Det här var loppet som bara var träning. Loppet som inte skulle innebära någon extra vila eller inställd träning innan. Inga konstiga förberedelser. Loppet som skulle vara som vilken träningsrunda som helst. Fast med extra adrenalinpåslag och mer sällskap.
Sara vann tävlingsklassen på 49:24. Grym tjej det där!!!
Därför kommer jag till starten med träningsvärken Allan. Uppvärmningen känns allt annat än hoppfull och benen är klumpiga och svåra att lyfta från marken.
Startskottet går och ganska direkt leds vi in i skogen. På ett underlag som lämnar lite övrigt att önska. Lös singel. Sladdar rundor men försöker fokusera på att komma mer framåt än åt sidan.
Banan är fantastisk fin. Skogsvägar och natur. Underlaget skärper till sig ganska snart och benen kan mata på. Vissa partier är stigarna smala och man får rätta sig i ledet. Ganska skönt att få vila lite…
Första halvan är liksom bara uppåt. Hittar en andningsrytm och går in i den. In i min egen lilla bubbla. Ser eller hör inget runtomkring. Lyssnar på andningen och springer i takt med den. Då och då sticker jag ut huvudet ur bubblan bara för att se en gråhårig man pinna på framför mig. Trots idoga försök att komma förbi lyckas jag inte. Han är seg som kola. In i bubblan igen, sega gråhåriga farbröder blir man inte lyckligare av.
Loppet avslutas med en evighetslång spurtraka. Mål-skylten syns från andra sidan jorden och vägen fram till den sluttar behagligt neråt. Längs sidorna av vägen ser jag massor av kändisar som hjälper mig fram. Sista 600 m går i 4:04-fart och benen bara vevar. Jag känner mig som en maskin.
12.6 km. 57.19. Ingen världsrekordtid men jag gav nog allt jag hade. Utan att ha tränat fart på över ett år får man ändå vara nöjd. Tiden räckte ändå till en förstaplats i motionsklassen. Fast i motionsklassen vinner man inga priser…
Jag är lite sugen på löparklubb nu igen. Känns lite tråkigt att vara motionär. Det är lite som att jogga…
När jag blir 40 ska jag gå med i löparklubb. Då kan jag TÄVLA i tantklassen. Det låter fint det.
