Man kan överdriva sina förberedelser inför ett lopp men idag närmast ignorerade jag dem fullständigt. Det skulle bli varmt och kvavt sas det. Blandade ihop en resorb i förebyggande men glömde den på köksbänken. Framme i Halmstad upptäckte jag att jag dessutom glömt min nödgel. Brukar ta en sån för att hålla mig pigg sista biten. Men mest funkar den som ett sällskap i handen. MÅSTE hålla i något. På träning duger en sten eller ett par nycklar men på halvmarathon and beyond brukar det bli en gel. Kris alltså. Tur att Malin hade en över.
I startfållan tre minuter innan start. Speakern pratar och pratar men man hör ingenting. Vet inte var högtalarna är riktade men det är inte mot löparna. Börjar springa när de andra springer. Verkar logiskt.
Hittar inget pepp i kroppen. Springer som om det vore vilken träningsrunda som helst och taggar inte till. Förrän någon vid 4 km upplyser mig om att jag är nionde tjej. Topp 10. Det låter det. Bestämmer mig för att satsa på det. Eftersom jag inte har en aning om vilka tjejer som ligger och smyger bakom mig måste jag satsa på att komma ifatt dem som är framför. Så jag får lite marginal ifall någon kommer upp bakifrån.
Men framför mig är BARA killar. Inte en tjej så långt ögat når. Kopplar på maskinen. Matar. Får draghjälp av en kille i rött. När jag strax före 10 km skylten ser en tjej säger jag åt min hare att han måste dra mig förbi henne och har tar sig an uppgiften. Ytterligare en tjej senare försvinner killen i den röda tröjan bakom mig, och jag får aldrig chans att tacka för hjälpen.
Banan är fin. Jättefin till och med. Men som vanligt är jag för fokuserad på vägen för att njuta. Emellanåt är det tungt och jag frågar mig varför jag utsätter mig för sånt här. Varje gång säger jag åt mig själv att sluta gnälla och njuta av att jag faktiskt KAN springa och att mitt knä är helt! Jag var ju inte precis gladare förra året när jag “slapp” springa halvmaran…
När jag ligger sjunde tjej finns inga fler tjejer i sikte, det finns inte mer att plocka. Däremot vill jag under 1.40 så jag kan inte såsa till fullständigt. Når målrakan och ser att jag har chans att gå under 1.38. Försöker öka lite men att springa på gräs efter en halvmara är en omöjlig uppgift. Jag snubblar omkring och kommer ingen vart. Försöker hålla tempo och stapplar i mål på trötta ben. Klockan visar 1.38.08 men då har jag som vanligt glömt att stänga av den i målgången. Frågan är hur många sekunder sen jag var och om jag kom under 1.38…
Väntar in resultatlistan och jadå. 1.37.55 och en sjundeplats. Firar med ett dopp!
Jodå, jag var i. Men fick gå till Danmark för att få vatten över knäna. Och så bra zoom hade inte telefonen…
Avslutar med lite behind the scenes… För det är ju så att en blogg är en blogg och visar inte alltid hela sanningen…För att få en normal bild krävs hundra onormala. Minst… Här är ett axplock av mindre normala bilder…
