Malmömilen i somras. Ett träningspass med sällskap!
Det här har inte varit mitt löpar-år. En vadskada gjorde mig till en-gång-i-veckan-löpare mellan februari och augusti, och tog liksom död på alla löpardrömmar. Drömmarna om mara-pers i Berlin och sub 40 på milen innan 40.
De lopp jag sprungit under tiden har sprungits med den mentala inställningen “jag tar det som ett träningspass med sällskap”. Och varje gång har det blivit jobbigt och oskönt. Att springa lopp utan intervaller i kroppen är dödsdömt. Jag har varit seg och tung istället för studsande lätt.
Det logiska vore att träna lite intervaller och hitta formen igen innan jag anmäler mig till nästa lopp. Men sån är inte jag. Jag glömmer så lätt. Lever på gamla meriter och tror att jag fortfarande är stark. Därför ska jag visst springa Yddingeloppet i morgon. 12 km terräng. Jag får nog se det som ytterligare ett träningspass med sällskap…
MEEEN. Nästa gång jag ställer mig på en startlinje ska jag vara förberedd. Med tonvis av intervaller i bagaget och med rätt mentala inställning. Sen ska jag mjöla mig fram, starkare och starkare, och gå i mål med flaggan i topp. Med en härlig känsla i kroppen. Nästa gång.