lopp

Vi gjorde ett misslyckat försök att springa New York marathon 2012. Allt gick emot oss. Men varken en femveckors förkylning eller ett utgånget pass lyckades stoppa oss. Det krävdes en STORM och ett inställt lopp. Vi fick snällt vänta två år på en ny chans och det kändes som en evighet. Men evigheter går fort och igår kom pappren från Springtime. Det är dags att välja hotell och resedatum. Och plötsligt börjar det kännas nära. Pirra under galoscherna.  Det häftigaste häftiga. I år ska inget stoppa mig!

Men det är långt dit. Och många häftiga saker väntar längs vägen. Har nog aldrig haft en sån välfylld upplevelse-kalender tidigare. Här kommer ett axplock av årets happenings:

15-22 mars. Training camp Portugal.
Längtar galet efter värmen, apelsinerna, morgonyogan, stranden… Fjärde gången gillt. Nu med nytt sällskap. Frågan är om hon kommer att klaga på mina utdragna lådor, gå vilse i foajén, bli kär i Rune Larsson (fast han inte ens är där) eller bara dricka kopiösa mängder kaffe. Eller något helt nytt som jag inte varit med om än…

29 mars. VM i halvmarathon Köpenhamn.
VM det låter det. Även om jag inte startar just i det startfältet… Känns som första halvmaran på hundra år. Ska bli spännande.

6 april. Ursvik Ultra, 75 km.
Sticker huvudet i sanden och har ännu inte riktigt smält min julklapp. Kuperad terräng med start kl 00.00. Tänker mig att jag ska kliva av efter 45 km. Eller att Fredrik ska bära mig de sista tre. För 75 är övermäktigt även för mig…

2-4 maj. Trailcamp Kullaberg.
Favorit i repris. Kunde inte hålla mig…

9 augusti. Axa Fjällmarathon. 
Hinner återhämta mig en hel sommar efter Ursvik. Det kan nog behövas… Tillsammans med Fredrik och med ett enda mål. Att ta oss upp till fikabordet med de fantastiska kanelbullarna, sen äta så många att vi kan rulla ner för berget sen…

13 september. Helsingborg marathon.
Borde inte springa fler marathon nu. Men när de ordnas ett marathon nästgårds kan man ju inte låta bli. Helsingborg kommer bli en kanonmara, det är jag säker på, och jag vill inte vara den som missar festen!

Och så New York på det då. Sen tror jag att jag får vila ett år eller två…

Haha, det här blev ett annorlunda lopp minsann.

En kvart innan start tar jag med mig lilla tjejen på en uppvärmningsrunda. Hon tycker det är kul i ungefär 200 meter och vänder sedan tillbaka till starten, som hon försäkrar mig om att hon vet var den är (typ rakt tillbaka där vi kom ifrån). Springer vidare och efter ett tag möter jag Caroline som säger att jag har tappat min dotter. Ser framför mig hur hon står och gråter bakom ett träd och stressar runt hela området för att hitta henne. Kommer till starten 30 sekunder innan start och inser att jag förutom att ha tappat bort min dotter har tappat både Fredrik och hela hejarklacken (som jag tänkte lämpa över lite kläder på). Kastar min buff på första bästa person jag känner igen och hoppas att vi ses igen innan det blir vinter…

Står SIST i startfältet när startskottet går. Har som idé att gå ut lugnt och öka, men har inte riktigt tänkt mig SÅ lugnt. Första kilometern går på 5:40 (känns som 7:00) men jag väljer att skratta åt eländet istället för att låta mig stressas. Det är kladdigt i spåret och inte helt lättsprunget. Mina epa-trail-skor från Asics får inte riktigt fäste och jag glider omkring hej vilt. Försöker mig på några omkörningar för att komma i mål innan midnatt. I omkörningsfilen, utanför spåret, råder blandad vegetation. Grästuvor och brännässlor gör sitt bästa för att fälla mig. Dock utan att lyckas…

Efter 3 km lättar det och jag kan börja springa. Bestämmer mig för att jaga placeringar istället för tid. Tiden är ju liksom ändå körd. Siktar in mig på en tjej i taget och kör om. Bryr mig inte om något annat än att hitta och passera, tjej efter tjej. Detta håller modet uppe i 9 km, sen tar tjejerna slut. De som är kvar före mig är för långt fram för att jag ska se dem. Och där slutar liksom mitt lopp. Hur ska jag nu ta mig fram?

Tappar gnistan i 1,5 km innan jag ber mig själv att skärpa mig en smula. Tar sikte på en kille i leriga tights och låter honom dra mig sista biten.

I mål på en skruttig tid alltså, men lerig och glad ändå! Och åtta tjejer kvar att beta av till ett annat år…