löpning

Inget varar för evigt. I synnerhet inte snö i Skåne. Snabbade mig ut för att hinna uppleva den, och lyckades sådär…

Första 10 kilometrarna knastrar fint under fötterna, sen förvandlas snön till regn och knastret blir till isbana. Men mina icebugs sviker mig aldrig. Inte en gång halkar jag.

Utmanar ödet och springer ut mot havet. Det friskar i ordentligt och jag känner regnet som småspik mot mina kinder. Överallt ligger omkullblåsta träd och jag får uppfinna nya vägar. Fryser om fingrarna trots mina tjockaste vantar. Blöt ända in i märgen, men benen pinnar på för att hålla värmen. Ett sånt där pass då man känner att man lever. Och liksom bara älskar det! Springa är nog det enda som är härligt i ruskväder!

 
Dagens outfit: Grymt omatchad från topp till tå. Färgglad mössa från Peak Performance. Livsnödvändig buff från TNT. Jacka från Nike med bröstficka. Förövrigt en fantastisk bra ficka för en telefon. I vanliga fall håller jag den i handen men idag var det för kallt. I vanliga sidofickor skumpar den. Bröstficka is da shit. Varför har nästan inga jackor det?  På benen: bästa vinterbrallorna från Craft. Så sköna och med bra passform. Benvärmare från Houdini, våldsamt omatchande gröna strumpor från CEP och grymma Icebugs som höll mig på benen över isbanor och genom snömodd.

Jag brukar ha svårt att hålla tillbaka på långpassen. Att bara springa och sightseeing-cruisa. Men så brukar jag också känna mig sliten mot slutet…

 
Invigning av nya tightsen.

Idag tog jag det lugnt. Njöt av det skånska rusket. Njöt av att vara varm när alla andra frös. Kom in i lunken och hittade min inre evighetsmaskin. Vid 16 km kom lyckokänslorna och sen blev det bara bättre. Kände mig starkare och gladare för varje steg och hade faktiskt inte lust att stanna alls.

Men stanna måste man ju till slut. Annars missar man ju både middan och julkalendern…