Terräng i all ära, men jag känner mig aldrig starkare än när jag får tugga asfalt. Platt, svart asfalt. Kan inte låta bli att älska känslan emellanåt. När jag bara flödar och känner driv. När all satsad energi ger mig fart framåt. Utan backar som bromsar. Utan stenar och rötter.
Ordningen återställd, flytet tillbaka!
Idag öppnade anmälan till Göteborgsvarvet Marathon 2021. TJUGOHUNDRATJUGOETT! 500 redan anmälda och jag kan inte låta bli att förundras över att man sju år i förväg kan veta att man vill/kan springa marathon just den dagen.
För sju år är långt borta. Löparboomen kan för länge sedan vara förbi. Kanske är det återigen bara gamla stofiler i R90 som springer. Du kanske har lämnat löpningen för något trendigare. Typ segelflyg. Du kanske är mitt uppe i en förlossning eller förberedelser för kommande 40-års kalas. Kanske har du börjat intressera dig för knyppling, lagt löparskorna på hyllan eller bara amputerat båda fötterna.
Kan riktigt se hur arrangörerna njuter av bankräntan som anmälningsavgifterna ger. 7 år på kontot innan pengarna behöver tas i bruk. Att lyckas trollbinda folk 7 år i förväg är minst sagt en bedrift. Man kan bara gratulera!
Någon som vill komma och yoga med mig 2031?
Foto: Sara Rönne
Jag vet inte varför jag är kär i Halmstad. Förmodligen är det kombinationen mellan hav, småstad, fina löpslingor och Spis & Deli. När asfalt-tristessen slår till för fullt här hemma är jag beredd att flytta dit. Googlar lägenheter men har hittills inte fått napp hos familjen.
Vill man uppleva Halmstad utan att nödvändigtvis flytta dit är löparläger med Snabba Fötter och Ingmarie ett grymt bra alternativ! Hade äran att närvara för två år sedan och hade mer än gärna gjort en favorit i repris. Problemet stavas kalenderkrock och förmodligen blir jag tvungen att följa lägret via bloggarna i år. Har du turen att ha en ledig helg 11-13 april tycker jag du ska skriva in Halmstad där. Med Kenth och Ingmarie bakom spakarna kommer du inte att ångra dig!
Stack ut till Bokskogen innan dagens TNT-pass. För att riva av tre stycken egna tusingar innan det var dags att piska de andra till stordåd. Just TRE kändes lite mesigt innan jag gav mig iväg, men det var den tid som fanns att tillgå. Programmerade klockan kring 4:30-fart, för det var ju där jag låg när jag körde tiominutrare i förra veckan. Men då tänkte jag inte på att Kävlinge är platt och Bokskogen är det INTE. Inte heller visste jag att någon hade fyllt mina ben med betong…
Fanns inte på kartan att jag kunde hålla tempot. Klockan skrek och skrek. Andades som en blåsbälg men benen förde mig inte framåt. Tre tusingar kändes plötsligt som hundra. Och jag är glad ända in i märgen att det inte fanns tid för fler.
Dålig dag alltså. Och dåliga ben. Tur att jag hade ett helt gäng TNT-are som jag kunde piska att göra det där som jag själv inte lyckades med, att sätta ordentligt fräs på benen!
