löpning

Ena dagen löpning i linne, andra i vintertights. Kontrasterna är stora nu…

Jag försöker tänka positivt. På dagens runda behöver jag inte:

• ställa klockan för att komma ut innan det blir för varmt
• tvinga ut en morgontrött Fredrik i rädsla för att springa själv
• ta med mig vattenflaskor
• smörja solkräm
• få svidande svett i ögonen
• fundera på vad som är fram och bak på Lion’s head

Gott så.  Och sen glömmer vi snällt att:

• det tar en kvart att hitta vintertightsen
• vintertights är oskönt
• det är mörkt innan jag hinner ut. Måste ju liksom packa upp först…
• det inte finns någon nygjord äggröra som väntar när jag kommer hem
• iphone stänger av sig av köldchock
• det är sludd, is, modd och snö.
• icebugs må ha jordens bäst grepp, men de är inte de har passform som ett plåtskjul!
• snorproduktionen ökar med femhundra procent i kyla
• jag känner mig osportig i vinterkläder. Det går så trögt…

Som ni förstår. Jag är hemma. Nu slipper ni soliga bilder i linne.

Fast det var faktiskt rätt skönt… Mer mössa åt folket!

07.30 Morgonrunda i soluppgång.

Idag är det benen som styr mig. Jag har egentligen inte tid till några längre utsvävningar men varje gång jag försöker vända hemåt väljer benen en extrakrok. Varje gång hjärnan börjar fantisera om gröten som väntar, fantiserar benen om var soluppgången ser finast ut. Och oftast är det inte i riktning hemåt…

I varenda vägskäl väljer benen håll baserat på känsla, snarare än distans. Grus framför asfalt. Kävlingeå framför bebyggelse. Sol framför skugga. Men tillslut måste hjärnan sätta ner foten. Jag har ju en tid att passa. Och en gröt som ska hinna sväljas innan yogaklassen på gymmet. Hade det inte varit för den hade nog benen sprungit fortfarande…

Ibland springer jag och Fredrik tillsammans utan att säga ett ord. Det är liksom sällskapslöpning i sin ensamhet, och något av det bästa som finns. 

Vi tar bilen till Saxtorp. Vänsterbenet vill ha skog och nya barfota-trailskorna ska få fortsätta sin inskolning. Skogen är liten men stigarna oändliga. De tar liksom inte slut och i gyttret av stigar är det helt omöjligt att hitta.  Fredrik har tagit med karta och passar på att öva sina orienteringskunskaper. Själv ligger jag två steg bakom, blint stirrandes på hans röda skor.

Halvvägs in i passet frågar han om jag har det långtråkigt där bak, men det går ingen nöd på mig. Tvärtom njuter jag av att få värsta skogsrundan serverad utan att behöva tänka. Jag bara följer John. Eller hans röda skor.

Men även John kan trassla till det. Med ett par kilometer kvar är vi plötslig instängda i en kohage med befarade elstängsel runt om. Vi försöker ta oss till en väg men bromsas av björnbärssnåren Allan som river hål på byxor och ben. Till sist ser vi oss tvungna att korsa tomtmark. Blundar, håller för öronen och hoppas att ingen kommer utrusande med kvasten i högsta hugg.

Att följa John är 95% avkloppling och 5% spänning.

Sista två kilometerna sker i barfotaskorna. Det var längesen jag ägde ett par sockiplast men jag tror fasen de kändes så här! Fjäderlätt!