Det är inte varje dag man blir omjoggad av Mustafa Mohamed på en löparbana.
Bana alltså. Så roligt! Igår blev det 4*5*40 sek. Galet jobbigt, men inspirerande med alla löpare runtomkring! Någon att jaga, någon att hålla undan för och någon att bli hopplöst ifrånsprungen av.
Bana is the shit. Bygga en i Kävlinge någon?
Det kommer regn längre fram i veckan så vi passar på att maximera solen så länge det går. Därav morgonpromenad istället för yoga i mörk källarlokal.
Det var fler än vi på stranden idag…
Av samma anledning valde vi på shorts och linne till löpningen. Man vet aldrig när man får se dem igen liksom. Och känslan av att springa i bara ben var precis lika ljuvlig som alla andra år. Synd att man ska bli så bländad av sin egen blekhet bara…
Nu väntar crossfit, yoga och middag med amerikanskt tema. Går nog att överleva…
Tillbaka till Gerdahallens inspirationsdag i lördags. Löpklassen utomhus med löpteknik och lyktstolpsintervaller. Ett tappert gäng på ca 10-15 personer i alla modeller. Killar, tjejer, yngre, äldre. Med löparkläder eller stickade tumvantar…
Så långt fine. Sen kom chocken. Jag hängde inte med. Och nu menar jag inte att det var fyra som sprang före mig. ALLA sprang ifrån mig. När de andra hade hunnit två lyktstolpar var jag vid den första. Jag hade INGEN kräm i benen. Kroppen som en urlakad trasa. Jag har aldrig suttit i den sitsen. Att vara den som släpar och den som får väntas in.
Grejen var att jag inte ens var andfådd, men benen gick inte fortare. Det gick inte att öka. Efter varje intervall flåsade folk som blåsbälgar. Inte jag. Ändå sprang de ifrån mig och jag hade INGET att sätta emot.
Och så tråkigt livet blev. Konstaterade att löpgrupp inte är för mig och längtade till mina ensamrundor. Samtidigt som jag funderade på om jag verkligen ÄR så här kass eller om det är ett resultat av senaste veckans stress och minimala söm.
Jag kan i alla fall konstatera att jag idag sprang 11 km i ungefär samma fart som jag sprang två lyktstolpar i lördags. Antingen betyder det att jag var extremt urlakad i lördags, eller så är min maxfart och min behaglighetsfart pretty much the same…´
Jag är en diesel. Tuff tuff.
Solen sken idag. Förutsättningarna bästa möjliga för en kanondag i skogen. Förutom själva löpningen var huvudsyftet att testa min nya vätskeväst inför Portugal som väntar om ett par veckor.
En skara på ca 20 personer har samlats vid Skryllegården och alla fryser. Vissa i korta tights andra i vintertights, men alla fryser… Det är kanske därför starten går iväg i en rasande fart. Av någon anledning springer jag först. Jag som vill ligga bak och mysa. Min vapendragare Olof har helt uppenbarligen inte löpvilat i vinter, han pinnar på och jag försöker prata fast pulsen är en bra bit för hög för att det ska låta helt avslappnat. Ett litet gäng springer om oss och försvinner i fjärran. Ett större gäng försvinner bakom oss. Kvar däremellan hamnar vi alldeles solo. Som alla andra gånger. Konstaterar att vi har ett ovanligt bekvämlighetstempo, som helt uppenbarligen ingen annan har.
(Foto: Gert-Inge Tapper)
Tempot är dock för högt för att jag ska orka bemöda mig med att dricka ur min nya vätskeväst. Det som liksom var huvudsyftet… Jag fick ta det i bilen efteråt. För att få en uppfattning om själva drick-funktionen.
Anyway. Här är mina första tankar om min nya väst, Salomon S-Lab sense ultra:
Västen sitter som en smäck på ryggen. Jag har minsta storleken XS/S och den passar mig som en handske. Den känns lätt, nätt och smidig. Jag har fyllt två flaskor till hälften och de förvaras i fickor på bröstet. Var rädd att det skulle skumpa men de sitter tight intill kroppen. Flaskorna är inga riktiga flaskor utan påsar som blir plattare och plattare ju mer man dricker. Smart tänkt!
Det finns fickor med dragkedja i sidan och även ett par öppna fickor framtill. Mobiltelefonen passar perfekt i fickorna och jag är lycklig över att äntligen kunna ha mobilen nära tillhands. Det är ju viktigt för att inte missa några Kodak moments längs vägen…
Det enda jag faktiskt fortfarande är lite frågande till är hur man smidigt och enkelt stoppar tillbaka flaskan i sin ficka efter man har druckit. Fickan är tight och flaskan som inte är en flaska utan en påse är ju helt utan stadga och styrsel. Det är trixigt att få ner den igen. Lyckas pressa ner halva och med halva hängande utanför är associationerna till hängbröst väldigt nära… Får koncentrera mig och hjälpa till med båda händerna för att trycka ner sista halvan också. Det finns ju en gräns för hur ful man får vara i skogen…
I jämförelse med vätskebälten är detta räddningen för mig. Inget skumpande och lyckan är fullständig. Jag ska bara öva mig på att få ner flaskorna på ett smidigt sätt. Tur att jag har många härliga långpass att öva på!
