Det finns en tjusning med lopp som man kan komma till 28 minuter innan start och ändå hinna med toakön. För att den bara är en person lång…
Klockan 9.30 släpps vi iväg efter en kort genomgång av banan. Jag har egentligen inget mål förutom att njuta av en hel dag i skogen och en halv dag vid fikabordet, efter 26 km. Jag är inställd på att få springa stora delar själv och så blir det.
Vi springer ganska samlat första fem kilometerna men sedan börjar fältet spricka upp. Jag är inte på prathumör idag och går ganska tidigt in i min egen bubbla. Tjuvlyssnar på andra och är nöjd med det. Benen går lätt men jag håller igen lite för att spara krut till bergsmassiven som väntar…
Den tyngsta biten är fram till 20 km då jag börjar nerräkningen mot fikat. När jag närmar mig vändpunkten möter jag de personer som ligger först. De som kanske ätit upp allt fika… Inser att jag inte möter en enda tjej vilket borde betyda att jag är först. Plötsligt blir det svårt att ta den där evighetslånga fikapausen. Jag har ju aldrig vunnit ett lopp. Det hade varit en mäktig känsla. Dessutom står ett par löparskor på spel. DET är ju aldrig fel…
Slänger i mig lite fika och fyller på vätskeryggan. Sen vågar jag inte slösa mer tid utan börjar jag gå tillbaka samtidigt som jag äter min medhavda hönökaka med skinkost. Alltså ärligt, det finns ingen godare långdistansmat!
Vägen tillbaka springer jag helt själv. Med min skumpande vätskerygga som jag glömt suga luften ur. Det blir ett meditativt ljud och jag går in i min egen värld. Inte så långt efter vändpunkten möter jag två tjejer. Bedömer att de är ca 5-10 minuter bakom. Det tappar jag fort om kroppsdelarna börjar protestera. Tänker att den där vinsten är i fara men gör inget speciellt åt det. Tuffar vidare i mitt traktortempo.
Vänder om med jämna mellanrum men det verkar lugnt. Ändå kan jag inte släppa tanken på att de ska komma med full kraft och bara glida förbi. Inte förrän det återstår 1 km känner jag mig lugn.
Sista kilometern börjar jag tänka på seger-gester. Sälen är inget bra, jag kommer aldrig upp från marken igen. Armen i skyn, ja kanske. Segertecknet känns lite mainstream. Hoppa! det hade varit coolt, men tänk om jag bryter benen.
När jag närmar mig mål söker jag efter mål-banderollen som fanns förra gången jag sprang. Den är tydligen SÅ 2010 och finns inte nu. Jag hittar liksom inte målet och all mitt fokus går åt för att leta upp mållinjen, diskret kamouflerad i gruset. Glömmer min segergest och får inga coola målfoton. Som vanligt.
Fast det hade jag ändå inte fått. För familjen fanns inte på plats. Jag hade sagt att jag skulle komma klockan 15.30 men kom 14.30. Antar att jag får skylla mig själv…
För första platsen vann jag alltså ett par löparskor.
Tävlingen BÄSTA NUMMERLAPP vann jag också. Pris: ett par löparskor.
Loppets snyggaste nummerlapp! Han klär i mustach Markus…
Någon som har en skohylla att donera?
