Det var i Kristianstad det hände. Det var där ALLA människor var. På vägen från bilen till nummerlappsutdelningen träffade jag på typ hela världen. Och solen sken. Vad kunde egentligen gå fel? Typ allt, skulle det visa sig…
Uppvärmning à la Friskis. Minus en arm…
Starten går kl 13.00 och lämmeltåget drar iväg. Första kilometern är lättsprungen och livet leker. Farten är hög och pulsen likaså. Sen viker vi av in i skogen. Stigarna blir mindre, lerpölarna djupare och rötterna fler. Jag fegar lite av rädsla att ramla och tvingas ta emot mig med armen. Blir omsprungen av en efter en. Är inte van att bli omsprungen och tappar liksom humöret lite. I vanliga fall hittar jag min plats tidigt och sen ligger jag där och tuffar. Det här är mentalt knäckande. Och jag är redan trött. Pinnar på bra i de lättlöpta partierna och utmanar mig själv för att ha lite tillgodo när jag måste sakta ner.
Alva på banan…
Efter tre kilometer kommer ett helt gäng löpare MOT mig. Vi har sprungit fel hela högen och ska tydligen tillbaka till start för omstart. 12 kilometer ska plötsligt bli närmare 16 och jag har svårt att ladda om. Luften går ur.
13.35 går start nummer två. Andra försöket. Många väljer att springa 6 km i stället men jag försöker på tolvan en gång till. Tempot är långsammare nu. Gissar att det är fler som tappat modet. Jag bestämmer mig för att ta det lugnt, men blir ändå ordentligt trött i de backar som bjuds. Banan är otroligt fin och rolig med alla tekniska utmaningar. Vid 4 km ska det finnas vätska och jag är ordentligt törstig eftersom jag redan sprungit närmare 8 km. Men någon vätska kommer inte. Den dyker upp först vid 7 km (= 11 för oss som sprungit fel). Sista vätskekontrollen har de lagt vid 8 km och en hel kilometer efter den första. Här snackar vi bra utspridning…. (De som sprang 6 km fick ingen vätska alls så man får väl vara glad ändå…)
Jag lufsar runt efter bästa förmåga. Tar in på de få lättsprungna partierna men blir våldsamt frånsprungen så fort vi letar oss in i skogen igen. Energin börjar dala. Skalman hade liksom inte räknat med att komma iväg 35 minuter efter tidtabell och dessutom få 4 km extra uppvärmning i snabbt tempo. Tar mig i mål med axeln i behåll och gläds åt bananen som ligger och väntar på mig. Tänker att jag borde vara glad att jag ens springer lopp, bara 4 veckor efter min cykelkrasch, men är mest arg för att jag känner mig som en elefant bland rötterna. Och för att backarna dödar mig.
Alva hade premiär på 6 km. För en orienterare är rötterna inget problem!
I målgång tänker jag trösta mig med ett utlottningspris, men de tänker minsann hålla på priserna tills sista person gått i mål på halvmaran. Typ 1,5 timmes väntan för en vattenflaska, om man har tur. Tror inte det….
Summa summarum: halvklantigt arrangemang, underbar natur, dålig kondition och ännu sämre teknik. På det igen nästa år. Förhoppningsvis med mindre löpvila i benen och mindre kraschade axlar!
