Jag brukade leka cyklist. Cyklade Vätternrundan och trampade 150 mil till Umeå. Fick cykelbränna men aldrig punktering. Kände mig bekväm på cykel. Stark. Sen hände nått.
Jag tappade feelingen. Eller kanske snarare slutade jag få löparknän på somrarna… Jag slutade cykla. Förra årets rafflande totaldistans var 50 km fördelat på ETT tillfälle.
Målet för 2018 är att bräcka det. Och jag är på väg…
Har bestämt mig för att INTE springa idag och letar febrilt efter substitut på gymmet. Men inget känns fancy nog. Det är nästan att jag ställer in mig på stretch i trädgården när tanken på cykeln dyker upp från ingenstans.
Jag är chockad. En cykel. Hur gör man ens? Tanken kittlar lite och jag känner mig nervös. Det var ju som sagt ett tag sen. Samtidigt lockas jag av utegrejen. Jag kan inte få nog av solen. Jag ska cykla!
Själva cyklingen visar sig inte vara så komplicerad. Ett tramptag i taget liksom. På rätt sida vägen. Det är värre med förberedelserna. För när man cyklat en gång sedan 2016 kommer man inte ihåg:
– Vilken som är ens favorittröja.
– Att man inte får bli kissnödig efter man spänt på sig hängselbrallorna.
– Var alla cykelflaskor blev av när man renoverade köket.
– Att ställa om Garmin på cykling. Hur störigt är det inte med kilometerpip varannan minut…!
– Att det tar minst tjugo minuter att få fram cykeln från sin parkeringsplats bakom bokhyllor, gräsklippare och överblivna resårbottnar.
Jaja. Jag kom ut i alla fall. Och hem. En standardrunda glömmer man inte så lätt!
