Dagens pass: 5 x 1 km. Hur lätt som helst. Eller inte…

Programmerar passet i klockan och tänker att det här kommer bli en walk in the park. Under de senaste veckorna har jag harvat runt på 4 x 5 km och 3 x 5 km-rundor. Och nu ska jag bara beta av en enda femkilometrare och och dessutom med en massa vila insprängt. Hur enkelt som helst, Men det var ju det där med farten…
Nu är det milfart som gäller. Och uppskattingsvis kommer jag hålla ca 30 s snabbare/km än jag gjort på mina längre intervaller. Det låter inte så mycket. Men alltså. Det ÄR det!
Speciellt varannan intervall. De som går i motvind. Rent logiskt vet jag att jag borde kunna springa lite långsammare här, för att medvindsintervallerna å sin sida går lite fortare. Men jag är en sifferpedant. Med alla sifferdiagnoser som finns. Det är i min hjärna tydligen helt okej att medvindsintervallerna går 10 sekunder snabbare/km än planerat, men jag kan liksom inte leva med att motvindsintervallerna ska gå 10 sekunder långsammare. Därför går de PRECIS enligt plan…. Och då blir det lite jobbigt för tant.
Springer hellre två varv runt månen i tröskelfart än en ynka motvindskilometer i milfart. Sån är jag. Därför är jag värd en belöning efter avklarat dagsverke. Belöningen är ett bad. Såklart.

Ett underbart bad under en mörkblå himmel. Helt ensam. Lyxen när solskensbadarna håller sig inne….








