Kroatien är sig väldigt olikt i slutet av juli jämfört med off season, när jag brukar vara här. Stränderna är sillapackade, flipflopsen fler än löparskorna och alla restauranger är öppna…

Dessutom är det 15 grader varmare, och den som vill springa utan att försmäkta, gör det med fördel tidigt på morgonen eller sent på kvällen.

Det sista alternativet lockar inte en morgonmänniska, och jag tycker synd om folket som joggar förbi när vi glassar på uteserveringen. Stackars tvångslöpare liksom. Som inte kan njuta av en semesterkväll…

På morgonen är läget annorlunda. Jag är taggad när jag går ut genom dörren och lämnar en tonårig dotter med en timmes extra skönhetssömn. Jag offrar ingenting, jag är ingen stackars tvångslöpare, jag bara förstår hur man njuter lite extra på semestern… Hur man skapar lite space i turisthavet.

På strandpromenaden mot Makarska finns inga turister i flip-flops klockan 06.45. Däremot ett helt gäng löpare i något slags härligt samförstånd över hur man bäst startar en semesterdag. Ser tröjor från Midnattsloppet och Team Nordic Trail och känner gemenskap. Njuter av att se det turkosa vattnet utan miljoner badande tyskar i en kaotisk trängsel. Älskar att snubbla fram på en helt folktom stenstrand.

Tolv kilometer senare öppnar jag dörren till vår jättelägenhet. Säger god morgon till dottern som yrvaket tittar upp och frågar:

– Ska du ut och springa nu?

När hon ser min svettiga panna inser hon att det är kört. Det är dags att vakna!

Jag brukar älska långpass. Brukar hinna lösa alla världsproblem och njuta av omgivningarna på en gång. Förundras över den maskin som bär mig och vara tacksam för just det. Dagens långpass var inte älskat. Inga världsproblem löstes och maskinfeelingen uteblev helt brutalt.

Redan innan jag kommer ut från kvarteret känner jag att det kommer bli en tung morgon. Jag har planerat 30 km transportlöpning till Tomatens hus för årets första tomatpaj. Känslan i kroppen säger att jag förmodligen får nöja mig med lunch på Sibylla 1,5 km bort istället…

Det är 26 grader varmt och på uppgång. Magen är svullen och benen tunga. Hela familjen har sedan några dagar ett kollektivt magstrul och i mitt fall yttrar det sig med en mage storlek gravidvecka 32. Och känslan av att alltid vara proppmätt. Jag som alltid vill äta i vanliga fall….

Anyway. Stapplar fram i fyra km innan jag behöver nödlanda i skogen. Ni som är löpare vet. Det händer. Ni andra. Blunda och läs vidare. Det blir inte äckligare än så här.

Jag steker bort i värmen och inser att jag aldrig kommer att få skugga. Springer från A till B med solen i ryggen. Det finns inget träd i världen som kan rädda mig. Jag brukar inte vara speciellt värmekänslig men idag är jag det. Idag vill jag bara bada. BADA. Ni fattar. Det är konstigt nu.

Vägen är kuperad och jag får nästan aldrig bara mata på. Farten stannar av fullständigt vid minsta motlut och nerför orkar jag inte rulla.

Vid 27 km kommer familjen i fatt mig och frågar om jag vill ha skjuts sista biten till tomatpajen. Men 30 är 30 och nu är jag snart framme. Lämnar i från mig ryggsäcken och springer sista tre km utan svettig klump på ryggen.

Och just då vänder det. Utan rygga är jag lätt och ledig. Kroppen vaknar och jag känner liv i benen. Tre kilometer av trettio njuter jag. De övriga 27 har jag redan glömt bort.

Men tomatpajen var god. Jättegod.

Alltså det kändes lite galet att ställa klockan 05.45 på en ledig dag. Men jag har ju svårt att tulla på rutiner och onsdagsmorgonens body pump är ju just en sån…

Det är något speciellt med den där klassen. Vi är några stammisar som alltid är där. Och om någon uteblir så undrar man vad som hänt. Hur ofta händer det på en vanlig klass? Vi är ett litet onsdagsteam. Som står på samma platser vecka efter vecka. Kommer i samma ordning (jag kommer alltid sist) och hinner ut i olika takt (jag är alltid sist…).

Som duschar eller raggarduschar och möts på samma tåg efteråt. Jag som raggarduschat undrar hur de hunnit duscha på riktigt, men så är de inte lika långsamma med vikterna. Eller så har de helt enkelt inte släpat fram lika många. Jag tar miljoner av allt in case of…

I alla fall. Jag ville inte att de skulle sakna mig så jag gick dit. Så det inte skulle bli ett tomt hål i salen liksom.  Så möttes jag av samma personer på samma platser och allting kändes bra. Dessutom kände jag mig tokstark. Vågade utmana mig i både axlar och rygg. Dog en smula, men känslan efteråt är så mycket bättre när man orkar NÄSTAN hela vägen än när man orkar några för många!

Dessutom har det varit jätteskönt att känna armarna burra i solstolen hela dagen!

Väckarklocka på semestern? Ja tack!