Ja ni vet hur jag är när det kommer till julkalendrar och framförhållning. Det blir inga luckor med snygga övningar i gymmet. Inga snoffsiga grejer att vinna. Men ni ska få en annan julkalender av mig, signerad Svenska kyrkan. Kanske lite vettigare än alla plankutmaningar i världen.

Träningsblogg goes kyrkoblogg men det kanske är den här typen av kalender vi alla behöver mest. Tillsammans med chokladkalendern…

Träna gör vi ju så flitigt ändå!

Jag har bytt jobb. Fått fasta arbetstider och blivit normal. Efter första dagen på nya jobbet är förvirringen total: när tränar man liksom?

Those were the days…

Kommer hem genom dörren 17.45. Stelfrusen, trött och hungrig. Behovet av återhämtning är större än efter vilket marathon som helst, så jag testar med samma metod: cappuccino, i väntan på maten. Det är mörkt ute och jag gillar inte att springa då.  Inte ensam. Och orka ta sig till gymmet! De roliga passen har dessutom startat för länge sen. Till halv åtta-åttatiden kan jag vara redo, men då är jag ju inte klar förrän läggdags. Och hur ska jag då hinna blogga, packa morgondagens matlåda, pussa på barnen, svara på mail och lägga pussel…?

Måste ha en plan. Annars kommer jag förvandlas till en soffpotatis. Here goes:

Igår: Började med vilodag. Vickade bort mina två pass för att liksom inte chocka systemet fullständigt. Förvandlingen har börjat…. 
Idag: Body Pump planerat till 19.45.  Har laddat mentalt sedan igår för att lyckas ta mig ut i mörkret. Och för att inte somna mitt i marklyftet.  Försöker desperat få med mig alla vänner jag känner, men ingen nappar…  De har ju tränat på dagen! Gör en beställning på en extra cappuccino till 19.00 för att komma ur dvalan.
Onsdag: Har tryckt in en löpcoachning på lunchen. Här tänkte jag faktiskt passa på att ta en extrarunda efteråt när ändå kläderna är på. Värsta bästa chansen till solljus!
Torsdag: Kvällsrunda löpning. Fredrik är tvångskommenderad att hänga med, som livvakt och sällskap. Träning och umgänge måste ju vara bästa flugorna på smällen när tiden är knapp. Till nästa vecka får jag komma på hur jag ska få med barnen också…
Fredag: Om jag packar en väska på torsdagen, någonstans mellan middagen och kvällsrundan, och ställer den med uppfällda handtag innanför dörren, så kanske i den bästa av världar att jag hinner roffa åt mig den när jag kommer hem, på mina tillgängliga 4 minuter innan jag måste cykla vidare till gymmet.

Andas Anna. Andas. Snart är det helg.

Vi har en tradition i familjen. Att jag på min födelsedag alltid får en personlig kalender för nästföljande år. Som Fredrik och barnen med omsorg valt omslag på. Och med en personlig text på första sidan. 

Tror jag. I själva verket får jag den aldrig när jag fyller år, och måste tjata mig blå för att familjens alla tummar ska komma ur innan vi är halvvägs in på nästa år.  Jag hör avgrundsdjupa suckar när foton ska väljas och mig veterligen är det Fredrik ensam som sliter sitt hår. Barnen bryr sig föga.

Trots alla suckar, känslan av tvång och hot om skilsmässa lyckas han varje år hosta upp en fin kalender. So far på rätt sida årsskiftet. Med 33 dagar kvar av 2016 har jag nu fått nästa års upplaga. Med målgesten Målgesten på framsidan och en ljuvlig cappuccino på baksidan.

Lycka är att få minnas ett marathon varje dag. Att titta på cappuccino, däremot, blir värsta sortens självplågeri när jag nu byter till arbetsplats utan kaffemaskin…