Alltså vardagsmotion. Jag brukade vara sämst på sånt. Vardags-lat var mitt mellannamn och bortsett från träningen var dagens steg extremt lätträknade. Det var när  jag hade kontoret fyra steg från sängen. Och en väldigt skön kontorsstol…

Våga sitta ner!

Sen hände det något. Jag fick nytt jobb. Inklusive cykling till och från tåg, 2 x 20 minuters promenad mellan tåget och arbetsplatsen, en sex våningar hög trappa OCH höjbart skrivbord. Jag gick all in på det höga skrivbordet. Förpassade kontorsstolen till en hörna och ett liv som klädhängare och väskförvaring.

I vinterfodrade skor har jag stått upp från morgon till kväll, cashat in hälsoeffekter och känt mig vardagsbäst. Då visste jag inte att man kunde bli vardagsskadad…

För 8 timmars stående är jobbigare än vilket halvmaraton som helst och ger värre bly i benen än ett långpass. Och blåsorna jag fått under tårna är i klass med de jag fick efter mitt längsta ultralopp, fast utan leran…

Kvällens löprunda blev alltså ingen skön historia. Blyet i benen lättade förvisso, men ett par blåsor size femkronor leker man inte bort.

Det är farligt med vardagsmotion. I morgon tar jag kontorsstolen!

Tjena. Vänsterbenet här!

Ville bara skriva för att berätta att jag ger upp. Gör slut och lägger ner. Du är envisare än jag. Du vinner.

Jag ska erkänna en sak. Jag började bråka för att jag ville vila lite. Ligga på stranden som andra ben. Chilla och pilla tår i sanden. Med dig som chef fick jag bara jobba. När de vanliga människorna tog tåget till Malmö envisades du med att springa. Eller du och du, det var ju JAG som sprang. Du liksom bara bossade och gav order. Under sommaren tog jag dig till lunchställen, utomhusloppisar, badutflykter och svärföräldrar. När alla andra ben satt och dinglade på uteservering. Jag var avis. Satte ner foten. Och började bråka.

Men det hjälpte inte. För inte hamnade jag på stranden som jag ville. Jag hamnade i en body pump-sal. Eller på en spinningcykel. Ju mer jag bråkade desto mer kreativ blev du. Och strandhäng ingick inte i din kreativitet.

Nu har jag bråkat i 3.5 månad och helt ärligt, stranden lockar inte så här års. Inte uteserveringarna heller. Jag kan liksom lika bra springa. Med det sagt: jag kapitulerar. Du vann. Du är det envisaste jag vet. Nu kör vi chefen! Mot Ultravasan 2017.

I lunchrummet föddes den helt crazy idén att byta matlåda med varandra. Allt helt spontant och slumpartat flytta respektives matlåda ett par steg åt höger. Jag fick ångest…

Det skulle ju kunna bli hur galet som helst. Jag älskar ju mina rester. Tänk att skicka i väg min fantastiska poké bowl,  och byta salmalaxen mot två ostmackor och vaniljyoghurt!  Ett öde värre än döden.  En annan dag hade det kanske varit en vinstlott, när den veckogamla linsgrytan inte känns så fancy. Men med risk för vaniljyoghurten.. jag hade ALDRIG vågat. Hade du?

Release av nya spinningklassen idag. Ni vet ångesten när man inte vet om det funkar. Och lättnaden i hjärtat när man inser att det gjorde det.

Efter timmar framför mixmeister vill man bara hjula när allt är klart.

Varje gång är det samma sak. Bästa känslan av semester efteråt. Fredagsfeeling. Så även idag. Enda tills jag upptäcker att jag har tre timmars marathonspinning på lördag. Festen över, dags att kavla ärmar alltså. Men eftersom jag har världens bästa läsare, tänkte jag tigga om er er hjälp:

Vilka låtar måste man ha med för att uthärda en spinningcykel i tre timmar?

(och allt som har med schlager och julsånger att göra går bort…)