Jag brukar springa morgonpassen på tom mage. Det brukar kännas ganska lätt, men klockan brukar ta ned mig på jorden efteråt. Det har alltid gått långsamt, visar det sig efteråt…

Idag snurrade jag på saker och ting. Åt frukost först och sprang sen. Mest för att jag inte ville springa i mörker. Det gjorde underverk för farten i benen.

Efteråt får jag beröm av klockan. Rekord på 10 km, rekord på 5 km och rekord på 1 mile. Förvisso mest för att klockan är en vecka gammal, men ändå, det gick verkligen fortare än det brukar i ottan. Med samma känsla i kroppen som vanligt. Den där gröten måste vara av en grym kaliber. En dundergröt.

Får frågan på Instagram om vad min dundergröt egentligen innehåller. Och jag tänker att jag kan sälja informationen dyrt. Vem är inte beredd att betala massor för ett par pigga ben liksom? Vilken affärsidé! Men nu är jag inte affärsman. Så vill du ha pigga ben innan klockan 07 är det detta som gäller:

Blanda rågflingor, havregryn, vatten och lite för mycket salt…. Blanda i 3 hackade paranötter. Mosa banan och lägg på. Toppa med blåbär. Serveras med havredryck.

Plättlätt. Och inte ens en ingrediens med konstigt namn…

Jag har varit i Stockholm. Därav bloggtystnad. Det var ett späckat schema med enda möjliga chans till löpning klockan 05:50. Efter utekväll.

Jag har såklart med löparkläderna. De packas alltid först för att med säkerhet få plats. Så får man anpassa övriga bagaget efter det utrymme blir över. För det hör liksom till att springa på annan ort när tillfälle ges. Även om det blir lite tidigt, inklämt och stressigt.

Jag har lagt hela kvällen på att fundera över var jag ska springa. Är obekväm med mörkret och obekant med den stora staden. Var är det upplyst? Var är löparna? Och var är områdena jag bör undvika? Efter 30 minuter har jag bestämt mig för att jag inte vågar chansa på tipset om den mysiga slingan på Djurgården. För att ingen med säkerhet kan säga att den är upplyst. Det blir samma runda som sist: Söder Mälarstrand, Västerbron och Norr Mälarstrand.

Jag har bara tid för 10 km men vet inte hur lång rundan är. För senast blev det något vajsing med gps:en och jag fick bara 8 km och ett långt rakt streck över halva Stockholm. Men jag chansar att det är kring 10 från hotellet på Stureplan.

Stockholm är beckmörkt kl 05:50 och bara sopgubbarna är ute. Springer förbi Kungsträdgården, slottet och över på Riddarholmen utan att möta en själ.  Det känns läskigt och jag undrar vad jag gör här…

Först när jag når Söder Mälarstrand dyker första löparen upp. Jag stannar för att fota stadshuset och märker först då att klockan inte är på. Därför kommer jag inte heller nu få svar på hur lång den här rundan egentligen är…

Hade som reservplan att vända efter 5 km om det verkade bli för långt, men nu vet jag ju inte ens när 5 km är. Lika bra att öka farten för att inte riskera att missa frukosten!

Lagom till Västerbron börjar det ösregna och jag kastas tillbaka till Stockholm marathon 2012. Minns den enda personen i publiken. Han med paraplyet ut och in. Hur galet med ett sånt marathon i juni. Den somrigaste av månader. Men ändå. En Västerbro är en Västerbro och plötsligt blir jag sugen.

Ska Stockholm få äran att bli mitt nittonde marathon?

Om knappt tre veckor är det dags för 50-kilometerskalas och idag tog jag mig friheten att testa kalasbanan!

Banan mäter Backyardlängd, dvs 6,7 kilometer. Vi kommer springa den med start varje heltimme fr om kl 08-11. Efter fyra rundor tar vi lunchpaus och vädrar fötterna. Sen river vi av tre nya varv med start klockan 13, och avslutar med en kortare 3-kilometersrunda för att fila till siffrorna till jämna 50.

Ovan är bilder från banan. Lite asfalt, mycket stig, några backar, en del grusväg och ett hinder. Och utöver detta kaffe, gottebord, lunch och tårta.

Hittills är det 20 som klickat kommer. Om du vill med är det bara att hojta!

Jag hade tänkt att det kunde vara kul att köra Hovalaleden på två dagar. Med övernattning och pizza i sportstugan. Men mina vänner är lite mer hardcore…

Får frågan om jag vill hänga med på Hovdala-leden på en dag, och nappar utan att blinka. Får man sånna frågor tackar man liksom inte nej. Men jag förhandlar till mig en lunchpaus efter 40 km. Med kaffe. Någon måtta får det ändå vara. Det här är historien om en helt ovanlig lördag:

Jag möter upp Ann-Elise på Hässleholms station strax efter åtta. Jag har avsatt hela dagen för äventyret och vi har ingen stress. Gott så.

Första delen av leden är lättsprungen och vi hinner bli varma innan backarna kommer. Jag har lagt in leden i klockan mest för skoj, jag hittar ju här. Tror jag… Att prata och följa prickar samtidigt är dock inte min paradgren. På väg upp mot utsiktsplatsen i Tormestorp kommer vi vilse och snurrar ett par runtruntvarv innan vi är på banan igen. Inga problem, vi är fortfarande pigga och på gott humör.

Strax innan slottet är det dags igen. Jag ber Ann-Elise ta en bild med utsikt över sjön, och mitt i denna rafflande photoshoot missar vi stolpen precis vid hennes sida. Den som säger att vi ska höger. Vi fortsätter rakt fram och får några hundra meter extra. Som om leden inte är lång nog…

Att tillbringa en hel dag löpandes med någon är ett fantastiskt sätt att umgås. Man hinner liksom prata om allt, och ändå stundtals springa helt tysta bredvid varandra utan att det känns krystat. Jag börjar känna mig hungrig och frossar loss på salta nötter som kan vara det godaste som finns. I väntan på lunchen som nu rycker allt närmare. Vid 42 km är det dags.

Fredrik har lagat soppa till oss och på bordet finns både mackor, salta nötter och chips. Det bästa blandningen av salt och salt. Han vet vad sin långpassfru behöver. Och en latte på det. Snart är vi redo för de avslutande 16. Men det tar emot lite…

Sista biten runt sjön är lättsprungen och jag tackar banläggaren att alla branta backar redan är avhandlade. Men vi har ett problem. Den ursprungliga Skåneleden är avstängd genom Alsumpskogen och omledningen är gjord på världens tråkigaste asfaltväg. Dessutom är nya vägen minst någon kilometer längre. Vi är inte upplagda för det utan kryper under avspärrnings-snöret. Jag blir liksom inte mer rebell än så här…

Spången är flera kilometer lång och nog inte underhållen på den här sidan stenåldern. Man får hålla tungan rätt i mun för att inte trampa ner i hål, eller snubbla på det antihalk-nät som rullat ihop sig i stora bollar.  Men åtminstone får vi något annat att tänka på medan vi springer undan några kilometer. För nu börjar vi längta efter målgång.

Och dit kommer vi till slut. Dessutom perfekt tajmat till Ann-Elises tåg. Sjäv sätter jag mig i bilen hem. Och möts av doften av nybakade kanelbullar. Ett perfekt avslut på en perfekt dag.

Ingen icke-löpare kan förmodligen förstå tjusningen med sånt här. Inte förstå varför. Men alltså, det finns bara ett svar på varför. För att vi kan. Och känslan av att kunna är helt fantastisk. Tack kroppen. För allt du gör.