Jag började med springkalas när jag fyllde 40 och fortsatte med tortyrkalas när jag fyllde 45. Plötsligt hade det gått fem år till och idag var det dags igen. 50-årskalas i löparskor. Jag hade missat lite i väderbeställningen…

Konceptet var enkelt: en varv på 6,7 kilometer som skulle springas 4 gånger före lunch och 3,5 gång efter. En mestadels helt fantastisk runda i de finaste höstfärger. Med vissa retliga inslag av för mycket trail, eller för brant backe. Men alltså, lite utmaning får man väl bjuda på när det är 50-årskalas.

Anyway. Klockan 8 går första start. Det är enda varvet då marken är torr och vi också. Sen ska det bara bli blötare och kladdigare. Jag är nervös att jag ska få springa ensam efter lunch, när de andra väljer att dricka kaffe med Fredrik istället. Men det ska visa sig fel. Såklart. Finns ingen löpare som viker ner sig för lite väder.

För den som inte gillar att springa kan springkalas verka som en konstig idé. Och det visar sig att alla på kalaset blivit ifrågasatta av sina kollegor. Kollegor som undrat varför man måste springa när man bara kan fika?  Men de har liksom missat själva grejen…

För vitsen med springkalas är att man umgås en hel dag.  Man hinner prata med ALLA. Man blir trötta tillsammans, blöta tillsammans, fryser ihjäl inför varje start, och får upp värmen i första backen. Man skrattar åt elen som försvann, och baristan som spiller ett hjärta av cappuccino över hela magen.

Första varvet är alltså torrt, men redan på varv två har banan blivit ordentligt kladdig. De sista 6 varven är det bitvis skridskoåkning vi sysslar med. Det finns inte en torr sko i hela skogen.

Underbart är att få torka upp och byta kläder till lunchen. Fredrik och svärmor har svängt ihop en linssoppa och det smakar ljuvligt med varmt i magen. Det tar emot lite att ge sig ut igen, men vetskapen om att det bara är 3,5 varv kvar gör det lite mentalt lättare. Nu är det nedräkning mot ”tårtan”,  som förvandlats till en äppelpaj av logistiska skäl.

När vi kommer i mål efter sista halva varvet visar ingen klocka 50. Vi har olika mycket kvar och våra grannar måste undra varför det kommer 15 löpare springandes fram och tillbaka. Vissa både en och två gånger.

För även om vi alla sprungit lika långt måste ju alla ha 50 km på klockan också. Så självklart för en löpare. För andra, kanske not so much.

Efter ombyte är alla redo för finalen. Fikat. Ljudnivån i sportstugan når nya höjder. Ett helt fantastiskt babbel i rummet.

Och jag är glad ända in i själen. För alla som kom och ville fira med mig. För en fantastisk dag. Inte ens konstant regnande kunde smolka min glädjebägare. Man borde fylla år oftare!

Igår small det. Plötsligt var jag inte 23 längre. Så här gick det till:

Startar dagen som sig bör. Med födelsedagsgröt. Vi har diskuterat lyxfrukost på lokal men alltså, inget går upp mot den egna gröten. Och varför nöja sig med second best på sin egen femtioårsdag. Det blir helt vanlig havregrynsgröt. Med paranötter, banan och blåbär. Som alla andra dagar.

Löpturen blir lite inklämd mellan allehanda aktiviteter, men det hade känts konstigt att hoppa över den på självaste femtioårsdagen. Det blir en ganska själlös historia mest för att ha den gjord. Men jag får i alla fall trevligt sällskap första två kilometrarna.

Lunchen äter vi på Kaka på Kaka med äldsta dottern. Och med det finfina kakutbudet fortsätter vi såklart med efterrätt. När de frågar om vi vill ha grädde till morotskakan svarar jag givetvis ja. Ni som känner mig vet. Jag ÄLSKAR grädde. Amanda tycker jag är konstig. Grädde hör visst inte till morotskaka. Men alltså, prova om ni inte tror mig. Lösvispad…

Mätta i magarna åker vi vidare till The Lodge och ”Campers Retreat”.  En helt ny uppfinning, nog egentligen tänkt för husbilsfolket. I priset ingår spa, femrättersmiddag, frukost och mera spa. Och övernattning i egen husbil. Men någon sån har vi ju inte…

Så vi packade med tältet. Den bästa kombon av lyxliv och friluftsliv, och ett femtioårsfirande helt i min smak. I morgon fortsätter festen. Då springer vi 50 kilometer!

Vi har haft ätardag på kontoret. Jag bjöd på födelsedagscroissanter till förmiddagsfikat. Sen följde lunch, aw och restaurangbesök som liksom avlöste varandra…

Väl på restaurangen går vi direkt på huvudrätten. För att ingen tror sig orka mer. Och  in kommer en helt lagom portion. Tycker jag.

Den ena kollegan äter ca 30%, den andra ca 50 % och den tredje lägger ner pinnarna vid 55. Kvar sitter jag och mumsar.

Känner mig glupsk men tycker det är synd att lämna den goda maten. De andra börjar spekulera i var min mat egentligen tar vägen? Hur jag som är en liten fjärt i rymden får plats med mat för en hel armé.

Och jag vet inte. Jag är väl en enda stor matsäck. Eller bara en liten fjärt med en stor aptit.

Hur som helst. Tre av fyra fick med sig en matlåda hem. Det var inte jag.

Har du god aptit?

Jag älskar vår lägenhet och är oftast inte besvärad av att inte ha egen tvättmaskin. Men när man ska springa jättelångt med många ombyten på söndag är tvättlogistiken ansträngd.

Vi ska springa, luncha och springa igen. Det ska regna. Det kommer behövas ombyten och jag har liksom bara två långärmade tröjor som jag trivs med. Jag har minst 48 som jag inte gillar men på sitt 50-års kalas vill man ju inte se ut som en sopsäck.

Om jag tvättar allt idag, hinner jag smutsa ner det på onsdagens och fredagens löpning. Efter fredagens löpning kommer jag inte ha tid att tvätta för då ska jag fylla år. Bubbla i pool och äta gott. På lördag fm är tvättstugan upptagen och därefter finns inte tiden. Ja ni fattar. Jag kommer behöva springa omkring i Malmö i linne och vintertights i veckan, för att spara garderoben till söndag.

Roligare hade varit att shoppa nytt och fräscht. Men det har jag inte tid med. Jag har ju ett kalas att planera!