I helgen springer hela världen Kullamannen, i en eller annan form. Och jag är inte ens avundsjuk.
Jag har aldrig lockats av Kullamannen. Jag vet att Kullaberg är typ hur vackert som helst, men det hjälps inte. Jag lockas inte av den svåra terrängen, speciellt inte när den beskrivs i termer som ”Dödens Zon”, ”Dubbeldöden” och ”Himmel, hav och Helvete”. Vi snackar drunknande sjömän och dödsklippor. Det är nog fegisen i mig som blir lite rädd. Och tråkmånsen som inte lockas av läskiga historier och påhittade figurer i rustning.
Men alla andra fattar grejen, och idag har de tuffaste av dem startat sin resa. De som ska springa 16 mil, från Båstad och sedan upp och runt berget. Jag är inte avis, men jag tycker de är coola. Jag vet att jag bara hade svurit över grenarna, stenarna och branterna. Jag hade blivit stressad av den svans som radat upp sig bakom mig när jag fullständigt tappat farten vid varje trixigt parti. Jag hade behövt mobilisera all min fokus på var jag skulle sätta fötterna, och jag hade inte hunnit njuta en sekund av utsikten, naturen och omgivningen. Därför är jag inte avis.
Men en annan dag. När solen skiner och stigen är fri. När tiden är obegränsad och ryggan fylld av fika. Då ska jag ta mig runt där uppe och njuta till 500 %. Idag skänker jag istället mina tankar och bästa pepp till dem som behöver det. Till dem som krigar genom mörkret och natten. De coolaste coola.
Av de som startade på 100 miles förra året bröt 72%. Blir spännande att se årets statistik!
