Det är en tradition att provspringa Stävie Trail-banan i Luciaveckan. I mörker med pannlampa och reflexmarkeringar på träden. Idag var det dags. Och det höll på bli pannkaka.

I bilen på väg från Malmö hamnar vi i bilkö. Vi blir passerade av det ena räddningsfordonet efter det andra, och jag tänker att det kommer att ta timmar. Och medan Fredrik börjar tjura bakom ratten funderar jag ut en plan B. Vad händer om vi inte kommer fram i tid? Lussebullarna och glöggen finns på plats så löparna kommer att överleva. De kommer egentligen bara missa marschallerna, den värmande elden och att få glöggen värmd. Men det vore ju ändå lite trist…

Men det blir inte så illa. Vi kommer fram och förbi och får ta del av Luciaspringet även detta år.

Jag har pimpat pannlampan med glitter. Rotat fram min 8 storlekar för stora tomteluva som vid närmare eftertanke nog aldrig blivit tvättad. Jag har laddat ljusslingan som jag sedan snurrat fyra hundra gånger runt mig själv. Den ska visa sig gå alldeles utmärkt att springa i. Problemet uppstår några timmar senare.

På plats i skogen finns Lucior, tomtar, julgranar och andra lysande figurer. Och som alltid är det helt fantastiskt att se pärlbandet av ljuskäglor stråla i mörkret. I mål minglar vi runt, fikar och dricker glögg. Utom jag som tycker glögg är minst lika läskigt som gels…

Anyway. Vi åker hem och det är nu äventyret börjar. När Fredrik köper Falafel iklädd den fulaste Ugly Sweatern som finns. När jag fastnar med min ljusslinga runt säkerhetsbältet och inte kommer ur bilen. Med blodsockret i knävecken och dessutom lite för kissnödig. Paniken liksom.

Fredrik får komma till undsättning för att undvika mitt totala breakdown.  Nu är jag loss från säkerhetsbältet, men för att gå på toa behöver man komma loss från sin långa ytterjacka också. Och den är intrasslad i samma ljusslinga. Det håller på att gå illa men löser sig till sist. Nästa år ska jag också vara julgran. Att trassla in sig i ljusslingor kan ju vara helt livsfarligt…

Den här tolv år gamla topplistan dök upp som minne på Facebook idag:

Idag känns det främmande – sjunde mest inflytelserika träningsblogg 2012.

Vi var ett gäng där i bloggarnas begynnelse. Terese på första plats som tyvärr inte finns med oss längre. Träningsglädje-Sara, Jessica och Upp-och-hoppa-Sofia som tog oss an cykelvasan 2012 i samarbete med någon jag inte ens kommer ihåg. Olga som gav alla mammor tips på träning men som tappade mitt förtroende när hon föreslog burpees som träning för att komma i marathonform…

De flesta namnen förekommer ju faktiskt fortfarande i träningssammanhang. Lite kul ändå.

Vilka av bloggarna har du läst? Och hur länge har du hängt här?

Sol och nästan ingen vind. Som upplagt för sällskapslöpning. Och när jag inte hittar några löparfriends i Malmö tar jag till plan B. Kävlingegänget. De ska nog kunna gå att lura ut…

Mycket riktigt. Jag lockar med löpning, sol och lussekatter och får napp direkt. Har man en bagare med i sällskapet är det där med lussekatterna dessutom extra lätt fixat. Även om han sover bort första delen av rundan. De där bagarna har nämligen en annan dygnsrytm än vi andra…

Vi är alltså tre som ger oss av från Konditori Kringlan, för en 19 kilometer loop över åkrarna. Samma åkrar som jag tröttnat på innan vi flyttade känns nu närmast exotiska. Underbara gröna fält i solens sken. När vi har fyra kilometer hem ringer vi och väcker bagaren så han ska hinna gnugga grus ur ögonen och få på sig skorna i tid till vår ankomst.

Vi tar en andra loop längs Kävlingeån över Lilla Ro och tillbaka. Passerar de rikskända bockarna , som gör småbockar mitt i rondellen,  innan vi landar på konditoriet igen.

Här väntar kaffe, pepparkakor och lussekatter. Och dagens bästa citat.

För när vi mumsat klart och dagens sista kund äntrar butiken tittar han på oss med misstänksamhet. Så säger han:

– Har ni sprungit eller har ni bara roliga kläder på er?

Så det är så det uppfattas bland vanliga människor. Tighsen och buffarna. Roliga grejer det där!

Jag vet inte hur gamla ni är, men när man är i min ärovärda ålder börjar ens vänner bli femtio. När folk fyllde 40 hade alla fest, men femtioåringarna verkar sportigare till sin natur…

Mitt eget kalas firade jag med 50 kilometer i Sportstugan. Löparvännen Hanna firades på liknande sätt på Söderåsen. Men det finns ju andra upplägg. Som man säger på SVT.

Andreas fyller 50 idag och har haft ett späckat schema sen morgonkaffet. Helt utan sin vetskap är dagen minutiöst planerad, och jag och Fredrik har vår tidsslot mellan 10 och 12:45. Och det är fysisk aktivitet och vinterbad beställt.

Vi möts upp i Pålsjö skog kl 10:00. Då har han precis satt i sig en hotellfrukost med gamla kollegor och det är en av dessa som lämnar över honom till oss för att skaka ner äggröran och våfflorna.

Eftersom Fredrik inte är löpduglig får Andreas hänga med mig. Vi springer gula slingan medan Fredrik preppar del 2 – orienteringsmomentet. Fast ärligt: gula slingan är också orientering. Den som satt upp skyltarna har inte precis strösslat dem omkring sig. Och vi irrar lite fram och tillbaka innan vi hittar runt.

På plats vid bilen får Andreas en karta i hand med tio kontroller. Vid varje kontroll finns en fråga, och godkänt resultat krävs för att erhålla den åtråvärda femtioårspresenten…

Såklart fixar han biffen och belönas med present. Men först ska vi bada. Kallt.

Fredrik och Andreas tar killbastun medan jag och Malin trängs med damerna. Tiden går fort och vattnet är kallt. En timme senare får vi lämna honom vidare för lunch med släkten.

Jag och Fredrik tar en lunch på egen hand innan det är dags att åka hem och jobba. Nu taggar jag för nästa femtioårskalas. Jag har hört ryktas att ska innefatta löpning med väldigt trevlig avslutning…

Och för nyfikenhetens skull…. hur gammal är du?