Juli börjar med vandring. Fredriks ben löpstrejkar så vi har fått tänka om gällande vår löptur på Ishavsleden. Det blir en tvådagars vandring mellan Åmsele och Vindeln med övernattning EXAKT på mitten. Både vad gäller kilometer och höjdmeter…

Man kan tro att det var planerat, när man har med två siffernördar att göra, men det var slumpen. Vi hade tänkt gå längre men fegade ur pga regn… Och det blev inte bättre dagen efter...

Det är också i juli som jag gör min Parkrun-premiär och springer i från hela det enorma startfältet Umeå hade att uppbringa. Jag blir pepp på konceptet och tror att jag ska plocka parkruns på löpande band men det ska visa sig dröja ända till december innan jag får tummen ur…

Maxar långpassen när kalendern är tom, dagarna är ljusa och alla är lediga. Malin och Andreas släpar jag ut på ett galet långpass med långa fartinslag. Jag och Ingmarie tar det mer chill. Fotar, badar och njuter. Två olika pass men precis lika fantastiska.

Augusti blir litegrann av en copy paste på juli.  Många långa sällskapliga pass i början av månaden, men sen är dags att trappa ner. Det börja lukta marathon…

September är en galen månad. När loppen avlöser varandra och formen peakar.

Först ut är Helsingborg marathon. Jag tänker att jag ska kunna göra mitt snabbaste Helsingborg. Har aldrig känt mig så här stark och dessutom är banan ändrad och lättare än tidigare. Så slår temperaturen i taket och i den 28-gradiga värmen orkar jag inte ens hänga med 3:30-ballongerna i mål. Jag är glad för mitt tionde marathon, stolt över den medalj som väger minst två ton, men nånting gnager. Är jag inte bättre än så här? Är det åldern som kommit i fatt mig? Om tre veckor ska jag veta svaret, men just nu är jag lite bitter. Den grymma tioårsmedaljen till trots.

Redan dagen efter står jag på startlinjen igen. Det är Vånga Mountain Xtreme som lockat med en startplats som jag inte kunnat tacka nej till. Värmen håller i sig och jag är helt urlakad innan start. Ångesten är monumental…

Men så går startskottet och vi sätter upp för Slalombacken. En bättre start kunde inte finnas. Eftersom alla går blir man uppvärmd i lugn och ro. När det väl är dags att springa är kroppen SÅ redo. Jag tar det lugnt och utmanar inget, ändå är det som kroppen vill springa. När jag kommer på målrakan känner jag mig minst sjumiljoner starkare än dagen innan. En grym känsla!

Jag har nu tre veckor på mig att ladda om till Odense marathon. Vet inte hur jag ska träna eller inte träna. Flummar runt lite och känner mig hyfsat opepp när det börjar närma sig.

Inför loppet stirrar jag inte alls. Blir inte hypokondrisk, äter som vanligt, går för långt på stan. Slarvar med sömnen, dricker för lite och glömmer resorb. På loppdagen har jag inga fjärilar, springer inte på toaletten sjumiljoner gånger, och äter en massa godis innan start. INGET är sig likt med den uppladdningen. Och kansker är det det som är grejen…

Jag startar med en önskan att gå under 3:30 för att bevisa för mig att jag fortfarande kan. För tre veckor sedan hade önskemålet varit 3:25 men nu är självförtroendet sargat. Jag ansluter till 3:30-ballongerna medan Sara kör efter egen klocka mot 3:25.  Ändå springer ballongerna om henne. De har ingen koll alls. Vet inte om jag ska följa henne eller ballongerna. Förvirringen är total, men i rädsla att hennes klocka visar fel följer jag ballongerna…

Vad som händer sen vet ingen. Jag pratar med en dansk fast ingen av oss förstår vad den andra säger. I ett ögonblick av ökad förståelse í det danska språket lyckas jag höra att han säger vi har 3:25 inom räckhåll. Men alltså siffror på danska. Jag vågar inte lita på mina öron. Tuggar vidare, starkare och starkare för varje steg. Kommer in på stadion och klockan visar 3:21-nånting. Först nu slår det mig att mitt 13 år gamla pers är möjligt att slå. Spurtar varvet runt och går i mål 46 sekunder snabbare än någonsin. DET är den coolast känslan jag haft. Det minne jag tar med mig från året 2024! Man kan persa efter 50! Och med vilken crazy uppladdning som helst!

Odense marathon blir starten på en fem veckor lång loppstreak, som i slutändan bara blir fyra. Men mer om det sen…

I miten av april väntar ÖST60. Loppet jag varit anmäld till miljoner gånger men alltid fegat ur. Första halvan av månaden är en enda lång väntan på den stora dagen.  Den ofrivilliga nedtrappningen och iform-vilandet. Shoppingsuget som sätter in när man inte får springa så mycket som man vill. Och slutligen startskott. Nu är det dags. Här ska inte fegas. Give me the sandstrand bara!

Min plan är att slöjogga mig igenom de första kilometrarna sandstrand. Att inte bli irriterad, trött eller slut på energi. Jag misslyckas med allt. Slöjoggar förvisso men får maxpuls ändå. Blir sur, irriterad och håller på att bryta. Får ta en gel efter bara några kilometer för att ens ha energi att ta mig upp ur surträsket. När min fot slutligen landar på en grästuva och jag känner fast mark därunder är lättnaden total. Det tar någon kilometer att repa sig men sen är jag igång. Tar mig igenom resterande 55 kilometer hyfsat smärtfritt och gläds åt att jag aldrig behöver springa på den stranden igen. Någonsin. (Fast hur var det nu…. har jag inte precis anmält mig till 2025?)

I maj åker vi till Argentina för att hälsa på äldsta dottern. Det ska finnas en fin park att springa i, där man kan känna sig trygg. I övrigt ska man visst inte springa omkring med mobilen i högsta hugg och leta efter vägen. Därför övningsgår vi till parken dagen innan, så att jag ska hitta dit utan vägvisning när det är dags för löptur. Det funkar klockrent ända tills jag ser att parken är stängd….   Jag får göra som argentinarna och springa fram och tillbaka längs strandpromenaden. I sällskap bland stadens löpare känner jag mig säker.

Vi testar också Midnight Runners som dottern gjort reklam för. Springer runt stan till dunkande musik. Stannar och dansar vid rödljus, gör burpees i en park och lever partylife i löparskor. I ett moln av myggmedel och i sällskap av denguespridande myggor…  Värsta roliga, förutom myggorna då. Se det som ett tips om du har vägarna förbi Buenos Aires!

Det blir en del rundor i stan men även en runda på hög höjd, uppe i bergen i norra Argentina. Blir andfådd av en trappa på tre trappsteg första dagen, så det känns det klokt att vänta med löprundan ett par dagar. På dag tre lyckas jag springa uppför en backe utan att dö. Men alltså, hög höjd är luriga ting. När det känns som jag ska sprängas av puls overload visar klockan på 104 slag/minut…  Och jag flåsar som en blåsbälg!

Efter maj kommer juni och nu snackar vi löpning.

Börjar med Petersson-maran från Malmö-Skanör. Det tar tre timmar och 45 minuter. Hemresan med allmänna kommunikationsmedel från Skanör till Sportstugan tar 4 timmar….  En träningsmara på 3:45 och jag börjar misstänka att jag har en form på ingång…

Månaden bjuder också på  årets första Pizzalöpning i sportstugan – ett vinnande koncept.

Månaden avslutas med halvmarathon i Kalmar. Eftersom det ändå nästan ligger på vägen till Umeå. Den som kan sin geografi förstår att det är en löpare som satt färdplanen, inte en geografiprofessor. Kalmar bjuder på en fin bana, alldeles för få toaletter och ett bröllop mitt i loppet. Jag petar in en hyfsad fin tid och firar med en kanonäcklig falafel. Falaflar ska ätas i Malmö – se det som ett tips från coachen.

Och snart är det juli. Men mer om det senare…

Jag tycker om att summera mina år. Och när jag går tillbaka bland inläggen blir jag alldeles glad i själen. Så mycket roligt jag fyller åren med. Så även detta år.  Oklart om ni tycker det är lika spännande, men annars finns det ju andra bloggar. Eller gör det…? Det finns i alla fall insta, tiktok, och vanlig hederlig teve. Feel free att byta kanal eller häng med på 2024 – the recap! Vi smygstartar med årets tre första månader…

Januari börjar med snö. Skåne ser ut som Norrland och årets första spontanmara sker i minusgrader med buffarna högt uppdragna.

Det är under fikastoppet på halva vägen vi blir varse att det ska komma att serveras semlor på caféet fr o m veckan efter.  Det blir startskottet på årets jakt på den bästa semlan…

Och just semlor ska visa sig vara en röd tråd i allt jag gör. I slutet på januari fyller Andreas 40 och jag vet inte om det är helt frivilligt han dukar upp till 40-kilometerskalas…? Det kan också varit jag som tvångsinbjudit mig själv…

Jakten på den perfekta semlan fortsätter under februari och det är i Vismarlöv vi hittar den! Det är jag och Johanna som sprungit ett par mil i rak motvind och ösregn för att smaka den. Och det var det värt. Men vi är så blöta när vi kommer fram att vi nog tar 42 påtårar kaffe bara för att ha något varmt att värma händerna på…D

Regn och rusk i all ära, men det finns något som heter snö och minusgrader också. På mitt besök i Umeå visar termometern minus 20 grader och det kan göra vilken mamma som helst orolig. Jag får nästan utegångsförbud trots jag fyllt 50…

Men dubbla buffar löser biffen. Bättre att lita på norrländska löpare än att googla riskerna med att springa i minus 20…

Jag hinner också vara med i en podd innan det är dags att kliva in i månaden mars…

Mars 2024 är ganska mycket copy paste på alla andra marsmånader. Vi snackar paniken dagarna innan man ska arrangera ett lopp, glädjen under loppet, och den totala tröttheten efter. Och så Portugal…

Det är vårt tionde Stävie Trail vi fixar och allt går enligt plan. Det är en fantastisk känsla när allt flyter. Vi hade kunnat lägga ner det nu, men alltså… vi har ju redan beställt buffar till 2025.

Portugal 2024 blir en specialare. Jag har väntat för länge med att boka. Har ingen rumskompis och får inte plats på samma hotell som alla andra. Behöver dessutom flyga via Stockholm. Man kan tro att jag kunde vara bitter men alltså, INGEN kan vara bitter i Portugal. Jag har en fantastisk vecka. Träffar nya och gamla bekantskaper. Springer Bergspass och nyheten Seven Hanging Valleys.  

Portugal ska bli avstampet för mitt bästa löparår. Det som ska komma att innehålla sjuka pass, mycket sällskapslöpning, och ett totalt oväntat marathonpers. Men det tar vi sen. Elefanter ska ätas i bitar…

Tomtelöpningen 2024 blev precis lika rolig som alla andra år. En copy paste på många sätt, men med lite nya inslag…

Min outfit är identiskt med alla andra år sånär som på den nya tomteluvan jag panikhandlade på Clas Ohlsson igår. Den ska visa sig ha en stenhård tofs som bankar mig i bakhuvudet hela vägen ner till samlingplatsen. Sen bankar den inte mer. Jag tror det är för att jag har vant mig., men det är för att den har lossnat. Fast det är jag lyckligt ovetandes om!

På mina tre kilometer till starten hinner jag mötas av några fniss, ett par god jul och minst lika många höjda ögonbryn. Jag försöker låtsas som att jag är helt normal men att springa ensam i tomtedräkt känns fortfarande lite obekvämt..

På plats vid starten känner jag mig mer som en i mängden. Vi snackar hundratals tomtar men även julhundar, julgranar och ett par renar. Stämningen är på topp när vi ger oss av för årets upplaga av tomtelöpningen. Och jag tror tamejtusan vi är lite fler än vanligt!

Vi sjunger, dansar runt granar, ropar HO-HO och hälsar god jul. De allra flesta bli glada, tutar från sina bilar och filmar.

På perronger, genom stan och via några varv på Triangeln når vi fikastoppet vid Stadion. Som traditionen bjuder blir jag kissnödig på precis samma ställe som alla andra år och får spurta för att hinna först till den hemliga toaletten på den gamla stadion. Man vill ju inte ödsla tid i toakö när man kan mumsa pepparkakor och ägna sig åt tomtemingel.

Kullarna på vägen till Hyllie har dock växt ett par meter sen förra året. Eller så besteg jag fler än vanligt, men alltså hej vad jobbigt det blev. Maxpuls på vägen upp. Livrädd på vägen ner. Nu väntar Emporia. Köpcentret där julstressen råder och ingen har tid att glädjas åt ett tomtetåg.

Vi samlar ihop gänget utanför huvudentrén och hamnar bredvid ett par svenska innebandysupporters på väg till VM-finalen i arenan bredvid. De tittar på oss, och sedan över vägen där 150 tomtar till är på ingående. Så utbrister den ena killen: ”JÄVLAR” och ser närmast chockad ut.

Personalen på Vapiano håller upp dörren för oss med stora leenden och filmar vår entré.  Sen tar glädjen slut. Bland shoppinggästerna är minerna bistra. De låtsas inte som vi finns och ser allmänt sura ut. När vi börjar dansa runt den jättestora granen blir vakterna bekymrade. Sliter sitt hår och ringer chefen. Eller nått.  Poliserna däremot är helt chilla. De ropar god jul och filmar oss. Medan vi försmäktar av värmeslag under lager av tomtekläder.

På den sista delen av banan hinner vi skrämma slag på en tant på väg in till ICA men annars inga större incidenter. I vanlig ordning är det tomtenissarna under 150 cm som sätter farten sista biten. Tomtefar och tomtemor har inte en chans.

Ja. Det blev en kanonrunda precis som vanligt. Och jag lyckas komma på bild i Sydsvenskan igen. Precis som vanligt.