Ibland står stjärnorna rätt på en lördag förmiddag: jag befinner mig i Malmö utan något inplanerat. Då får man passa på att joina Lördagsturen, som jag envisas med att kalla Gubbklubben. För att den består av mer eller mindre skadade gubbar i åldern 50 plus/minus.

För den som behöver ett planerat upplägg och en ungefärlig hemkomsttid är Gubbklubben en dålig idé, här vet man aldrig vad som väntar…

Jag vet att vi ska ses kl 8:36 (!) och att vi ska springa lugnt i 8 kilometer, innan vi lämnar av Erik. Då har vi redan lämnat av (en annan) Fredrik och hunden Baloo vid starten. Vissa gubbar nöjer sig med 0 kilometer även om den stackars hunden protesterar högljutt när han inser att han inte ska få springa. Vem hade inte gjort det liksom?

Det är efter 8 kilometer den totala förvirringen startar. Vart ska vi? Hur långt? Vad är klockan? Vad heter jag? Och vilka gator saknar jag i Citystrides?

Jag har inga tider att passa och tänker att jag hänger på tills Olof tröttnar. Så skönt att slippa tänka, och bara glida med när han leder vägen.

Problemet är att han tror att det är jag som styr. Utan styrning cruisar vi på gator ingen behöver och när vi äntligen når ett för mig outforskat Kulladal tutar vi nästan rätt igenom med bara en enda gata till min Citysrides-samling.

Vid 17 km undrar Olof hur långt jag vill men jag har fortfarande ingen tid att passa så han får bestämma. Tänker jag. Men tydligen är det ändå jag som drar runt honom på en omväg utan att jag själv vet om det…

Det hade kunnat bli hur långt som helst men tillslut når vi ett rödljus från vilket vi har lika långt hem. Det blir en naturlig slutpunkt. Men först ska Olof bli tillsagd på skarpen av en äldre dam, för det olämpliga i att springa omkring i shorts mitt i vintern!

Själv har jag inga shorts och slipper försvara mitt klädval! Med Icebugs och tjockaste tumvantarna borde jag få guldstjärna av alla baskerdamer i världen! Och Olof får snällt sticka sig ett par mamelucker till nästa gång!

25 kilometer in på kontot. Oklart hur det gick till eller var vi var, men det var i alla fall trevligt! Allt utom Icebugsen…

Förr i tiden kom jag i håg att blogga. Nuförtiden kan jag upptäcka flera dagar senare att jag glömt att skriva om något jag faktiskt tänkt att skriva om. Som idag. Måndag kväll. Och jag har inte uppdaterat er på min lördag…

Datumet är spikat sedan länge. Jag ska träffa Ingmarie och roa mig medan Fredrik är och orienterar. Enkelt så. Men sen tillstöter allt möjligt. Vi går från att springa och fika, till att bara fika, till att en springer och inte den andra. Men sen ska båda ändå springa på olika håll, fast vi då ju lika gärna kan springa tillsammans. Men hur synkar man med en orienterare som inte vet här han är klar? Och var ska egentligen Anders parkera???

Det tar typ halva förmiddagen att reda ut allt. Samtidigt som jag rensar källaren i brf:en med vänster handen. Men tillslut har vi en plan!

Vi ses i Saxtorp. Jag är avsläppt i ena änden av sjön och Ingmarie i den andra. Vi möts på mitten och sen är tanken att jag ska guida henne runt det hemligaste av motionsspår – milen i Saxtorpsskogen. Det finns ingen början och inget slut. Förr har markeringarna varit orangea men nu är det vita och jag har ingen aning om det är rätt spår vi följer…

Men på ett av träden finns som alltid två pilar, en vänster och en rakt fram, och då vet jag att jag är rätt. Första gången man kommer ska man ta vänster och andra rakt fram. Det är jag bergis på…. Eller hur var det nu???

I mitt huvud snurrar tusen tankar! Är vi på rätt spår? I rätt skog? Åt rätt håll…? Men Ingmarie springer på som om hon litar på att jag har koll, så det är lika bra att låtsas!

Efter 15 km är vi tillbaka på vid sjön. Ingmarie ska bada men det ska inte jag.  Springer vidare för att hålla uppe värmen i väntan på Fredrik som ska ansluta.

Det blir lite hit och dit innan han äntligen dyker upp och det har blivit dags för själva efterrätten – kaffe och en bit mat på LoveCoffee i Lund.

En sån där härlig dag som förtjänar ett inlägg, även några dagar sent! Älska sällskapslöpning!

Jag har en sak på min sko. Det ser ut som en skalbagge men kostar tydligen flera tusenlappar. Och den väcker killarnas intresse…

Mojängen är en wattmätare som heter Stryd.

Fredrik – tekniknörden personifierad- köpte den för ett par år sedan, men den gick tragiskt öde till mötes. Fredrik blev skadad och skalbaggen förpassades till en byrålåda och ett liv som dammsamlare.  Tills en dag då Fredrik tyckte den gjorde mer nytta på min sko. I avsaknad av egen data att analysera kunde han ju analysera min…

Grejen med wattmätaren är att man inte får några guldstjärnor om man sprungit jättefort i medvind eller nerförsbacke. När man ska springa på sin tröskel och springer på watt, är det ju okej att det går långsammare uppför, men då behöver det ju också gå snabbare nerför. Till skillnad från när det är en tröskelfart du försöker hålla, och kämpar dig blodig oavsett vindriktning och kupering.

Anyway. Jag analyserar inte ihjäl mig med Fredrik tycker den är kul. Därför sitter den där.

Det finns inte en enda tjej som frågat om den. Men alltså killar! Där snackar vi lättimpade! En liten skalbagge på skon och det är ”wow, har du en sån!?!?!?”

De har stenkoll på vad det är och hur mycket den kostar. Om prisläget var jag lyckligt ovetande ända tills i morse. Nu känner jag att jag behöver ta ett snack om familjeekonomi. Eller kräva ett par nya löparskor för jämnviktens skull. Även om det nu råkar vara jag som använder skalbaggen…

Efter en höst med många lopp och strukturerad träning är det underbart att sällskapsspringa igen. Den här helgen har varit en ett enda långt löparkalas, för knappt hade jag landat efter gårdagens fikalöpning, innan det var dags att skaka liv i benen igen. Det hade blivit dags för pizzalöpning.

Tanken på pizza visade sig kunna sätta fart på vilka ben som helst, och  det var inte ens lite svårt att ladda om. Det är i sportstugan det händer och målet är 25 km innan mat.

Efter förra helgens misär-runda har jag ändrat plan. Med undantag av start och slut på stigarna längs Finjasjön, håller vi oss till grusvägar. På så vis slipper man stuka fötter, och kan lättare prata när man inte springer på rad. Kanske inte lika exotiskt som stigarna, men vi får ta stigarna i maj när vi kan se dem igen…

Sällskapet för dagen är Kävlingevännerna. Så får de heta även om de bara är två som bor just där. Det är bagar-Henrik som varit uppe sedan 02:30, Andreas som har för avsikt att bada (!), Malin som haft sin studentbal på Hovdala Slott och Jonas med den fantastiska pizzasalladen.

Vårt första stopp blir Hovdala Slott efter sex kilometer. Vi hejdar en kvinna för att höra vilken av alla byggnader som är festlokalen. Där som Malin enligt egen uppgift varit på studentbal för trettio år sedan. Men slottet har visst tillhört militären och inte renoverats och börjat användas till fest förrän 1998. Dvs långt efter den berömda studenten.  Vi får en mindre historielektion innan vi behöver ge oss av för att inte frysa ihjäl. Och var den där studentbalen egentligen höll till förblir en gåta!

Vi tutar vidare mot Hovdalaslingan där bagar-Henrik möter upp. Han har ont i foten och kortar ner rundan en aning. Enligt den officiella versionen. Kan hända att han passade på att ta en powernap medan vi sprang första biten. Det hade i alla fall varit förlåtligt för den som gick upp 02:30!

Hovdalaslingan är en ridslinga för häst, men idag firar hästarna fars dag hemma i stallet. Vi möter inte en enda och har hela rundan för oss själva. Det är mestadels grusvägar, med skog runt om. Lättsprunget och skönt för den som är rädd om sina fotleder.

För att de mer trailkunniga delarna av sällskapet ska få känna på lite stig, tar vi sedan en omväg upp till Trähuset och beskådar utsikten över Finjasjön. För att sedan plumsa i löven hela vägen hem. Eller till badsjön precis innan hem.

Där sliter Andeas av sig löparkläderna och springer ut till knähöjd innan han slänger sig raklång i det iskalla vattnet. Sen joggar vi med en kalsongman sista 500 meterna hem.  Kan tänka att en och annan tant stod gömd bakom gardinerna och undrade vad det var för galning.

I sportstugan är pizzaugnen redo. Fredrik har preppat och stått i och levererar två sorter. Den röda pizzan Sture och den helt oprövade pizzan Fänrik.

Båda går hem. Och fördelen med att ha sprungit 25 kilometer är att man är hungrig nog att dessutom få plats med en äppelkaka!

Hepp. Vilken helg! Vill aldrig ha vardag igen!