Hörde ryktas om att någon vill anordna typ världens största konsert för att fira när Corona väl är över. Med alla coola kändisar. Tänk om man kunde göra världens största marathonfest också. Hela världen springer marathon samtidigt, hur vackert hade inte det varit?

Jag blir alldeles pirrig av tanken. Och hoppas nästan att det skulle gå i någon helt crazy tidszon så vi får göra det mitt i natten. Med raketer och fyrverkeri.

Utan avstånd, utan handsprit, och med confetti all over the place.

Så nu har jag kläckt idén… vem tar på sig att dra ihop det här kalaset?

Yngsta dottern går på gymnasiet och har distansundervisning.  Av alla ämnen som ska avklaras hemifrån måste ändå gympan vara  den riktiga vinstlotten.

Fotboll, brännboll och volleyboll går liksom bort när man sitter hemma. Man slipper skämmas över att välja det mesiga brännbollsträt,  ändå missa bollen, sumpa för laget och bli vald sist. Därmed är idrottslektionernas största skräck borta.

Med tanke på utrustningen i ett genomsnittligt svenskt hem slipper man dessutom köra korset i romerska ringar och slå ihjäl sig sig på en plint. Förvisso har många pool hemma, men så här i december kan man kanske inte kräva något simborgarmärke av de stackars eleverna i utomhuspoolen.

Kvar blir ett smörgåsbord av roligheter där man får välja ett visst antal. På buffén bland annat:

Plankan
Armhävningar
En hjulning
Dansa till ett youtube-klipp
Jonglering med tre föremål
Hopprep
Handstående
Jägarvila
Pullups

Med undantag för pullups och jonglering är det här ju själva definitionen på fest. Inte för en sekund hade man ju behövt ha ångest för idrottslektionerna. För jo, jag hade det. Var liksom världssämst i bollsport…

Men lite mer löpning hade jag ju kunnat önska. Fast det kanske är nästa kurs.

Fredrik ska skriva stafettkrönikan i nästa nummer av tidningen Spring. Halva jobbet är att skriva krönikan, andra halvan är att komma på vem man ska skicka vidare stafettpinnen till…

Och medan han gnider sitt hår över fina formuleringar och korrekt svenska försöker jag komma på vem som skulle vara intressant att läsa om. Vilken löpare är liksom en spännande löpare?

Är det tjejen som vinner allt? Killen som alltid kommer sist? Den som springer trots sjukdom? Eller den som springer långt eller på konstiga ställen? Den som springer för välgörenhet, välbefinnande eller av tvångstankar? Eller är det viktigare att kunna formulera sig? Att kunna få en hyfsat ointressant tillvaro att bli jättespännande att läsa om. Vad tycker du?

Och ja. Lite nervös är jag vad som ska komma ur Fredriks penna. Undrar om han är lika nervös över vad som hamnar på den här bloggen…

Idag åkte Icebugsen fram. För att det var isgata i mitt kvarter. Men det var visst bara där…

Redan efter ett par hundra meter inser jag att ishalkan var extremt lokal. Håller mig till kanten för att hitta lite snö att sätta fötterna på. Tar en sväng ut på gräset där det ligger något som åtminstone är lite vitt och sätter ner fötterna på aldrig så små isfläckar. Det känns ju så slösigt att nöta dubbar på bar asfalt.

Det är långpass jag är ute på och jag ser framför mig 22 kilometer metalldubb på asfalt. Riktigt så illa blir det inte. När jag närmar mig Lund blir cykelvägen vit. Om det är Kung Bore som bor i Lund eller om Kävlinge helt enkelt har bättre snöskottning vetetusan, men jag får i alla fall någon kilometer där det krasar lite fräsigt under skorna. I övrigt bara det där raspande ljudet av metall mot asfalt. Det som får folk att hoppa upp en halvmeter i luften när jag närmar mig bakifrån.

Så. 95% onödigt med Icebugs, men nu har jag i alla fall använt dem i år. Och julskorna använde jag ju på julafton.

Har du också en-gång-om-året-skor?