Jag skulle aldrig boka en resa nu. Det känns liksom fel och emot alla rekommendationer som finns. Men jag har en resa bokad. Träningsresan till Portugal 2020 som blev framflyttad ett helt år. Och det året har snart gått…

10 månader gick fort och inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag fortfarande skulle jobba i mjukisbyxor, hålla avstånd och inte umgås.

Idag kom i alla fall bekräftelsen på att vi blivit ombokade på ett annat hotell. Med nyrenoverat gym och spa-del. Det nya hotellet ligger dessutom på rätt sida vägen och direkt på stranden. Den där magiska stranden som är hur bred som helst och förgyller varenda morgon i löparskor.

Först blir jag helt sprallig av tanken på att jag om knappt två månader ska springa i kortärmat, slippa laga mat och bara rå om mig själv. Sen knackar verkligheten på. Portugal har typ mest smittspridning i Europa, tillsammans med Skåne…

En träningsresa är hur mycket man än vill knappast att betrakta som nödvändig.

Mitt förnuft tar inte ut någon glädje i förskott. Jag har en broms påslagen när jag tänker på resan. Men vem vet. Mirakel kanske kan ske.

Och hur det än blir… jag har ju i alla fall varit i Göteborg det senaste året….

Att löpning är så enkelt och lättillgängligt brukar vara det vanligaste svaret på varför folk gillar löpning. Det är bara att gå utanför dörren. Inga tider att passa. Tidseffektivt. Ja ni vet…

Hur ofta trycker man inte in löpningen i någon liten lucka? För att komma hem och kasta sig över nästa projekt utan att ha hunnit njuta av känslan efteråt. Hur många gånger står man inte med trötta ben och tömmer diskmaskin, dukar eller laddar för en tur till Ica? Men alltså, jag älskar löpning som bäst när den är huvudnumret. När den får ta hur mycket tid som helst och resten får vänta. Anpassa sig.

När man är lite ensam hemma kan man ta sig den friheten. Och det gjorde jag idag.

Efter en ultralång frukost tar jag bilen till Lomma. För att få havsluften. Jag springer på barmark med mina Icebugs eftersom den vinter hela Sverige har uppenbarligen inte nått just Lomma. Jag springer på strandängar, sand och genom skogsdungar. Sätter fötterna på precis alla de fyra isfläckar jag passerar på min väg.  För att skorna inte ska ha varit helt i onödan…

I Bjärred är ordningen återställd och marken åter täckt med snö. Tar en tur ut på åkern innan jag vänder tillbaka till Lomma och den cappuccino som hägrar.

På tillbakavägen kommer solen fram och i Lomma väntar våren. ALLA är ute. Folk sitter på uteserveringar med ansiktet vänt mot solen. Och jag gör likadant. Efter ett snabbt byte av tröja tar jag mitt kaffe och vänder mig mot solen. Sitter kvar och njuter tills jag känner mig helt klar och åker hem.

Mikrar lite rester. Och ägnar eftermiddagen åt korsord i soffan.

Låter allt ta tid. Underbart!

Alltså jag skulle bada idag. Hade laddat hela veckan och förberett mig mentalt. Planen solklar: en promenad vid havet, ett dopp och en våffla. Så genialiskt att ingen borde fega ur….

Jag har en någon tveksam klädsel på mig. För att på ett smidigt sätt kunna genomföra alla moment i dagens schema. Vi snackar baddräkt och långkalsonger liksom. Ja, lite övrigt smått och gott också förstås, men ändå. Hur ofta promenerar man i baddräkt och långkalsonger?

Vi har valt havet idag, för att jag vill testa att bada från brygga. För att komma rätt i och slippa gå långt ut. Men vid havet blåser det. Och vågorna slår mot stegen. Jag vill ha lugnt vatten och ingenting som stänker upp på mig innan jag hunnit i.

Oberäkneliga vatten är fortsättningskursen i det med vinterbad. Dessutom är vi 8 personer som kommer till bryggan samtidigt. Nästan på gränsen till vad Tegnell hade tyckt var ok. Så vi ställer oss till sidan. Begrundar de andra som ska i. Tänker att de är fullblodsproffs.

De första två går i med självförtroende, helt utan tvekan. Jag noterar att båda håller händerna ovanför vattenytan och tänker att det nog är ett lifehack i proffsbadarkretsar. Men så börjar den ena skrika och hastar upp. Typiskt nybörjare…

Nästa två byter om. Fredrik ser lite besvärad ut när en kvinnlig rumpa plötsligt fyller hans synfält. Hon böjer sig ner och visar hela härligheten. Fredrik skruvar lite på sig och föreslår en promenad i väntan på ledig brygga. Men jag har redan konstaterat att havet inte är för mig. Jag vill tillbaka till min sjö.

Tar bilen till sjön och upptäcker att små glada barn springer omkring på min swimmingpool. Det är tokfruset och går inte ens hål när man plockar fram sina tyngsta steg. Och någon hammare finns inte med i packningen. Sån rutin har jag inte tillskansat mig ännu. Och jag skulle ju bada i havet…

Så jag får ge upp. Bli en fegis. Och gå loss på våfflorna istället.

Men det var ju inte så tokigt det heller. På det igen en annan gång!

(Så här i efterhand kan man tänka sig att våffeljärnet nog att funkat som hammare, men i den isande vinden kändes avsaknaden av hammare som en bra ursäkt för att slippa!)

Det är alla hjärtans dag på intågande. Det börjar märkas i annonser och skyltfönster. Om två veckor kommer alla få rosor och choklad utom jag….

För Fredrik är inte sån. Köper inte saker på beställning. Och lite glad är jag ändå att jag slipper geléhjärtan från Coop.  Även om mitt instakonto inte blommar den fjortonde februari.

Idag däremot. Utan påtvingad allahjärtanshets fick jag ett paket. Det kanske inte var så romantiskt men väldigt kul att hoppa runt i:

En supervarm sovsäck. Med hål för armarna så man kan äta och ha den på. Med hål för benen så man dansa runt lägerelden. Jag tänker inte googla vad han har betalt för den men jag tror det var mer än ett par geléhallon. Han är ganska najs ändå. Och nästa helg blir de utenatt!  Längtar redan!

Men påminn mig gärna när jag sitter och känner mig bortglömd den fjortonde…