När löpningen får ta plats!

Att löpning är så enkelt och lättillgängligt brukar vara det vanligaste svaret på varför folk gillar löpning. Det är bara att gå utanför dörren. Inga tider att passa. Tidseffektivt. Ja ni vet…

Hur ofta trycker man inte in löpningen i någon liten lucka? För att komma hem och kasta sig över nästa projekt utan att ha hunnit njuta av känslan efteråt. Hur många gånger står man inte med trötta ben och tömmer diskmaskin, dukar eller laddar för en tur till Ica? Men alltså, jag älskar löpning som bäst när den är huvudnumret. När den får ta hur mycket tid som helst och resten får vänta. Anpassa sig.

När man är lite ensam hemma kan man ta sig den friheten. Och det gjorde jag idag.

Efter en ultralång frukost tar jag bilen till Lomma. För att få havsluften. Jag springer på barmark med mina Icebugs eftersom den vinter hela Sverige har uppenbarligen inte nått just Lomma. Jag springer på strandängar, sand och genom skogsdungar. Sätter fötterna på precis alla de fyra isfläckar jag passerar på min väg.  För att skorna inte ska ha varit helt i onödan…

I Bjärred är ordningen återställd och marken åter täckt med snö. Tar en tur ut på åkern innan jag vänder tillbaka till Lomma och den cappuccino som hägrar.

På tillbakavägen kommer solen fram och i Lomma väntar våren. ALLA är ute. Folk sitter på uteserveringar med ansiktet vänt mot solen. Och jag gör likadant. Efter ett snabbt byte av tröja tar jag mitt kaffe och vänder mig mot solen. Sitter kvar och njuter tills jag känner mig helt klar och åker hem.

Mikrar lite rester. Och ägnar eftermiddagen åt korsord i soffan.

Låter allt ta tid. Underbart!