Jag rotar djupt ner i lådan för den rätta nationaldagsmunderingen. Ganska långt från folkdräkt men betydligt mer ändamålsenligt. Den här nationaldagen firas nämligen på cykel!

I övrigt går dagen ganska obemärkt förbi. Det är ju liksom midsommar som är den riktiga nationaldagen. Men lite jordgubbar får man unna sig. Och en liten reflektion över vad jag egentligen gör som är typiskt svenskt….

Så här:

Sätter mig aldrig bredvid någon på tåget om det finns en ledig två-plats.

Tittar bort om jag ser någon avlägsen bekant som jag inte riktigt vet om jag ska hälsa på.

Står snällt i kö framför en stängd tåg dörr utan att reflektera över att första personen i kön glömt att trycka på knappen.

Är rädd för att klä mig för fult och för fint. Dubbelkollar gärna med alla andra först…

Väntar med att gå ut om någon precis passerar framför huset.

Cyklar långa omvägar ut i gräset för att jag inte vågar hojta när jag vill förbi någon som tar upp hela cykelvägen (problem solved, har köpt en ringklocka!)

Sämst i världen på att mingla. Kommer aldrig på något mer spännande att prata om än om vädret…

Väntar på grönt ljus en hel eftermiddag om det behövs. Även om ljuset är trasigt…

När det kommer till dåligt gjord cappuccino är jag inte svensk alls. Då gnäller jag så jag får en ny och vågar sen inte gå dit på ett halvår…

Hur svensk är du?

Eftersom jag aldrig kommer att få springa Helsingborg halvmarathon (förrän jag är 72 och har gjort mina 30 marathon) får man passa på när det vankas provlöpning. Och vilken fantastisk dag det blev.

Fredrik är borta och jag passar på att lyxa till det. Att låta saker ta sin tid, och inte behöva känna att någon väntar. Och jag gör som jag brukar: springer, sällskapar, äter och dricker kaffe. Fast brukar är fel ordval. Det är länge sedan det hände, men nu är det alltså dags.

Det är årets varmaste dag och båda mina vätskeflaskor läcker. Tröjan är genomblöt innan jag ens stiger av tåget i Helsingborg. Ska jag försmäkta utan vatten? Ska höften hålla för längsta passet sedan januari? Det är en chansning men jag är beredd att ta den. Jag vill så gärna uppleva löpargemenskap och känna att allt är som vanligt en stund.

Väljer en lugn fartgrupp för att inte stressa höften. Och för att orka prata. Det känns som jag har ett pratbehov modell stort. Har jag ens träffat någon annan än min familj senaste året? Tur att bästa Cecilia är med, vi har massor att avhandla.

Cruisar genom stan och det är lika fantastiskt som alltid. Helsingborg är verkligen grymt. Och det finns minnen i varje gathörn. ”Här sprang jag om den”. ”Här brukar chefen stå”. ”Här fanns en uppblåsbar bajskorv en gång”. Hela rundan är fylld av glädjeämnen och jag är helt pirrig i magen. När vi kommer in i Sofiero och ser all blomsterprakt inser jag att jag nog aldrig riktigt noterat den tidigare… För att fokus brukar vara ett helt annat än att lukta på blommorna. Så jag njuter lite extra idag och lovar mig själv att titta upp när jag passerar på själva loppdagen längre fram!

På målrakan är det motvind. Det har nog aldrig hänt ”på riktigt”.  100-metersmarkeringarna går långsammare än de brukar men plötsligt har jag mållinjen framför mig. Och en fotograf. Försöker spänsta till steget lite men mest laddar jag om för 200 meter till. Ni vet det där med siffror och klockor. En halvmara kan inte sluta på 20,90 – det GÅR inte!

Hade jag tänkt lite längre hade jag tagit med ombyte och hoppat i vattnet. Det hade varit världens största prick på mitt ”I”.  Nu gjorde jag inte det utan får tråna avundsjukt på alla som hoppar i och får svalkan.  Men jag har en torr tröja som duger för besök på kaffebar. Får med mig Cecilia för en god lunch innan vi tar oss hemåt.

Den här dagen var en Anna-dag. En slags dag jag älskar och har saknat så galet mycket. Högsommar, löpning, kaffe och mat. Det blir inte bättre. Jag blir tamejtusan gråtfärdig när jag tänker på det.

Och höften sa inte ett pip.

Idag är ingen vanlig dag. För idag är dotterns födelsedag.

Denna födelsedag har alltid legat oroväckande nära Stockholm marathon och under många år var det veckodagen för den 4 juni som styrde om det skulle bli marathon eller ej.
Om 4 juni= fredag-söndag => JORDGUBBSTÅRTA, annars Stockholm marathon. Typ. 2018 var det en måndag…

Idag hade jag med ovanstående logik missat maran, därför är det ju skitsamma att både höften och Covid ändå gör det omöjligt.

Ikväll firar vi 22-åringen med restaurangbesök redan klockan 17:30. För att vi bokade på den tiden när restaurangerna stängde redan klockan 20:30. Dvs för några dagar sen.

Som tur var är vi bara tre och får plats på samma bord. Pappan är på överlevnadskurs utan mat, så vi ska se till att äta för honom också. Det vore ju dumt om han svalt ihjäl på sin egen dotters födelsedag!

Ha en underbar fredag out there!

Det var nångång i vintras. På någon av våra miljoner morgonpromenader ”till jobbet”. Klockan 07:30 och mörkret kompakt. Så säger jag till Fredrik: ”tänk, i somras hade jag cyklat i 1,5 timme så här dags”. En sjukt konstig tanke. Då.

För plötsligt är vi där igen. När klockan ringer 05:15 är hela huset ljust. När jag ger mig av en stund senare är jag ensam därute och har alla vägar för mig själv. Det här kan vara den härligaste stunden på hela dagen. Bara 45 minuter senare är bilarna igång. Skåpbilarna som börjar klockan sju. Men jag väljer små vägar och möter dem endast när jag korsar de större. Fortfarande är jag lycklig i min morgonbubbla.

Rejsar mot en kanin och kan inte förstå varför den envisas med att springa rakt fram istället för att hoppa ner i diket. På det här sättet blir den ju aldrig av med mig. Men kaniner är snabba djur…

När jag kommer tillbaka till Kävlinge strax före åtta möts jag av morgonstressen Allan. Genom hela byn ringlar en kö av stillastående bilar.  Utnyttjar lyxen att kunna hoppa upp på cykelvägen när bilvägen blir för trång, och kör om dem alla.  Konstaterar att de som cyklat med sina barn till skolan hade varit framme före de som tagit bilen…

Skriver ett präktigt inlägg på insta om slöa föräldrar som curlar sina barn. Sen sätter jag mig i utesoffan och tar dagens första cappuccino.

Jobbklar klockan 08:00. För hemmaarbete that is. På en riktig arbetsplats med riktiga människor hade jag nog duschat…