Eftersom jag aldrig kommer att få springa Helsingborg halvmarathon (förrän jag är 72 och har gjort mina 30 marathon) får man passa på när det vankas provlöpning. Och vilken fantastisk dag det blev.
Fredrik är borta och jag passar på att lyxa till det. Att låta saker ta sin tid, och inte behöva känna att någon väntar. Och jag gör som jag brukar: springer, sällskapar, äter och dricker kaffe. Fast brukar är fel ordval. Det är länge sedan det hände, men nu är det alltså dags.
Det är årets varmaste dag och båda mina vätskeflaskor läcker. Tröjan är genomblöt innan jag ens stiger av tåget i Helsingborg. Ska jag försmäkta utan vatten? Ska höften hålla för längsta passet sedan januari? Det är en chansning men jag är beredd att ta den. Jag vill så gärna uppleva löpargemenskap och känna att allt är som vanligt en stund.
Väljer en lugn fartgrupp för att inte stressa höften. Och för att orka prata. Det känns som jag har ett pratbehov modell stort. Har jag ens träffat någon annan än min familj senaste året? Tur att bästa Cecilia är med, vi har massor att avhandla.
Cruisar genom stan och det är lika fantastiskt som alltid. Helsingborg är verkligen grymt. Och det finns minnen i varje gathörn. ”Här sprang jag om den”. ”Här brukar chefen stå”. ”Här fanns en uppblåsbar bajskorv en gång”. Hela rundan är fylld av glädjeämnen och jag är helt pirrig i magen. När vi kommer in i Sofiero och ser all blomsterprakt inser jag att jag nog aldrig riktigt noterat den tidigare… För att fokus brukar vara ett helt annat än att lukta på blommorna. Så jag njuter lite extra idag och lovar mig själv att titta upp när jag passerar på själva loppdagen längre fram!
På målrakan är det motvind. Det har nog aldrig hänt ”på riktigt”. 100-metersmarkeringarna går långsammare än de brukar men plötsligt har jag mållinjen framför mig. Och en fotograf. Försöker spänsta till steget lite men mest laddar jag om för 200 meter till. Ni vet det där med siffror och klockor. En halvmara kan inte sluta på 20,90 – det GÅR inte!
Hade jag tänkt lite längre hade jag tagit med ombyte och hoppat i vattnet. Det hade varit världens största prick på mitt ”I”. Nu gjorde jag inte det utan får tråna avundsjukt på alla som hoppar i och får svalkan. Men jag har en torr tröja som duger för besök på kaffebar. Får med mig Cecilia för en god lunch innan vi tar oss hemåt.
Den här dagen var en Anna-dag. En slags dag jag älskar och har saknat så galet mycket. Högsommar, löpning, kaffe och mat. Det blir inte bättre. Jag blir tamejtusan gråtfärdig när jag tänker på det.
Och höften sa inte ett pip.
9 Kommentarer
pernillabredolt
5 juni, 2021 kl 19:25Hade faktiskt kunnat tänka mig springa Helsingborg marathon.
Anna
6 juni, 2021 kl 15:22Det tycker jag du ska! En grymt fin bana med en ännu finare målgång. Med dopp om man är lagd åt det hållet :D !
pernillabredolt
12 juni, 2021 kl 12:59Låter lovande :)
Cecilia
5 juni, 2021 kl 20:40TACK, en dag fylld med obetalbar lyx…sol, löpning, sällskap, kaffe…jag dööör så fint!
Anna
6 juni, 2021 kl 15:23Helt crazy vilken dag vi fick. Fortfarande helt lycklig i själen när jag tänker på det! Tänk en hel helg med sån lyx…. jag tycker vi ska spåna vidare på den :D
ingmarie Nilsson
6 juni, 2021 kl 20:14Underbart! Är halvmaran alltså samma dag som hela?
Anna
6 juni, 2021 kl 22:30Jepp! Kommer du? :D
Hannas krypin
8 juni, 2021 kl 17:36Men så underbart! Vill också springa lopp!
Anna
9 juni, 2021 kl 06:01Ja nu börjar suget verkligen komma! Har du något inplanerat? Det lär finnas mycket att välja på i höst!