Jag noterar att jättemånga väljer långa svarta tights fast temperaturen står och trycker nära 25 grader. Tjejer that is. Killar har shorts efter tjugondag knut. Undrar om alla fryser eller om de inte vill visa sina ben. Jag som är mest frusen i hela världen svettas ihjäl i långa tights så här års, så jag rädd att kylan inte är orsaken…

Jag gillar shorts och shorts är per definition ganska korta i tjejmodell. Min mamma skulle säga att det inte passar sig när man fyllt 40. Men jag vill ju också känna vinden på benen även om de har några år på nacken. Så jag trotsar henne lite.

Min gräns för långa tights går vid 15 grader. Därefter kan jag ha någonslags trekvartsvariant även om barnen får stora skälvan och tycker det är tantigt. Men alltså nu, nu finns bara shorts. Och korta tights. När man för en gångs skull inte fryser ihjäl.

Vad har du på dig på benen? Och vilka regler gäller i din värld?

Idag är det onsdag. Och som traditionen bjuder är det Runacademy då. Helt wild and crazy bytte vi Stadsparken mot Skrylle, och studentfirande mot lugnet i skogen. Fast vi var inte ensamma. Myggen hade också hittat dit…

Ett varv med tre stationer som skulle göras två gånger. S¨å här:

1. 1. 15 sekunders intervaller med fem sekunders vila. I totalt 4 minuter.
   2. Snabba fötter mellan träpinnar följt av en uppf¨örsrusch och jogg ner till början. 4 minuter.
   3. En 200-metersloop med utmaningar i form av stenar, sluttande gräs och motsol (!). Utan paus i 4 minuter.

Älskar den här stationsgrejen. Det är bara en sak i taget och så plötsligt är det slut. Jobbet gjort och kvar är bara den där sköna känslan i kroppen.

Halvvägs genom nerjoggen kommer Morton på besök. Ringtå och lilltå domnar och bränner.  Sånt som jag får av vissa skor. Funkar att slöjogga, men det ska visa sig värre att köra bil…
Gör så ont att jag inte kan gasa. Eller bromsa. Funderar över trafiksäkerheten men kommer fram till att jag får rycka ut med vänsterfoten om det skulle krisa. Det går ju dessutom inte så fort utan gas!

Anyway. Morton ger upp när jag får av skorna. Slutet gott allting gott. I morgon tar jag andra skor!

PS: Jag råkade lägga gårdagens inlägg på publiceringsdatum 9 maj. Då hamnade det LÅNGT ner i flödet. Så absolut ingen kunde se min rafflande reflektion över vanemänniskor. Så in och läs, och fundera gärna om du själv är en rutinrobot.

Jag älskar rutiner. Min morgoncykling är en av dem.  Olika dagar,  men alltid samma tid och ofta samma runda. Och uppenbarligen är det inte bara jag som är vanemänniska…

I korsningen ut från vårt bostadsområde cyklar jag om samma rökande damcyklist som förra gången. Jag tänker att hon är på väg till tåget. Och att min morgon känns friskare än hennes…

Ute på den enda delen av banan med mycket trafik håller jag precis som vanligt på att frontalkrocka med en galen bilist som har bråttom. Som kör om trots möte, för att ett möte i form av cykel tydligen inte räknas. Samma bilist som förra veckan.

Jag möter tanten med två hundar. På varsin sida vägen med två spända koppel emellan. Att hon inte lärt sig från förra veckan. Trots att jag blängde lite. Höjdhopp i alla ära men höjdhopp på cykel är inte min paradgren!

Någon mil senare dyker gubben upp. Han som ser ut som hundra men fortfarande springer. Ganska fort går det. Framåtlutad som en vindpinad tall. Jag tänker att det är sådär jag kommer se ut på mitt sista Helsingborg marathon.

På vägen mot Barsebäck möter jag tanten i gul jacka. Vi bondade lite i januarimörkret när jag hade min knallgula reflexjacka. Kände samhörighet. Men i 18 grader har jag släppt jackan, det har inte hon.

I någon mil saknar jag dejavu-feelingen, för på vägen mellan Hofterup och Kävlinge bor uppenbarligen inga rutin-freaks. Men grannen kan man lita på. Hon som jag möter när jag svänger in på vår lilla krok. Som gör att jag nästan tappar balansen när jag försöker hälsa.

Världen innan klockan 08. För oss som är sånna.

Efter kontorsjobb, studentfirande och mer löpjobb är dagen slut och ingen tid finns till träning. Den enda luckan i morgondagens schema är 06:00. Och jag vet att jag inte kommer att ångra mig.

Cyklingen är inte problemet, det är vad som händer efter avverkad runda.

För jag maxar utevistelsen och ramlar in i huset precis så där sent att jag hinner få på mig torra kläder, men inte duscha. Jag ”sparat” en jobbtröja i otvättat skick för ändamålet.  Ingen ser att den är sunkig och jag slipper svettas ner en ren tröja med min oduschade kropp. Smart och värt ett nobelpris.

Har jag tur hinner jag gå förbi spegeln och se om det finns några spår av saltränder, som jag i så fall med van hand gnuggar bort. Annars får det göras  i någon diskret rörelse som signalerar att jag bara kliar mig litegrann på kinden…

När första mötet drar igång är jag liksom fjättrad framför datorn. Med en hunger som tilltar minut för minut och en bottenlös törst efter både vatten och cappuccino.  Det är nu fighten för överlevnad börjar. Hade jag kommit hem två minuter tidigare hade jag hunnit rafsa fram lite vatten och energi, men tiden därute är värdefull. Och photoshootsen många.

Hade jag varit lite smart hade jag inte lagt upp bilden ovan idag. Då hade jag besparat mig en photoshoot i morgon och kanske hunnit få på bakgrundsfiltret innan första mötet. Senast råkade jag flasha hela dotterns hög med badhanddukar i direktsändning…

Morgonträning alltså. Värt ändå.