Aktuellt

Jag vs underlaget 1-0

Gårdagens långpass gick inte till historien som det mest spännande men jag halkade i alla fall inte och slog ihjäl mig…

Det handlar inte om någon utflyktslöpning på vackra stigar utan snarare om överlevnad. Att inte halka och slå ihjäl sig. För underlaget är värsta tänkbara, glashal barmark. Dvs inga skor är bra skor. Icebugsen som helst inte nöter asfalt blir snällt kvar i hallen. Medan jag försöker pricka av de få gruskorn som någon välvillig helt slumpmässigt hällt ut på cykelvägarna.

Det går bra mellan Kävlinge och Hög, sen har grusbilen strejkat. Genom Hög får man trippa på tå och försöka landa på någon grästuva som eventuellt kan uppbringa lite friktion under sulan. På väg mot Lödde kommer åter spår av grus och jag kan slappna av en aning. Och fundera på logiken i att grussträngen i ett helt ologiskt mönster byter sida från höger och vänster hela tiden.

Det går varken snabbt, smidigt eller är speciellt inspirerande. Allting är liksom svartvitt ute.  Men då behövs det å andra sidan bara en färgglad tunnel för att man ska bli lite glad i själen:

Även om jag nog skippar grodorna till middag…

Aktuellt

Vattentemperatur 3 grader

Utmanad på jobbet och oförmögen att stå emot…

I plurret igen alltså.

Tre grader är inte många grader och kylan skär som knivar genom underarmarna. För av någon anledning är det där jag fryser mest.

Målet med mina dopp är att sitta kvar tills andningen lugnat sig. Att inte bara tvärdoppa mig och hoppa upp lika fort igen. Den här gången tar det tid. Jag kippar efter luft en bra stund innan det går att andas normalt. Sitter kvar lite till innan jag reser mig och sveper in mig i världens största handduk.

Det går ilningar genom kroppen och jag kan inte bestämma mig om det är varmt eller kallt. En konstig feeling som jag nog tänker utforska lite närmare. Måste bara tina först…

Aktuellt

Maxpuls på nervarvningen!

Det är mitt sista lördagspass på Nordic Wellness i Kävlinge, och under de sista skälvande sekunderna visar hela pulstavlan rött. Det är ett sånt vackert avslut att jag vill fota det, men innan jag hinner få upp mobilen har någons pulsslag hunnit dala ner på gult.

Han erbjuder sig att trycka upp den för fotots skull. Men hela salen måste ju göra samma. För annars är det någon annan som blir gul. Till nervarvningsmusik går salen all in för en röd tavla. I en gemensam kraftansträngning lyckas alla urladda en extra bonusomgång och förvandla siffrorna juligt röda igen. I alla fall de som hade pulsbälte. De övriga kan ha maskat men det kändes inte så. Det kändes som vi lyfte taket. Tillsammans. På mitt allra sista lördagspass. Under nedvarvning.

Det kändes som den bästa avslutningen jag kunde fått. Och därtill presenter och fina kommentarer. Jag som aldrig blir rörd, blev rörd. Igen.

Fem pass kvar på gymmet. Det blir svårt att toppa det här!

 

Aktuellt

Snö!

Kunde inte låta bli. Snö är fasen bäst!

Att springa i snöfall är så nära längdskidefeeling jag kommit på länge. Vem behöver ens fredagsfeeling när man kan ha längdskidefeeling!?! Glad ända ner i magen!