Gårdagens långpass gick inte till historien som det mest spännande men jag halkade i alla fall inte och slog ihjäl mig…

Det handlar inte om någon utflyktslöpning på vackra stigar utan snarare om överlevnad. Att inte halka och slå ihjäl sig. För underlaget är värsta tänkbara, glashal barmark. Dvs inga skor är bra skor. Icebugsen som helst inte nöter asfalt blir snällt kvar i hallen. Medan jag försöker pricka av de få gruskorn som någon välvillig helt slumpmässigt hällt ut på cykelvägarna.
Det går bra mellan Kävlinge och Hög, sen har grusbilen strejkat. Genom Hög får man trippa på tå och försöka landa på någon grästuva som eventuellt kan uppbringa lite friktion under sulan. På väg mot Lödde kommer åter spår av grus och jag kan slappna av en aning. Och fundera på logiken i att grussträngen i ett helt ologiskt mönster byter sida från höger och vänster hela tiden.
Det går varken snabbt, smidigt eller är speciellt inspirerande. Allting är liksom svartvitt ute. Men då behövs det å andra sidan bara en färgglad tunnel för att man ska bli lite glad i själen:

Även om jag nog skippar grodorna till middag…





