Aktuellt

Race report: Stävie Trail 2022

Jag har ju inte rejsat. Men en race report kan man väl få skriva ändå. Mest för att det är så kul.

stävie trail

När startskottet går har mitt race redan pågått i 5,5 timme. Ja egentligen i flera dar. Men jag är fylld med lyckohormoner och är inte ens i närheten av trött. Solen skiner från klarblå himmel och efter en ofrivillig corona-paus förra året är vi äntligen på banan igen. Massor med folk på en liten yta. Mingel, glädje och förväntan.

Barnen startar och går i mål. Allting flyter. De felvända pilarna har vi vänt tillbaka och när Winners Anthem spelas i högtalarna inför första start i vuxenklassen har jag knottror över hela kroppen. Vågar vi hoppas på att allt klaffar eller har vi glömt något? Men allt sitter. Ingen kommer vilse och alla är glada. Solen gör verkligen underverk med det svenska folket. Efter en lång mörk vinter är det helt omöjligt att misslyckas med ett lopp i sol. Folk hade kunnat komma vilse, stuka två fötter och blivit matförgiftade av blåbärssoppan, och ÄNDÅ varit glada.

Men det är inte bara solen som ska ha äran. Även våra minst lika strålande funktionärer som varje år levererar top notch matlangning, nummerlappshantering och pepp längs vägen. Vilka hjältar.

En 12 timmars arbetsdag är över. Jag är så där härligt postloppspeedad och trött.  Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag hade sprungit själv…

Aktuellt

Surgubbe. Du vinner inte!

Vi har markerat bana i två dagar. Snitslat, spikat, häftat pilar.  Det tar miljoner gånger längre tid än man kan ana. Klockan 15 idag anser vi oss klara och beger oss hem. Taggade till tänderna för loppet som går av stapeln i morgon.

Ett par timmar senare får vi ett meddelande från en som testsprungit banan:

Stävies mest ökände surgubbe har varit i farten igen. Han som snitslar om våra banor, kastar stolpar i buskar och vrider pilar åt fel håll. Han som stör sig så ofantligt på att flera hundra ägnar sin söndag åt motion i en väldigt liten och mysig skog.

Så för att inte alla ska komma vilse i morgon får vi kliva upp lite tidigare. Spika och häfta lite till. Hoppas han sover gott och känner sig nöjd med sitt tilltag.

Han kommer i alla fall inte få en enda löpare att springa åt fel håll. Han kan vara sur, men vi är tjurigare.

 

Aktuellt

Tråkigaste träningen

Det finns vissa muskler och vissa övningar som aldrig blir kul. Det här är mina icke-favoriter:

Biceps. Alltså det finns bara curls och curls. Med den största variationen att man kan vrida underarmen lite. Så långtråkigt. Och så är jag helt omotiverat svag där. Ännu tråkigare…

Crunches. Jag bli bara trött i nacken. Har aldrig gillat magträning. Spelar ingen roll hur snajsiga 6-pack folk lockar med. Det. Är. Inte. Värt. Det. Planka är roligare, fast bara om jag bara får röra armar och benen. Annars bli jag tokig…

Mountainclimbers. Oskönt. Mycket skönare att springa upprätt. Och då helst inte på stället och inomhus…

Plogen (yoga).  Jag bryter nacken, tappar andan och mår illa. Oskönt.

Hängande knäuppdrag. Mage igen. Fast mest ont i händerna.

Ohämmat snabb cykling på spinningen.

Ja träning kan vara helt oförskämt tråkigt. Men om man undviker hela listan ovan så är det allt som oftast helt fantastiskt kul!  Med risk för att låta negativ på fredag kväll: vilka är dina icke-favoriter?

(Och inga kommentarer om min outfit, bilden är bara för att göra dig på fint fredagshumör!)

Aktuellt

Ljuset!

Idag morgonsprang jag utan reflexväst. DET är ett vårtecken!

Jag försover mig och vaknar med ett ryck en halvtimme senare än tänkt. Får skippa toalettsurfandet och skynda mig iväg. Det här är ju min enda fritid just nu. Cruisar runt i ett yrvaket Malmö med vetskapen om att den här dagen kommer att gå i ett. Jobb, nummerlappsutdelning, loppjobb och packa bilen inför i morgon.

21.01 tar jag mig en fyra minuter lång bloggpaus. Sen börjar jag sprätta bort häftklammer från våra markeringspilar. Ja ni vet, det där man borde ha gjort EFTER förra loppet och inte INNAN nästa. Men när ett lopp är i hamn är orken slut. Då orkar man inte pilla häftklammer. Därför gör jag det nu. Eller om tre minuter. Då bloggpausen är slut.

I morgon markerar vi banan. Klistrar upp affischer i bajamajor. Hämtar sekretariatsvagn, musikanläggning, bord, stolar och tält. Kommer in jätteleriga på Kävlinges enda restaurang värd namnet, fast vi egentligen är lite sura för att de inte vill sponsra oss…

Ett liv i en loppvecka.

Vi ses i en annan bloggpaus. När den nu blir…