Aktuellt

Lärdomar

Igår lärde jag mig att kajakhöfter gör susen för farten. Idag lärde jag mig att det är omöjligt att vara en kajak när man fryser….

Söndag lunch. Ska bara springa ett par varv i parken för att mjuka upp benen efter flygresan. Benen känns fina och plötsligt får jag för mig att testa mina ”kajakhöfter”. Ett löptekniktips från självaste Fredrik Zillén, som vi övat på i Portugal. Allt klickar och plötsligt springer jag med hjälp av mina kajakhöfter 20 sekunder fortare per kilometer än jag brukar. Jag flyger fram. Så känns det i alla fall. Kanske ser jag ut som en kajak eller en roddbåt, who knows…

Det var igår.

Idag får jag löpabstinens efter en halvdag i kontorsstolen och tänker klämma en snabb femma på lunchen. Klär mig efter hur vädret ser ut inifrån och ger mig ut i korta tights och tunn långärmad tröja. Kanske i tron att jag fortfarande befinner mig i Portugal. Det gör jag inte. Och temperaturen har fallit en hel del sen igår. Jag fryser.

Alla leder stelnar till och plötsligt är det inte kajaken som är ute och far. Det är ett springande kylskåp. Jag kan inte ens puffa med armarna så stel som jag känner mig. Farten tillbaka där den brukar.

Så. Till nästa gång. Klä på dig människa så du kan springa avslappnat. Det var ju grymt mycket roligare!

Och för er som undrar över kajakhöfterna så går det säkert att googla….

Aktuellt

Summan av kardemumman

En fantastisk löparvecka är till ända. Jag har landat hemma i lägenheten, öppnat resväskan, dött odör-döden, tvättat två maskiner och konstaterat att hemma-apelsiner är torra och att avokadosarna inte alls lika gröna som i Portugal. Här är sammanfattningen. Den korta versionen för dig som inte orkat harva dig igenom alla inlägg.  Jag har under veckan:

…sprungit i sol, ösregn, duggregn och bara lite grått. Totalt 99 kilometer

…tränat SomaMove, löpstyrka, afro, yoga, core. 2-4 pass om dagen

… sprungit distans, intervaller, backar, bergspass, tröskelpass och långpass

…druckit kaffe med kanel vilket är den portugisiska definitionen av cappuccino. Om man lyckas hejda dem innan de häller i grädde. Annars får man den på grädde istället för mjölk…

…ätit en kost baserad på ris, pasta och potatis. Med lite örtolja för smak. För att vegetarisk mat inte stod högst på kockens lista över tänkbar mat. Och för att det allt som oftast slunkit ner köttbitar i böngrytan…

…överdoserat färdigskalade apelsiner. Typ det godaste på hela veckan. När man inte måste skala finns ju ingen hejd på hur många man kan äta!

…överdoserat knallgrön, mogen avokado utan en enda brun fläck. Är det inte själva definitionen av lycka så säg?

…blivit tillsagd på skarpen för att jag glömt munskydd

…. använt samma munskydd i flera dagar, in och ut och bak-och fram

…sprungit med munskydd på överarmen

…råkat ta fel glas på frukosten och blivit tillsagd på skarpen igen.

…blivit 20 år yngre, och därmed jämnårig med min room-mate. Personen som trodde vi var jämngamla har jag remitterat till ögonläkare!

… fått friskförklarat min lillhjärna som tydligen bemästrade Naprapat-Hasses koordinationstest best EVER!

…badat!

…gått 16 våningar upp i vårt gamla hotell YELLOW för att det är tradition!

…blivit utslängd från hotellbaren för att vi pratade för högt och störde när den lokala Monte Gordiska trubaduren var på besök. Det var inte barpersonalen som slängde ut oss. Det var pensionärerna på plats.

…frusit i hjäl på en yogaklass som avslutades med en 15 minuter lång saga i ett iskallt rum

…inte öppnat boken jag tog med mig

…konstaterat att det inte var sista gången nu heller!

Portugal 2023 alltså. Vi ses!

 

 

Aktuellt

Sista dagen med gänget

Min kropp min maskin. Trots gårdagens 38 km samarbetade den mer än förväntat på sista dagens utmaningar.

Morgonyoga, löparstyrka, HIIT, och Musseintervaller. Fast det mest spektakulära är ändå doppet efteråt. I havet. För att jag inte vill komma hem med oanvänd bikini nu när jag för första gången tagit med den…

Fast det får jag göra ändå. För det blir direkt i efter löppasset. Friskt och härligt och den perfekta avslutningen på veckan. Tagga vilodag i morgon…

Aktuellt

Bergspasset årsmodell 2022

Någon har slängt ut ett tiotal mördande backar sedan jag sprang här senast. Bergspasset 2022 går till historien som jobbigaste ever. Och regnigast. Men precis lika kul som alltid!

Jag ska springa 10 km i bergen och de 28 km tillbaka till hotellet. Problemet stavas regn, och klädångesten är brutal. I konceptet ingår fikastopp och jag vill inte riskera att frysa ihjäl. Tur att jag uppgraderat min värskerygga med 5 liter och kan få med mig halva garderoben på resan…

Den första rundan på berget är blöt. Vi springer genom första vattenhindret redan efter någon kilometer och efter det är inga tår torra på väldigt länge!

Milen går fort och lätt och plötsligt står jag åter på den lilla kissluktande cafétoaletten och försöker byta om till torra kläder. Klämmer en bar och lite chips innan det är dags att bege sig av hemåt.

Snabbgruppen lockar bara ett fåtal löpare och de stackars ensamma snabbisarna bestämmer sig för att joina vår grupp. Det är lätt att bli nervös men de lovar att hålla 5:40-fart. Gott så.

Först går det ner och sen går det upp. Och upp och upp. Kan inte i min vildaste fantasi komma ihåg alla backarna fram till första fikastoppet. Jag dör en smula varje gång men återhämtar mig snabbt när det planar ut.

Fikastopp nr 1 bjuder på en vit fralla med ost. Lika god som varje år men jag hinner inte äta upp den. Oklart om snabbisar är sämre på att fika eller om det är vädret som inte lockar till långpaus, men strax är vi ute på asfalten igen. Med en kvarts fralla i munnen…

Backarna slutar inte och nu börjar jag tröttna lite på uppför. Och jag är inte ensam. Det känns som backarna suger mer än vanligt. Stundtals är det helt tyst i gruppen, men snart ska vi ju fika igen. Eller?

Fikastopp nummer 2 förhandlas bort. Jag misstycker faktiskt inte, jag är blöt in i märgen och längtar mest efter en varm dusch. Men kanske hade lite energipåfyllning gjort de återstående backarna lite mindre branta?

Nu kopplar jag in autopiloten och låter benen sköta jobbet de sista 11 km hem. Vissa backar är så tokbranta att vi måste gå, och lyckan är total när jag bestigit den sista. Nu väntar bara nerför och platt!

Plötsligt får några hemlängtan och tempot dras upp. Jag dras med lite lagom och hamnar någonstans i mitten av den orm som nu ringlar sig fram mot mål.

Den utlovade 5:40-farten på hemvägen slutade på 5:23. I 28 tokkuperade kilometer med 10 lika kuperade kilometer i benen!

Inte konstigt att jag känner mig lite tärd när vi pustar ut vid muren utanför hotellet…

Men inte värre än att en cappuccino och sju ton choklad kan råda bot på det! Till nästa år ska jag komma ihåg att det finns backar…