Aktuellt

Världens dyraste nummerlapp

Jag åker till nummerlappsutdelningen på Löplabbet i Lund fast jag med största sannolikhet inte ska springa. Mest för att träffa lite löpare och prata lite. Har ju varit lite ensamt på hemmakontoret när både Fredrik och dottern varit iväg…

Träffar Anna-Karin och får min nummerlapp. Känner att hon får lida konsekvenserna av min dygnslånga ensamhet. Jag pratar nog sönder hennes öron…

Träffar andra löparkändisar och avhandlar blå tånaglar och vilket nagellack som täcker bäst. Ser andra shoppa loss på pannlampa och gels men jag ska inte ha något.

När jag hängt i butiken lite för länge kommer Mats. Han är livsfarlig för ekonomin. Han frågar om jag behöver nått och det gör jag ju inte. Ändå hör jag mig själv prata trailskor. Det hör han också.

Plötsligt svingar han fram ett par nätta, lätta godbitar. De ska passa mig som springer i Brooks Hyperion Tempo. Älskar att löpskopersonal alltid har koll på vilka skor man springer i. De måste ju ha ett minne större än hela världen!

Anyway. Skon är inte ens ful. Jag som förärats en fot som alltid är som mest kompatibel med de fulaste trailskorna blir alldeles till mig. Måste ha.

Så jag shoppar loss. Och lovar mig själv att sälja minst tre par i helgen…

Aktuellt

Att springa eller inte springa…. det är frågan!

Jag velar inför loppet på lördag. Det sunda förnuftet säger att jag inte ska springa. Men huvudet vill annorlunda. Så klart.

gbg five

Jag har inte jätteont, men en känning i höger baksida. Och massa rolig löpning i pajpen. Ett lopp på lördag kan sätta käppar i hjul. Men också vara helt underbart! Jag överlåter beslutet till världens bästa fysioterapeut.

Det är tydligen något vajsing i foten. Som kopplat ur en hel kedja muskler. Jag har dessutom ett korsben som slagit knut på sig själv utan att göra benen olika långa. En bedrift bara det, tydligen. Och jag har en semitendinosus som är stel som en fiolsträng. Allt åtgärdat på torsdag.  Men hinner kroppen svara innan lördag…? Två dagar är typ ingenting.

Jag får en beslutsmodell att utgå ifrån.

Om det gör ont att GÅ på fredag: spring INTE på lördag!

Om det inte gör ont att gå, och heller inte känns när jag ligger ner och lyfter benet: PROVSPRING 1 km på fredag. Om det gör ont: SPRING INTE. Annars. Spring.

Så enkelt att till och med jag fattar.

Aktuellt

Att välja bland tre dåliga alternativ

Av tre dåliga alternativ valde jag ett. Och det blev bra.

Alternativ 1. Springa innan jobbet. Behöver gå upp supertidigt för att få till det. Samtidigt som kroppen skriker efter sömn. Dessutom bara 12 timmar efter superintensiv cykelklass. Den sätter sig ALLTID i löparbenen! Betongben innan frukost låter sådär…

Alternativ 2. Springa på lunchen. Enda chansen till dagsljus. Det hade varit underbart. Om jag jobbat hemma. Bland civiliserade människor behöver man ju byta om efteråt. Och duscha. Det tar ju halva eftermiddagen! Orka…

Alternativ 3. Springa efter jobbet. Mörkt och läskigt. Risk att bli tillfångatagen av min egen soffa innan jag ens kommit ut.

Alternativ 4. Springa världens roligaste tröskelpass med Runacademy. 2 x 7 min, 2×5 min, 2x 3 min och 2 x 1 minut. Precis sånt jag älskar. Men dumt att anstränga min trötta baksida inför loppet på lördag. Alternativet får inte väljas. Även om jag vill…

Jag väljer 3:an. Ger mig ut i mörkret. Klockan är bara 17:30 men känns som midnatt. Jag inser att det inte är yxmördarna, trollen och spökena som är ute så här dags. Det är pappor med barn i cykelsitsar, tanter med hund, kvinnor på väg från jobbet. Och några tonåringar som håller på att cykla på mig för att de kollar tiktok samtidigt. Alltså helt vanligt folk. Jag är inte ens rädd.

Det är faktiskt helt fantastiskt där ute i månskenet. Fullmåne utan en enda varulv i sikte. Lika bra att vänja sig. Det tar ju typ ett halvår innan man kan frossa loss i dagsljuslöpning på vardagarna igen!

Aktuellt

Varför säger jag GÖTT?

Alltså ni vet den där instruktören som hakat upp sig. Som säger samma ord hela tiden. Och när man har börjat reta sig på det kan man inte sluta. Den instruktören är jag…

Jag vet att jag säger YES lite för mycket och försöker begränsa mig. Men att jag säger GÖTT, det hade jag faktiskt ingen aning om.

Det är efter yogan som en kille kommer fram och börjar prata. Han är nyfiken på ordet GÖTT och undrar om jag är från Värmland. Alltså, jag är Norrlänning som bott 29 år i Skåne, hur synkar det med ordet GÖTT?

Jag måste gå på avvänjning. Gött är fasen pinsamt!