Känns tryggare här…

Alltså huvudstående. En position jag intar med skräckblandad förtjusning. Långsamt lyfter jag underkroppen med böjda knän. Försiktigt, försiktigt lirkar jag upp ett ben i taget och när båda är uppe rätar jag upp kroppen och pressar fram höften så jag inte står som ett C.

Och varje gång undrar jag varför jag ställt mig längst fram på mattan. Då landar jag ju UTANFÖR om jag tippar över. Hårt.

Och varje gång undrar jag varför jag får sån extrem handsvett när jag står på huvudet. Det rinner och mina händer gör stora avtryck i mattan. Spelar ingen roll hur många solhälsningar och krigare jag gjort innan, då blir jag bara varm men inte svettig. Upp och ner svettas jag. Om HÄNDERNA.

Filosoferar lite om min placering på mattan och min handsvett innan jag kommer ner i barnet. Yogafröken kommer och masserar mig lite i nacken och jag njuter av att jag överlevde. Igen.

Mina yoga-tillfällen lockar fram den VANLIGA människan i mig. Den där som kommer hem sent, inte hinner/orkar träna, får oregelbundna matvanor och som tycker att en promenad till tåget är värsta bästa motionen.

Vet inte om de är de oregelbundna måltiderna, överdoseringen av nötter (JAG MÅSTE HA MELLANMÅL!), bristen på träning eller någon yogisk påverkan på mitt matsmältningssystem som dessutom gör att jag får sjukt ont i magen på eftermiddagarna.

Hur som haver. Idag är det skönt med vardag igen. Jobba när det passar och cykla när det passar. Idag är vinden minst och solen störst innan lunch. Därför passar jag på att ta en cykelpaus då, och tar igen tiden när vädret är sämre. En lyx som jag mår bra av.