Skåneleden 2020

Vi betade av 35 km Skåneled idag. Ändå har vi 5 fler kilometer kvar av leden än vi hade i morse…

Vi hittar nämligen en skylt. En led mellan Foteviken och Malmö, som varken finns på vår printade karta eller på Skåneledens hemsida. En hemlig del av leden som ingen vet om, och ytterligare 40 km som säkert kommer bli officiella innan vi betat av hela.

35 kilometer framåt och 40 bakåt alltså. Men vi hade en grym dag. Promenadrapport följer inom kort. Så länge kan ni studera corona-avstånden på Måkläppen och en gång för alla bestämma er för att inte gå dit en solig söndag i januari. Tur att Skåneleden bara passerar vid sidan om!

Planen är att avverka Skåneledens mindre fancy cykelvägspartier under våra fredagslöpningar i mörker, för att inte missa något fint. Den här fredagen är det Bulltofta-Torup som står på schemat. Tills vi inser att vi läst fel i busstidtabellen och att inga bussar går.  Snabb omplanering leder oss till Trelleborg och en åkersträcka till Alstad. I mörker och tät dimma.

Etapp: 22 Trelleborg-Fru Alstad
Hur: Bil till Alstad Stationsväg. Buss till Trelleborg och löpning tillbaka. Skåneleden till Fru Alstad och därifrån på eget bevåg till Alstad.
Svårighetsgrad: lätt. Bara asfalt och grusvägar. Mestadels helt platt med undantag för lite kupering ute på åkrarna.

Vi anländer till Trelleborg ca 17:10 och mörkret har lagt sig. Jag har hunnit bli hungrig pga förseningen och ändringen av planen. Jag suktar efter Espresso House men Fredrik blåvägrar. Vi behöver tydligen komma iväg om vi ska hinna hem innan julafton. Eller nått. Så vi springer…

Trelleborg glittrar i adventsskimmer och vi är ännu lyckligt ovetande om att ljuset vi ser är det sista på ett tag. Vi ska ut i beckmörker. Lysa pannlampa på dimma och mikroskopiska regndroppar så att hela världen blir vit och prickig.  Det är 4-5 km tills det börjar. Sen är det bara vi.

Jag ser bara 30 cm framför mig. Allt är antingen svart eller mjölkvitt. Utom månen som lyser med full kraft. Ibland kommer något enstaka ljus emot oss och det är inte förrän vi är typ jämsides som vi lyckas se om det är två löpare, en cykel eller en bil. Av Skåneleden-skyltarna ser vi inget, men Fredrik har rundan i klockan. Som protesterar om vi är på väg åt fel håll. En trygghet mitt i det mörka.

Hur etappen ser ut kan jag inte alls redogöra för, för vi har inte sett något. Med undantag för de små byarna vi passerar på vägen. Där som allt känns hemtrevligt igen. Där jag gärna vill dröja kvar en stund. Som ett avbrott till den totala ensamheten därute.

Vi övertalar oss själva om att etappen säkert ser ut som vanlig åker och att vi därmed inte missar något som lägger en mörkerlöpning precis här. Åkrar springer vi ju på alltid. Men av kommentarerna på instagram att döma, ska det visst vara en fin etapp…

Vi passerar Fru Alstad, Lilla Alstad, Västra Alstad innan vi kommer till Alstad där bilen väntar. Man kan undra över fantasirikedomen hos de som döper byarna här men även fundera lite på om det finns en Östra Alstad, Stora Alstad och Herr Alstad?

Undviker dock att undersöka saken vidare. När vi når Alstad är vi nämligen mer än nöjda med distansen som blev 3 kilometer längre än tänkt. Och med tanke på att jag var hungrig när vi började kan ni gissa hur bottenlöst hålet i min magsäck är just nu. Jag tuggar nästan på inredningen i bilen och säger inte ett ljud på hela vägen hem. Och ja, det blev hämtmat…

Det börjar bli en tradition med Skåneleden-löpning på fredagseftermiddagarna. En typiskt bra tradition.

Etapp: 9 Landskrona-Järavallen (avviker från Saxtorpsjöarna mot busshållplats).
Hur: Bil till busshållplats Löddeköpinge Davidslid. Buss 138 till Landskrona Skepparbron. Och löpning tillbaka. Sista biten fram till Järavallens etappslut har vi tagit tidigare.
Svårighetsgrad: lätt. Med undantaget av utsvävningen ut i träskmark efter Häljarp. Vi fick improvisera lite pga oframkomlighet och Alsumpsskogen i allt för färskt minne.

Vi hoppar av i Landskrona och får skynda oss att ta en bild på solnedgången innan det blir beckmörkt. Nackdelen med vår nya fredagskvällstradition är att vi missar solljuset, men så länge vi väljer stjärnklara kvällar går det faktiskt ingen nöd. Det är är faktiskt riktigt mysigt därute.

Det är lite lurigt att hitta ut ur Landskrona. Precis som förra helgen. Medelålders ögon i kvällsmörker är inte världsbäst på att lokalisera orange fyrkanter på slumpmässigt utvalda lyktstolpar. Vi hittar ut ur stan även om vägen inte nödvändigtvis är helt rätt och tar oss an den långa asfaltrakan mot Häljarp. Intryckta mellan bilväg och industriområde.

Hade jag vandrat hade jag kanske inte njutit av den här biten men som sann asfaltlöpare mår jag ganska gott här.  Med vinden i ryggen flyger jag fram och Fredrik får säga åt mig att dra åt bromsen lite. I terrängen som väntar lite längre fram är rollerna omvända…

Efter Häljarp viker leden in i ett skogsområde, eller VÅTMARKSOMRÅDE som står på skylten vi ser när vi vänt upp därifrån. Vi kan nämligen inte fortsätta här. Det är översvämmat och blött. Hade jag varit ensam hade jag fortsatt ändå. Jag har liksom problem med att avvika från planer….

Men Fredrik övertygar mig om att dagens etapp räknas i alla fall. Även om jag med all sannolikhet kommer att springa om den i vår. I smyg.

Vi improviserar oss fram genom bostadsområden och skolgårdar innan vi når Saxtorpsskogen. Här är det beckmörkt och vi springer med halvdåliga lampor. Vet inte varför vi springer med lamporna Fredrik använder när han grillar när hela huset är fullt med lampor som hade lyst upp hela vägen till Tyskland. Men nu är det så. Och vi ser inte många centimeter fram.

Jag trippar fram för att inte trampa fel. Tänker på alla läskiga djur som står och hånler vid sidan om. Utan att jag ser dem. Drömmer om gatljus och julgransbelysning, och innan något större vildsvin hunnit sätta tänderna i mina vader är vi framme i civilisationen igen.

15 kilometer rakt hem till fredagspastan. En bra tradititon!

I sann Corona-anda avbokade vi kvällens middagsgäster och hade plötsligt inget att göra. Slängde ur mig idén om en Skåneleden-etapp på kvällskvisten och Fredrik var inte svårövertalad. Lomma-Bulltofta, 12 km. En dryg timme att springa, en halv kväll att sy ihop logistiken…

Etapp: 13 (Lomma-Spillepengen) och 14 (Spillepengen-Bulltofta)
Hur: Bil till Bulltofta och buss via Värnhem till Lomma. Sedan löpning tillbaka.
Svårighetsgrad: Plättlätt vad gäller underlag. Ursvårt när det gäller att hitta orange markeringar i mörker. Tänk om de lagt till lite reflex runt det orangea…

Etapp 13-14 passar utmärkt för löpning. Det är en hel del transportsträckor som man inte nödvändigtvis behöver spilla tid på att vandra. Dessutom är underlaget så platt och tillrättalagt att man riskfritt kan springa även sena fredagkvällar i mörker utan att stå på öronen…

Men det där mörkret alltså. Så coolt och så skrämmande på samma gång.

När vi lämnar Lomma tornar Malmö upp sig i fjärran. Det är stjärnklart ute och stadens ljus ger en fantastisk vy att vila ögonen på under de första 2-3 kilometerna längs havet. Det är nästan vindstilla och luften är härligt frisk.

Leden viker av från vattnet och vi springe till sista biten till Spillepengen på en cykelväg precis vid en väg. Så där kul. När vi når Spillepengen ser vi att det kommer upp en stig från vattnet, och en skylt med det underbart klingande ordet ”Strandstråket”. Det låter som ett mysigare alternativ som vi får utforska en annan gång.

Hur som haver. Vi leds genom Arlöv. Det är industriområden, villor, tunnlar och ett centrum med tomma pizzerior. Här är det svårt att hålla ordning på markeringarna och vi kommer lite vilse. Känner mig lite obekväm och vet inte varför. Det är väl mörkret som vanligt…

Ut ur Arlöv kommer vi via cykelväg, kort parti i skog och sedan över en åker. På åkern har en miljon kaniner samlats för fredagsparty. De tänker uppenbarligen inte en sekund på Corona. De lyser ögon överallt runt omkring oss men de är snabba som blixten och är förmodligen halvvägs till Malmö innan jag ens fått upp kameran. Beckmörkt, med en miljon kaniner. Plötsligt befinner jag mig mitt i en skräckfilm. Jag som inte ens ser på film, var kommer alla fantasier i från? Hade jag varit ensam hade jag blivit livrädd för mina egna tankar men nu har jag ju en livvakt med mig. Som jag vet är minst lika harig som jag och inte skulle tveka en sekund att springa ifrån mig om det skulle behövas.

Över åkern springer vi rakt fram i en evighet. Det blåser svag motvind och börjar kännas rått i luften. Då plötsligt börjar det låta konstiga ljud från det område vi närmar oss. Ett industriområde på en fredag kväll. Beckmörkt och det där hamrande ljudet. Plötsligt har jag ett nytt film-manus i mitt huvud. Och det är ingen mysig film. Hinner fantisera ihop ett par läskiga scenarier innan vi äntligen kommer in på Bulltofta och motionsslingorna där.

Här känns allt hemtrevligt igen. Det är förvisso INGEN ute så här på en fredag kväll men ändå…

Summa summarum. En etapp som är delvis fin men mest en transport mot roligare områden. Från Bulltofta går leden vidare till Bokskogen och där snackar vi finare grejer. Men det får bli en annan fredag….