Etapp: SL6 Österslöv-Norra Lingenäset (11,8km) samt Norra Lingenäset-Kristianstad (11,1 km).

Hur: Tåg till Kristianstad och buss 550 mot Arkelstorp. Löpning till Kristianstad och sen tåg hem.

Svårighetsgrad: Plättlätt. Platt hela vägen. Första etappen nästan uteslutande asfalt. Andra etappen snälla stigar!

Första etappen mot Norra Lingenäset kan enklast beskrivas med asfalt. Rakt fram och utan svängar. Det är min paradgren, men det är också här vi är som ojämnast i vår löpning. Jag springer lite fram- och tillbaka och när jag tänker efter är vi inte särskilt sociala på vår gemensamma utflykt…

Vi bockar inte bara Skåneled idag. Vi plockar också kyrkor i löparklubbens Kyrkutmaning. Den första tog vi innan start i Österslöv, men det är den andra som ska visa sig lite mer överraskande…. Näsby kyrka med inslag av kebab…

Men det var en utsvävning. Ett par hundra meters detour från själva leden. Men kanske värt om man är hungrig eller kyrkointresserad…

Efter att ha passerat Näsby springer vi ut på åkrarna ett tag innan vi mår etappmålet. En lättsprungen etapp som nog för bäst löpande. Tänker att all asfalterad cykelväg hade blivit långtråkig i gående. Det tar ju liksom dubbelt så lång tid…

Efterföljande etapp mellan Norra Lingenäset och Kristianstad ska bli en mer omväxlande historia. Vi börjar med ett parti supermysig skog som är dekorerad med vättar, sniglar och diverse annat sött.

Stigarna är underbara och det är en fröjd att springa här. Det är inte förrän vi leds in i en dåligt uppmärkt kohage som det blir trist. Leden avviker från Skåneledens karta och plötsligt befinner vi oss bland mataffärer, rondeller och tunnelundergångar.

Men det är ett kort avsnitt. Strax efter leds vi ut på Linnérundan som är en fin men lång avslutning på etappen.

11,8 + 11,1 = 26,5 km. Logisk matematik. I alla fall på min klocka. Men då sprang jag ju lite runtrunt. Men även Fredrik fick bra mycket längre än utlovat, ca 25 km.

Vi ramlar in på stationen 4 minuter innan avgång och hinner därför inte botanisera i Kristianstads lunch och kaffeutbud. Om vi hade hunnit hade vi testat Smaca, men det överlåter vi åt någon annan. Återkom gärna med recension…

Sista biten mellan Glimåkra och Osby är betydligt mer lättvandrad än de två tidigare dagarna. Det är nästan bara grusvägar och större stigar. Vi höjer promenadhastigheten till aldrig skådade höjder och hinner hela 10 kilometer innan första kafferasten. Då har vi ändå hunnit titta på gården i Bosarp och läst historen om hittebarnet som visade sig vara ett troll…

Vi har inte orkat ta den 1,2 kilometer långa omvägen tillbaka till friluftsbadet för vatten, utan fått välja mellan kaffe eller vatten. Ja ni fattar. Det blev kaffe. Därför är vi lite torra i halsen.

I övrigt slipper vi vara torra. Idag är dagen det ska regna. Fast bara skurar. In i det sista försöker vi undvika plocka upp regnjackan och ta skydd under träd. Det går så där. Regnet strilar ner i nacken och jag får låna Fredriks keps och sätta den bakochfram. Har sällan känt mig så cool…

Men det håller inte hela vägen. Till sist åker kläderna på och Fredrik blir gnällig. Så som han blir när han blir överkokt. För att lätta på stämningen börjar vi sjunga sånger. ”Ett gammalt fult och elakt troll” känns lämplig i dessa hoods, men vi kommer inte ihåg hela texten. Medan Fredrik jagar vatten i brunn som inte finns googlar jag sångtexter. Här är den för er som undrar:

Anyway. Leden som hittills passerat öppna fält, hagar, åkerlappar och böljande skog mynnar nu ut vid Osbysjön. Vi har bara någon kilometer kvar till stationen i Osby men innan dess ska vi unna oss en lunch på Paus vid sjökanten.

Paus är det mest fantastiska ställe och beachfeelingen är total. Vi sitter i ett uterum byggt av lastpallar och det är bara en surfingbräda som saknas för den kompletta känslan. Det är en timme till tåget går men i den gigantiska soffan kan vi sträcka ut och ligga raklånga precis så där som man förtjänar efter 83 kilometers vandring.

Ett underbart slut på en fantastisk vandring.

För dag 1 och 2 – läs här och här!

Det där med påsgröt är tufft när man är gröt-taliban och äter enligt EXAKT samma recept varje dag. Men jag har hittat en som funkar. Om man lägger till salt och hackade paranötter…

Fredrik har valt en annan som har lite mer energi, men det beror endast på tre gånger mer havregryn. Det tar honom en halvtimme att svälja sina 3 dl havregryn i form av en tjock seg massa.

Dag 2 är dagen det inte händer så mycket. Det ser likadant ut som igår. Jag har omotiverat ont i vänster axel och undrar varför. Det visar sig att Fredrik packat både tält och vattenflaskor till vänster och fluffiga sovsäckar till höger. Jag har slagsida.

Till förmiddagskaffet inser vi att det inte finns en enda grej i skafferipåsen som vi är sugna på. Bars i all ära men allt smakar sött och vi vill bara ha ostmackor. Och leden passerar ingen civilisation! Digestivekex med torrostade nötter får duga.

Två timmar gjorda av dagens åtta och vi får ta till sommarpratarknepet igen. Marie Agerhäll känns hoppfullt. En komiker ska nog kunna hålla liv i oss. Men riksbankschef Stefan Ingves alltså… känns inte ryggsäcken ännu tyngre nu?

Fast båda funkar. När huvudet är trött är det skönt att slippa tänka själv. Maries prat är en enda låg nostalgitripp som i ett nafs tar oss ända till lunchen!

Under eftermiddagen börjar muskeln i framsida underben att smärta. Jag blir nervös. Axlar kan göra hur ont de vill, de springer jag ju ändå inte med. Men underben…  Börjar gå konstigt för att avlasta. Och tvingar till mig en superlång vila vid eftermiddagskaffet. Raklång i den grönaste mossa.

Sista biten in mot Glimåkra tänker vi bara på pizza och våfflor. Om möjligheten att en våffelstuga bara ska uppenbara sig. Eller skulle man kunna betala en random tonåring för att åka och hämta en pizza, och komma upp till Trollbackarna där vindskyddet står…?

Det finns inga tonåringar i Glimåkra. Inga våfflor heller. Men en trollskog som man blir lycklig av!

Det är troll på skyltar, stentroll på marken och – enligt skyltarna – även riktiga. Men jag är mest rädd för varg. De ska ju tydligen hänga i krokarna.

Den natten sover vi med kniv i tältet….

För info om utflykten och vandringen dag 1 – läs här!

Etapp: 3A+4 (Olofström–Brotorpet), 5+6 (Brotorpet– Glimåkra) och 7 (Glimåkra-Osby)

Hur: Tåg till Olofström och hem från Osby. Tre km promenad från tågstationen i Olofström till Skåneleden. Inklusive en liten omväg via Renates bageri.

Svårighetsgrad: Etapp 3A är kuperad och klassad ”utmanande” av Skåneleden. Promenadtempo ca 3,5 km timmen… Etapp 4-6 medel med en del kupering blandat med grusväg. Glimåkra-Osby mestadels grusväg och större skogsstigar.

Första dagens vandring ska ta oss från Olofström till Brotorpet. Med på resan: tre dagars frystorkad mat, två ton vatten och ett halvt skafferi med nödproviant. Ändå har vi missat allt vi kommer att bli sugna på. Men det vet vi inte då…

På Renates bageri fyller vi dessutom en gottepåse till första dagens eftermiddagsfika, och det är då Fredrik börjar sina språkliga konstigheter som ska förgylla vår tillvaro. Bland flådiga bakelser och kladdiga skapelser säger han med eftertryck att ”vilka kakor man köper är en kombination av hur de går att ta med sig”.   Fortsättningen av kombinationen kommer aldrig….

Anyway. Bageriet var en omväg men med facit i hand värt det. Att lyxa i skogen är dubbel lyx.

Vår strategi är två timmars vandring mellan mat och/eller kaffe. Då har vi alltid något att se framemot. I början går två timmar fort. Dag två är det en evighet…

Det är på vår första kaffepaus vi inser att vi glömt muggarna hemma. Sovsäck, tält, whatever, men alltså kaffemuggarna!! Det är kris. En snabb googling och vi har lärt oss att PET-flaskor tål 70 grader men Nalgene tål 100. Resten av turen dricker vi kaffe i vattenflaska.

När vi kommer in i skogen börjar kuperingen. Det är brant som attan men allt är förlåtet, skogen är så där underbart mjuk, mossig och grön. Stigen snirklar runt sjöar och förbi stora stenar. Som alltid i början av en vandring stannar jag och fotar. Allt. Kanske är det därför det går så sakta? Eller är det hallonen och blåbären som tvingar oss att stanna. För en helt ny dimension av småätande.

Lunch äter vi klockan fyra i Bökestad. Det kan vara världsrekord för en som vanligen äter lunch någonstans mellan 11:55 och 12:01…

I vindskyddet finns ett sällskap på tre personer. De dukar upp JÄTTEN-kex, kaffe, öl och gitarr. Planerar middag och kvällsdopp. Vi äter lunch. I vetskap om att vi har 4,5 timmars vandring kvar…

Så tar han upp gitarren och börjar spela. Till tonerna av The Unforgiven sväljer vi våra sista sojabitar och önskar att vi kunde få ta honom med oss. Eller bara lägga oss ner och förklara första dagen slut. Njuta av gitarrspelet. Men vi gör ju inte så, vi ska ju alltid gå hela vägen in i kaklet…

Den vackra naturen till trots blir vi mättade. Mättade av skog, mättade av branta backar och mättade av våra egna samtal. Det är dags att plocka fram en sommarpratare. Internet är svajigt och det har tagit oss åtskilliga kilometer att få det nerladdat, men nu är det dags. Det är nu vi ska få lära oss om Tensta Gospel Choir och hur det är att vara strippa.

Vid sjutiden dricker vi kaffe och äter nötmazarin. Eftermiddagsfika när andra äter efterrätt. Då har vi exakt två timmar kvar, inklusive vattenrening av bättre skånskt sjövatten, innan vi får slå upp vårt slott i skogen.

Fredrik som har köpstopp på friluftsprylar pillar finurligt fram något ur ryggsäcken, då när ryggen känns som snedast och axlarna i höjd med fotknölarna. Han säger att han har köpt nya lyxiga, tjocka luftmadrasser så att vi ska sova som kungligheter. Just då bråkar jag inte om brutet köpstopp, det känns fantastiskt att få sova gott. 31 km till samlingen. I morgon väntar 31 nya…

Vi har 2 kilometer till starten vid Malmö C och passerar påpassligt nog Malmös nyaste café på vägen dit. Det är Freja på Davidshallstorg som får stå för morgonkaffet, och uteserveringen bjuder på både vindstilla och strålande sol. Eftersom vi vet att både regn och kulingvindar väntar runt hörnet dröjer vi kvar och njuter av sommarfeelingen. Jättelänge.

Hundra år senare fortsätter vi. Längs vanliga vägen till jobbet. Det känns som en helt vanlig jobbfredag. Men det är det ju inte. Det här ska bli mycket mer rafflande än så…

Hittar de orangea markeringarna vid Centralstationen och hoppar på leden som ska ta oss så långt vi orkar söderut. Till lämplig busshållplats. Det här är en delled som inte kräver så mycket förberedelser. Det finns bussförbindelser tillbaka typ överallt ifrån.

Redan efter ett par hundra meter är Skåneledens framfart blockad. De ska visst byggas hus här och vi får improvisera lite. Pilarna pekar åt alla håll…

Efter dockan och över parkeringen ner mot vattnet i Västra Hamnen saknas markeringar helt. Men vi kan ju faktiskt inte klaga. Det är ju vi som tjuvstartar. Dessutom är det här kända hoods, vi vet precis var vi ska.

Solen skiner fortfarande men vinden är galen. Och här inser vi att vi har valt fel håll. Vi kommer få motvind HELA vägen…

Vi rundar Västra Hamnen och följer Ribban söderut. Vi vandrar på min allra vanligaste löprunda och jag kan varenda sten. Det är lite knäckande att vi efter dryga två timmars promenad bara är några kilometer hemifrån. Och den frystorkade maten som känns som höjden av lyx ute i skogen, känns inte alls lika fancy i civilisationen på Dragörkajen. Precis utanför världens godaste pizzeria Mastio….

Det här är sista gången vi ser solen på ett tag. Precis har vi lämnat vår lunchbänk när himlen blir svart och någon sätter på hårtorken. Det blåser så vi knappt tar oss framåt, och när det dessutom börjar regna får vi söka skydd utanför Sibbarps kallbadhus. Att bada är dock ingen tanke som riktigt slår oss…

Efter Sibbarp går turen söderut via Brofästet. Vi får en stunds uppehåll att begrunda Bron innan vi får dagens andra kalldusch.

Naturen kring brofästet är magisk. Utsikten magnifik. Efter att ha passerat bron traskar vi uppför Malmös (nästan) enda backe och får ännu mer vacker utsikt. Ner mot strandängarna nedanför. Och med årets första skådade Vallmo…

Nu är vi ute på nya marker. Här har jag bara sprungit en gång tidigare och nu börjar det kännas spännande på riktigt. Vi spänner bågen och bestämmer oss för att gå till Klagshamn. Det bör bli kring 20kilometer. En vild gissning eftersom ingen info ännu finns på hemsidan och inga distansskyltar är uppsatta ännu.

Ute på strandängarna är det blött och jag är glad att jag tog mina sprillans nya Icebugs med Goretex och hela tjottaballongen.

Vi passerar kor på grönbete. En humörhöjare som alltid när de är bakom staket…Det behövs. För nu börjar det bli lite tröttsamt i fötterna. Och kaffesuget alltså…

Vi börjar närma oss Klagshamn och kan till och med se bussarna gå. Tänker att målet är nära, och att vi borde hinna med nästa buss. Det är då Skåneleden viker höger. Fast bussen går till vänster.

Det blir en detour rund Klagshamns udde. Ett par långa kilometrar extra för redan trötta fötter. Men alltså, utsikten, igen!

Lite längre fram hittar vi en Skåneleden-stolpe utan skyltar och misstänker att etappmålet är just här. Ute vid badplatsen.

Följer leden in mot byn och den busshållplats som står och skriker efter oss.  Nio minuter till avgång. Perfekt tajmat.

41000 steg in på kontot. Det är nog mer än 20 kilometer. När Skåneleden tycker att det är vår, och släpper infon om lederna, får vi svaret. För jag glömde faktiskt klockan…

Etapp: 11 (Snogeholm-Vitabäck) och 10 (Vitabäck-Lövestads åsar).
Hur: Två bilar till Lövestad. Lämnar ombyte i ena bilen och tar den andra till starten i Snogeholm. Det viktigaste att komma ihåg är att få bilnyckeln med sig till den bil som står parkerad. Annars kan utflykten bli längre än tänkt…
Svårighetsgrad: lättsprunget. Mestadels platt, grusväg, mjuka stigar. Men Lövestads åsar är ju av förklarliga skäl lite åsiga…

Det är en exemplarisk runda att sällskapsspringa på. Vägarna är ofta breda och vi kan springa fyra i bredd under stora delar. Men först ska vi ta oss ut ur skogen som omger Snogeholm. Det är fina stigar där vi får lägga oss på led. Småkuperat men mest mysigt. Stigarna övergår i lite mer grus och det är på den knöligaste grusvägen som sandal-incidenten sker.

Med lagad sandal och därmed besparad risk för blodiga fotsulor tar vi oss vidare. Mycket grusväg över fält, lite för mycket asfaltvägar och bitvis riktigt mysiga skogspartier.

Älskar fälten med rullar på. Blir glad av nedfallna päron och tjuvsmakar ett i en spontan fruktstund. Tiden går fort när man pratar och trots en ganska lång skomakarpaus är vi snart framme i Lövestad.

Men äventyret slutar inte där. För när man sällskapsspringer mitt i veckan gör man klokast i att göra det rejält. Därför avslutar vi på Trydes 1303 i Tomelilla. Här kan man välja mellan tapas, indiskt eller pizza och jag kör på indiskt. En värmande gryta känns precis rätt när man är lite frusen. En tipptopp avslutning på en höjdareftermiddag. Vardagslyx när den är som bäst!

Etapp: 10 (Ekeröd-Kyllingahus) och 9A (Åkes Rundled)
Hur: Bil till Kyllingahus. Löpning fram och tillbaka till Ekeröd och sedan ett varv på Åkes Rundled.
Svårighetsgrad: Hyfsat lättsprunget. Bitvis mycket rötter och sten men inget konstigt. En del kupering men överkomligt!

Sträckan mellan Kyllingahus och Ekeröd är skogsstigar blandat med oväntat mycket asfalt. Typiskt när jag har tagit på trailskorna för en första testrunda. Skogen är grön och härlig, och med en ganska lagom dos av stenar och rötter. På asfaltsträckan slipper vi koncentrera oss på fötterna och har tid att vinka till korna som står och hejar längs vägen. De 15 kilometerna fram och tillbaka avverkas ganska raskt och jag känner mig skuttig i benen.  Vi har en macka i bilen som vi ska gotta oss med innan vi ger oss iväg på Åkes Rundled och de sista tio kilometerna. När magen kurrar som värst kan en sån sak dra upp tempot en del, även om jag är en snigel i terrängen!

Att ha mackpaus är lysande i teorin och underbart medan man sitter där i gräset. Men det är en fet uppstartsångest efteråt. Man vill liksom bara ligga kvar i gräset…  Starten på Åke är svårsprungen men många stora stenar. Och jag känner mig som en elefant med platåskor. Det tar någon kilometer innan jag är återuppstånden och på banan igen. Redo att insupa denna del av Skåneleden. Halva rundleden har vi redan vandrat i en tidigare etapp och vi känner igen en del. Eller Fredrik gör. Jag har ju som vanligt inget minne…

Rundslingan bjuder på lite mer överaskningsmoment än den första delen. Här får vi besöka Åkes stenhus med visst renoveringsbehov och helt utan havsutsikt. Eller så har ruinen en helt annan historia, vad vet vi. Kanske är det inte heller Åkes blåbärsodling vi springer igenom men det är blåbär precis överallt. Stora söta underbara. Vi får stanna hela tiden! Planerar du vandra denna sträcka i slutet på juli, var smart och ta med något att stoppa blåbär i…

25 trailiga kilometer gjorda. Eftersom det blev lite fram och tillbaka, och lite redan var gjort blev det bara 12 nya kilometer till Skåneleden-samlingen. Men alla 25 räknas i kilometerjakten mot Helsingborg marathon. Gott så.

Hur: bil till Landskrona och båt över.  Det är många som reser till Ven i semestertid så se till att boka plats på båten.
Etapp: 9A Ven runt
Svårighetsgrad: ett par branta backar men i övrigt väldigt strosarvänligt.

Båten har inte överdrivet med sittplatser så det kan vara en god idé att vara i tid för en bra plats. Oavsett om det är inomhus vid tveksamt väder, eller ute i solen när vädergudarna är på bättre humör. Vi är på plats en halvtimme innan avgång och kan njuta på första parkett på den resa som trots allt känns ganska lång. 30 minuter it is.

I land på andra sidan går den stora strömmen uppför backen till cykeluthyrningen. Vi tar höger för att runda ön motsols och slippa trängas.

Vi passerar de sötaste hus med de mest fantastiska blomsterrabatter. Det finns liksom ingen ände på mängden färg. Hela tiden med utsikt över vår favoritsträcka på andra sidan sundet: Glumslöv, Hillehögs dalar och Ålabodarna. På vägen norrut ligger Vens Camping med stora glampingtält och mysiga uteplatser med lampor i träden. Men nu ska vi ju inte sova över så vi vandrar snällt vidare.

Badkläderna ligger i väskan och vi passerar både badbryggor och trappor ner mot vattnet utan att riktigt bli badsugna. Det kan vara så att hungern är större än badbehovet, och vi har siktat in oss på mat i Kyrkbacken.

Vi möter många cyklister på de gula cyklar som liksom är karaktäristiskt för ön. Vissa cyklar vant, andra har nog inte suttit på en cykel på den här sidan sekelskiftet. Det blir ett par hopp ut i spenaten för att slippa bli påkörd.

Ön är speciell på så vis att det är stigar längs vattnet och på toppen, och däremellan är det bara branter! Coola höjdskillnader som inte alls gör sig rättvisa på bild. Men som känns i benen…

När vi når Kyrkbacken är det dags för lunch och vi väljer bland utbudet som finns. Det är hela skalan från en trettiokronors varmkorv i korvmoj till dyrare alternativ för 165 kronor.  Vi väljer det senare. Även om det är lite i mastigaste laget för en lunch som dessutom ska visa sig rätt liten i storlek. Men vi tänker ändå att man måste gynna restaurangerna på plats. Annars försvinner de ju! Det blir Pausa hos oss som föräras vårt besök, och som trots att vi är de enda gästerna på restaurangen inte lyckas hålla reda på vad vi beställt. Jag får min gråärtsbiffssallad men Fredriks wallenbergare blir en fisksoppa. Båda goda men som sagt i minsta laget.

Jag tänker att den minimalistiska lunchen borde lämna utrymme till en våffla som vi har hört ska finnas en bit bort, men på något konstigt vis lyckas jag ändå bli för mätt för det. Attans!

Vi harvar oss upp för kyrkbacken och vidare till öns enda använda kyrka, St Ibbs gamla kyrka. De cyklister vi möter i backen ler och ser ut som de är på tivoli. De vi går om på väg upp, ser inte lika lyckliga ut…

Det finns ytterligare en kyrka på ön men den är avkristnad och tjänstgör nu som Tycho Brahe-museum. Vi sparar den karamellen till en annan gång. Däremot ramlar vi in på ett bageri och köper med oss lite bullar hem. Det blir också en glass innan hemfärd. Hvenglass. Ekologiska och fina råvaror. Klingar bättre än det smakar. Pistageglassen smakar faktiskt bara bittermandel…

Slutet mindre gott men allt annat var tamejtusan bra!

För dig som tycker om att vandra i grupp kommer den här sträckan finnas med på vandringsgillet som arrangeras av Landskrona Stad den 10-12 september. Mer info hittar du här!

Etapp: 2 (Kåseberga-Nybrostrand) och 1 (Nybrostrand-Ystad)

Hur: Tåg till Ystad, buss till Kåseberga och löpning tillbaka till Ystad.

Svårighetsgrad: Inledningsvis väldigt kuperat på gräs. Därefter platt asfalt och lättsprungna stigar.

Båda har träningsvärk efter gårdagens Body Pump och det är en chockstart att inleda dagens 21 km med en brant trappa uppför. Två gånger dessutom, då jag glömt att sätta på klockan och vill ha en GPS-fil på hela etappen. Ner igen och börja om alltså…

Första kilometrarna blir någon form av fotointervaller. Det är så galet vackert att jag måste stanna hela tiden. Fota och begrunda. Känna vinden i håret. Njuta.

Vet inte var turisterna är men strax efter 9:30 är det fortfarande förvånansvärt lite folk. Kanske har de bättre talang för sovmorgon än jag!

Efter ca 4 km når vi skjutfältet Kabusa och Skåneleden tar en inte jätteromantisk väg runt om. Man får ta vägen igenom skjutfältet under vissa perioder och just den här dagen hade det varit okej. Om man inte rör vid eventuellt upphittad ammunition…

Vi väger alternativen. Att strunta i Skåneledensträckningen är alla gånger en finare upplevelse, men projektet vi har är ju att springa PÅ Skåneleden och inte bredvid…

Jag är lite fyrkantig och har svårt att inte hålla mig till planen. Fyrkantig är min benämning för det som Fredrik förmodligen skulle kallat ””full av tvångstankar”.  Men ändå. Det tvingar oss ut på Skåneleden och en 70-väg utan vägren. I en kilometer harvar vi där innan vi belönas med fyra kilometer cykelväg bredvid bilväg.  Som sagt: inte så fancy!

När vi passerar bortre änden av skjutfältet jublar vi. Äntligen ska vi tillbaka till havet! Leden går över strandängar och stundtals i djup och lös sand. En bit längre fram har en familj valt att lägga sig och sola mitt på leden och det känns som vi stör en smula när vi älgar oss fram mellan handdukar och svettiga lår…

Efter 12,5 km når vi en camping där man kan fylla på vattenflaskorna. Det behövs idag. Solen steker och Fredrik ser ut som han redan badat trots att vi har ca 5 km kvar till vårt planerade badstopp!

Leden gör sen en kort avstickare upp längs bilvägen innan vi leds in den härligaste skog. Här svalkar det lite i skuggan av träden. Det finns gott om bajamajor för den som har sånna behov men vi tutar bara förbi. Vi har badstopp i kikaren!

Efter 17 km når vi den berömda Fritidsbaren. Känd för sina wienerbröd som ska vara godast i hela världen, minst. Sist blev vi inte besvikna, så vi slår till på varsitt även denna gång. Men först bada. Wienernbröden får snällt vänta på bryggan och jag är orolig för att någon ska komma och stjäla dem…  Man har ju hört talas om strandtjuvar!

Havet är vågigt och jag bli översköljd av vatten.  Det härligaste på hela dagen. Då har jag ännu inte sett vilket underverk det gjorde med frisyren. Det gör jag först på lunchrestaurangens toalett. Men nått roligt ska de väl ha en vanlig tisdagslunch i Ystad.

Vi laddar med lite Wienerbröd innan vi tar oss vidare de sista 3,5 km till Ystad, och den där vanliga tisdagslunchen som ska visa sig vara något alldeles speciellt.

Jag har sett ut Grändens mat för lunch och har prickat helt rätt i min research. Gränden blir det mest fantastiska avslut på en hittills helt perfekt förmiddag.  Restaurangen har uteservering i en gränd, precis som namnet antyder. Det är blommor, parasoller, och semesterkänsla extra allt. Det är exemplarisk service och enligt Fredrik världens godaste öl. Han väljer en caesarbowl med kyckling och jag tar en poké bowl så fulltankad med smak att mina smaklökar gör trippelvolter. Där och då utnämner vi oss själva till semesterproffs. För att vi hittar guldkornen i det lilla. Och gör underverk av en vanlig tisdag.

För en kanonupplevelse tryck copy och sedan paste.

Den 10–12 september anordnar Landskrona stad Vandringsgillet. Under tre dagar bjuder de in till vandring och guidade turer som går genom storslagen och unik natur, längs hav, genom skog och på ön Ven. God och vällagad mat hör vandringen till så därför levereras de välsmakande matpaketen av de högklassiga restaurangerna Kvarteret Erikstorp och House of Ven.

En av vandringarna kommer att gå längs Skåneleden, sträckan Rydebäck-Borstahusen, och jag har fått äran att dela med mig av mina upplevelser längs en av mina absoluta favoritsträckor!

Just den här sträckan är en av mina mest vandrade och sprungna. Mina tidigare äventyr kan ni läsa om här, här och här.

Det bästa med den här leden är att man aldrig tröttnar. För hur många gånger jag än gått här så är ingen gång den andra lik. På hösten kan det vara vilt och rått, på våren skirande och ljuvt. Och när jag nu för första gången tar mig an sträckan i maj lyser rapsen gul över fälten. Helt magiskt!

Vi startar i Rydebäck och har siktet inställt på Kvarteret Erikstorp i Borstahusen, där en smarrig lunch väntar. Från Rydebäck är det ca 8 kilometer dit, en distans som kan passa de flesta. Vill man ha en längre vandring går man båda vägarna, eller går man vidare ett par kilometer till Landskrona och tar tåget tillbaka.

Första guldkornet som dyker upp är Fortuna, själva definitionen av ordet pittoreskt. Ett supermysigt ställe med ett fåtal hus längs en smal väg, där själva tomten fortsätter på andra sidan vägen. Ofta med uteplats och egen brygga. Det blir liksom inte mer strandnära!

Sträckan ingår i Skåneleden och det är enkelt att följa markeringarna. Direkt efter Fortuna leds vi upp på höjden med en makalös utsikt över havet och branterna ner. Någon har byggt ett hus i slänten och häruppifrån ser man bara taket nedanför. Kan tänka mig utsikten från deras vardagsrum…

Via en brant nerförsbacke kommer vi efter tre km till Ålabodarna. Här finns både toalett och energipåfyllning för den som är hungrig. På Ålabodarnas hamnkrog kan man få sig en bit mat, och annars finns en kiosk med glass om man är på det humöret.

Strax efter Ålabodarna leder en brant trappa upp till Örenäs slott. Här kan man med fördel bo under sin Skånevistelse eller njuta av den goda mat som bjuds.

Ska man vidare mot Borstahusen får man ta sig ner för trappan igen och fortsätta vandringen längs havet. I alla fall en stund, för sen är det dags för benmusklerna att jobba. Via en brant uppförsbacke i Sundvik tar vi oss upp på höjderna igen. Passerar en hage med alpackor som för dagen håller sig lite i bakkant. Annars är de festliga djur som lämpar sig väl för en photoshoot. Vi får nöja oss med kor. De ligger över stigen och rör sig inte en millimeter när vi försöker smyga förbi. Förmodligen är de vana vid vandrare och låter sig inte skrämmas.

Vi närmar oss Hilleshögs dalar nu. Efter att precis ha kommit ner till havsnivå ska vi alltså upp igen. Via en lång trätrappa. Men den utsikt som väntar är värd all mjölksyra. För en sekund glömmer vi havet, och fokuserar på själva backarna. Det är som ett stort, kulligt, härligt grönt fält som uppenbarar sig. En liten stig  visar var vi ska ta vägen: först ner och sen upp igen. Och mitt i allt det gröna blomstrar gullvivorna och sprider färg.

Och mer färg ska det bli. Turkost till höger där vattnet finns. Knallgult till vänster där rapsen precis har slagit ut.

Vi har nu bara ett par mindre backar kvar innan vi är nere på platten igen. Här väntar den sista biten till Erikstorps Kungsgård och den efterlängtade lunchen. På den grusade gången finns skyltar som vittnar om att man springer intervaller här. Det finns också ett vindskydd för den som vill övernatta eller bara ha en utelunch. Vid Lill-Olas badstrand och Mötesplats Borstahusen som vi strax kommer till finns toaletter, badbryggor, minigolf och utegym. Om man behöver kyla av sig eller bara stärka upp överkroppen lite. Här kan man också övernatta i stugor eller tält.

Så här i maj briljerar inte temperaturerna, och nu lockar lunchen. Så vi passerar faciliteterna utan att stanna och går direkt till restaurangen.

På Kvarteret Erikstorp erbjuds dagens lunch, såväl som en bistromeny och a’la Carte. Lite beroende på vilken dag och tid man kommer. Vi ska prova dagens lunch. Och jag är en kräsen kund med god aptit…

Dagens rätt är en Cevapcici med rostad potatis, ajvar, grekisk sallad och yoghurt.  Fredrik tar den, medan jag väljer det vegetariska alternativet med bönor och linser istället för järpar. Filtrerat vatten och bröd ingår också.

Tyvärr tillåter inte vädret att vi sitter ute i den fina trädgården, men inomhusmiljön är mysig så det går ingen nöd på oss. Maten är är fräsch och full med smak. En typisk Anna-mat, och dessutom i bra mängd så man inte behöver gå hungrig där ifrån. Helt klart värt ett besök.

Vi sitter kvar länge eftersom himlen precis öppnat sig där ute. Mycket nöjda med dagens utflykt!

Logistiktips:

Parkera vid Rydebäcks strand och vandra söderut. Ta buss 218 tillbaka till Rydebäck.
Ta tåget till Rydebäck, vandra ner mot stranden där leden startar, och ta tåget hem från Landskrona.
För fler tips om övernattning, matställen och vandring, se: ilandskrona.se