Resor

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är så himla förvånad och tacksam över vad min konstiga mackapär till kropp mäktar med.

Från att haft ont i höften i 2,5 månad och bara kunnat springa ytterst sparsamt har jag denna veckan kunnat mala kilometer efter kilometer utan en enda känning.

Visste inte om jag skulle våga mig på dagens 4-milare, eller om jag skulle nöja mig med 10 km uppe i bergen. Men ni som känner mig kan förmodligen lista ut vilket det blev…

Första milen kändes otroligt seg. Benen var stolpiga och tempot långsamt. Började fundera på vad jag egentligen gett mig in på.

Glada efter avklarad första mil. Bara tre kvar. Och JA, det är Martina Haag ni ser på bilden!

I Odeleite innan avfärd sätter jag i mig en rätt trist macka. Tur att vi har så färgglada kläder att man kan bli glad ändå!

Längs vägen pallade vi apelsiner och hälsade på får…

Fram till första stoppet på hemresan springer vi i ena skara. Men löpförmågan är väldigt olika bland folket och vi får gå stora delar. Och vänta in. Jag bestämmer mig för att ultra inte är min grej. Det är tråkigt att stå still och vänta hela tiden.

Efter första stoppet sprids gruppen ut lite och vi får börja springa lite mer. Känns fortfarande lite småstappligt. Jag brukar vara trögstartad men idag tar det 29 kilometer innan dieseln går igång. Men då går den å andra sidan igång med besked. Jag känner mig starkast i världen, av mina stappliga ben känns ingenting. Jag vill bara mala och mala, nöta kilometer. Helt plötsligt älskar jag ultra och kan hålla på HUR LÄNGE SOM HELST! (Vän av ordning kommer naturligtvis påpeka att 40 km inte är ultra och det är ju sant. Men vi sprang det i sann ultra-anda med fikastopp och allt)

Framme vid hotellet står gps:en på 39 km. Så det fick bli en extrakrok. 39 kilometer ser ju lite fånigt ut på funbeat…

Vi kyler benen och äter. Fem timmar senare äter jag fortfarande…

Det säkraste sättet att veta att man är en löpar-wannabe och inte en riktig löpare är att man inte tar en återhämtningsjogg dagen efter 31 km tuff löpning utan istället tar en glass i solen.

Jag skippade fem-milaren i år för att skona höften. Valde bort 50 lugna kilometer med tre fikastopp, mot en kortare runda på 23 km. TRODDE JAG!

Vi är en stor klunga som startar men ganska direkt splittras fältet upp. I vanlig ordning hamnar jag i ingenmansland, för långsam för de snabbaste men för snabb för de som lunkar på längst bak.  Två killar kommer ifatt och jag tackar för sällskapet – av rädsla att springa vilse är alla sällskap trevliga, även om de råkar gå lite för fort…

Mitt sällskap består av en ung kille med barnvagn och en 64-årig farbror med skägg. Känns hemskt att erkänna men jag var nog den svaga länken sällskapet. I alla fall fram till 25 km då 64-åringen börjar tröttna så smått.

Ja ni läste rätt. 25 kilometer. På en 23 kilometersrunda…

Någonstans efter 10 km delar sig nämligen vägen och eftersom täten sedan länge försvunnit i fjärran måste vi gissa. De båda herrarna är rörande överens om att vänster är ett bra val. Jag ser glad ut och hänger på. I raskt tempo avverkas kilometer efter kilometer innan den äldre herren försynt påpekar att vi nog är på väg åt fel håll. Men barnvagnskillen är säker på sin sak – vägen är rätt, den ska bara svänga lite snart…

Kilometrarna rullar på och plötsligt är vi uppe i 20 km. Vi ser hotellet i horisonten men alla vet innerst inne att det INTE är tre kilometer dit. Snarare 10…

Tappar hoppet lite smått. Vid 23 km börjar barnet i vagnen att klaga lite. Han var ju liksom inställd på 23. Vi får ta en paus så han får rasta benen. Käkar en bar och fyller på med vatten. Alla är vi nog lika glada att pojken behövde pausa. 23 km i grymma backar och femminutersfart sliter.

Stapplar vidare mot målet. När klockan piper för 29:onde gången är jag tärd och riktigt trött i baksidorna. Då säger barnvagnskillen “om vi är framme innan 30 k måste vi forsätta en runda”. Alla är vi överrens, alla är vi siffernördar.

Men vi hade inte behövt oroa oss. Klockan stannar på 31 kilometer.

Jag valde bort 50 km lugnt och fint för 31 km tuff löpning. Vetetusan om det blev så mycket bättre… Men höften sa inget. Och jag säger inget till naprapaten…

I morgon väntar yoga, flex och massage. Najs! Och så lite kettlebell. Men INGEN löpning!