Browsing Category

Race reports

Aktuellt Race reports

Stockholm marathon 2012 – en nära döden-upplevelse

Väder Sthlm marathon

5 grader. Ihållande regn. 10 m/s och 19 i byarna. Sug på den…

Bestämmer mig efter mycket velande för underställströja och väst. Drar på en sopsäck innan start för att spara så mycket värme det bara går. Väntan på startskottet känns oändlig och vi vill bara komma igång, börja nerräkningen.

GOPR0607

Vi håller ett lugnt och beskedligt tempo, andningen är inte påverkad alls och vi snackar oss igenom de första 15. värmen kommer igång relativt snabbt och regnet bekommer oss inte.  Vet inte om det är regnet som gör mig så kissnödig och på Norrmälarstrand får jag för första gången i livet uppsöka bajamaja under ett lopp. Det är varmt och skönt där inne och jag har ingen brådska ut. Passar även på att knyta om skorna som för ANDRA gången gått upp…

image

På Gärdet börjar utmaningen. Motvinden blåser rakt i ansiktet och regnet känns som småspik mot huden. Jag är genomvåt om fötter och händer och känner hur jag gradvis blir allt kallare. Ett andra toalettbesök avverkas men händerna duger inte till att få i ordning  på kläderna efteråt. Finns ingen motorik.

Ju längre tiden går, ju mer fryser jag och till sist fryser jag så jag mår illa. I ett försök att få eländet överstökat så fort som möjligt ökar jag hastigheten men Fredrik bromsar mig. Hans vader har checkat ut, de vill inte vara med längre.

Vid 23 km står en nykissad tjej som inte får upp byxorna. Med halva rumpan bar försöker hon styra sina händer men de lyder henne inte.

Strax innan 30 km hugger det i Fredriks knä och han överväger att börja gå. Jag informerar honom om att jag måste lämna honom om han börjar gå, jag kommer aldrig att överleva kylan gående. Han biter ihop, svär några väl valda meningar och fortsätter.

image

På Västerbron kommer motvinden igen. Vet att vi får medvind bara vi är över. Tuggar på. Meter för meter. Nu vill vi bara i mål.

På Norrmälarstrand ska jag fiska upp en gel ur bakfickan. Tar av mig vanten och sen börjar dagens svåraste uppgift – att ta på den igen. Jag får tummen i långfingret på vanten. Två fingrar i samma finger.  Det finns inte en chans på jorden att jag ska få på vanten igen. Utan vante förfryser jag och dör. Två personer, en vante, till slut går det.

image

Vid det här laget har jag tappat all känsel i benen. Jag känner kanten på mina boxertrosor men därunder känns inget. Jag tror att jag tappat byxorna och måste med jämna mellanrum kolla ner och försäkra mig om att det sitter kvar. Hade ju varit pinsamt annars…

Jag är trött i vaderna men känner mig vid god vigör, om än halvt djupfryst. Vill bara mata nu. Kopplar på autopiloten och bara tuggar. 4 km kvar. 3 km kvar. Det är nära nu. Farten ökar. Känner en enorm lättnad, vi kommer fixa det.

Med en km kvar drar vi upp tempot ytterligare. Glider in på Stadion med full kraft. Jag är iskall men jag är stark. Har aldrig känt mig stark på Stadion tidigare. Nu rockar vi.

Euforia ur högtalarna. Publikens jubel. Jag ler, vinkar, vill highfajva hela världen. Njuter av att uppleva stämningen med orken i behåll.

Tar emot våra medaljer och skyndar vidare mot Östermalms IP. Går med raska steg för att hålla värmen. Föreslår att vi ska jogga men Fredrik tycker det är en dum idé…

I trapporna ner till ÖIP grimaseras det vilt men för första gången skuttar jag ner. Skyndar oss att hämta finisher-tröjor och våra inlämnade väskor. Skyndar in i omklädningstältet för mitt livs mest komiska upplevelse.

I omklädningstältet står vi i långa rader, alla utan någon som helst styrsel på sina kroppsdelar. Att knyta upp min skor tar 5 minuter styck. Jag får pausa efter 3 minuter och samla ny kraft. När jag tar tröjan över huvudet fastnar jag. Kommer varken ut eller in. En funktionär kommer förbi och hjälper till.  Grannen till höger får hjälp att ta av sport-bh:n och sekunden senare är hon hos mig för att sätta på min torra bh. Min kompressionsstrumpa fastna halvvägs och jag börjar nästan gråta. Funktionärerna får fortsätta sina hjälpinsatser.

Efter en smärre evighet har jag alla torra kläder på plats. Möter upp med Fredrik och siktar in oss på varmkorven. Har aldrig lyckats äta en varmkorv efter målgång, men idag smakar det gott med lite varmt. Problemet är att pricka munnen med korven. Händerna skakar och det är tur att jag inte har ketchup på…  prickar minst lika ofta kinden!

I eftermaraton-trappan (film kommer) skuttar jag ner för första gången ever. Det är värre med Fredrik. Han ser ut som jag brukar…

image

Skakar hela vägen i tunnelbanan. Armarna skakar. Benen skakar. Tänderna skakar tills jag får träningsvärk i käkarna.

image
Regn på linsen och knallblå läppar…

Det tar nära 2 timmar efter målgång innan jag är varm igen.

Det här är utan tvekan det värsta jag gjort. Har aldrig frusit så mycket någonsin och hoppas att jag aldrig mer ska råka ut för det.

3.54.18 inklusive tre toalettbesök och två skosnörningar.  PB för Fredrik med 14 minuter. För mig blev det PS (personsämsta) med 7 minuter. Som väntat och helt enligt plan. Nästa gång jag ska njutnings-jogga ett marathon ska jag dock välja ett helt annat väder…

Over and out.

Race reports Tävlingar

Stockholm Marathon 2011 – rapport från loppet!

Jag skulle springa lugnt och fint. Inte jaga tider. Jag skulle komma hel i mål efter en 42 kilometers Stockholms-sightseeing. Så var planen. Men redan i startfållan insåg jag att jag inte fixar sånt. Jag måste jaga mina egna tider, sån är jag. Därför höll jag ett öga på 3.30-ballongerna. De skulle bli mina följeslagare.

DSCF5884
Nervös och frusen innan start…

Träffar lite kändisar i startfållan och snackar bort lite tid innan starten. Det är grym feeling innan startskottet går. Musik ur högtalarna, armar i luften. FEST! Jag är äntligen redo, har äntligen slutat gäspa och taggat till!

DSCF5898
Glad efter 3 km. Bara 39 kvar.

Kilometrarna tickar iväg fort i början. Är förvånad att det känns så lätt fast jag är nere på 4:40-tider. Glider med, njuter av stämningen och försöker inte tänka på hur långt jag egentligen ska springa.

Västerbron kommer vid 8 km i år. Längs vägen trummas det på trummor, folk high fivar och hög musik strömmar ur högtalarna. Same procedure as last time – jag får gåshud och springer bron upp med ett enda stort leende på läpparna. Jag ÄLSKAR västerbron. I alla fall på första varvet…

Vid 10 km visar klockan 47:02 och jag bestämmer mig för att gå för pers. Ordentligt pers. Jag känner mig trygg i min fart och är övertygad om att det hålla. Självförtroendet är på topp och jag njuter.

Fredrik sköter sitt jobb som hejarklack till min fulla belåtenhet. Han dyker upp både här och där och peppar. Ute på Gärdet till och med med musik – BLACK JACK såklart. Vad annars? I övrigt är det inte många som hejar på mig. Ibland låtsas jag heta både Stefan och Andreas och suger åt mig av andras hejarklackar. Alla medel tillåtna när man går för pers…

33 km. Strax innan Västerbron på andra varvet upplyser en kille i publiken mig om att jag ser “SÅ JÄKLA FRÄSCH UT!”  Fast nu känner jag mig inte riktigt fräsch längre, men jag låtsas och tar mig upp även denna gång med hedern i behåll.

Fram till 35 kilometer känns det helt ok i kroppen, stundtals jättebra, men sedan får jag betala för uteblivna långpass. Benen stumnar och det känns som att springa med handbromsen i. Får ta till mitt mantra: SNYGG SNABB STARK och det underlättar. Någon kilometer senare känner jag lätt kramp i tår och ena vaden. Ändrar mantrat till INGEN KRAMP!!!

Vid centralstationen ser jag Fredrik som varit bortblåst senaste milen. Nu behövs all pepp. Min gamla granne från Umeå dyker upp bara några hundra meter längre fram. Via mail får jag senare höra att någon bredvid henne i publiken kommenterat min klädsel och sagt att jag såg så fint klädd ut – som om jag skulle ut och shoppa! De skulle bara veta…

DSCF5916
En ynka kilometer kvar. Aldrig har den känts så lång…

Krampen håller sig stången. Men framsida lår är tjocka nu. Stumma. Stela. Ser Stadion och inser att äventyret snart är över. Men vägen är lång tills man äntligen får komma in. När jag äntligen är inne på Stadion är det Gyllene tider i högtalarna. Det är det här jag väntat på. Njuter av applåderna, viftar på händerna. Stapplar fram. Ser på klockan ovanför målet att jag kommer gå in under shopping-gränsen delux (3:24). Sträcker händerna i luften och kliver över målmattan.

Det gick! Vetetusan HUR det gick till, men det gick. Hinner knappt njuta av känslan innan det är dags för nästa utmaning. Hinderbanan till Östermalms IP. En lång promenad följt av en trappa NERFÖR följt av en massa kanter och otyg. Haltar, stapplar och tycker lite synd om mina ben.

DSCF5918
Gott!!

Vågar inte sätta mig ner först. Vet att jag alltid får krampen ALLAN i mellangärdet efter lopp. Till slut tar jag mot till mig. Det går bra till en början. Lutar mig fram för att öppna presenten Fredrik varit och handlat till mig. Ödesdigert. Krampen slår till och jag kan inte röra mig på fem minuter…

DSCF5920
Lite stelt här. Vågar inte röra mig..

DSCF5921
Världens finaste finishertröja. Får man ha den på fest?

DSCF5922
Paket från coachen!! Jag HAR världens bästa coach!

DSCF5925
Springer (nåja) ihop med duracellkaninen själv – MIRANDA, i vimlet på ÖIP. Hon fick också till det idag. Grattis tjejen! (Och NEJ, jag lyckas inte få i mig korven i år heller…)

Det tar nog en timme innan jag vågar mig iväg från ÖIP. Rädd för kramp och vågar inte chansa. Haltar iväg mot min återhämtningslatte. Lyckan är fullständig!

DSCF5928

Nu väntar middag. Känns som jag kan äta en hel älg!

Aktuellt Race reports

St Hans Extreme – 5 km

Ja ni hade rätt. Jag ville nog egentligen innerst inne. Så så fick det bli.

Åkte in till Lund fortfarande inte helt bestämd på hur jag skulle göra. Hade egentligen tänkt provspringa lite för att kunna bestämma mig, men tog den lite lättare varianten och testgick uppför en trappa. Fick jag mjölksyra skulle jag inte springa. Jag fick ingen, så springa blev det. Dock nöjde jag mig med 5 km. Någon måtta får det vara på galenskaperna.

Loppet börjar längst ner på en evighetslång backe. Backen är ca 500 meter med ett litet flackt parti på mitten. Min strategi var att gå ut lugnt, men den strategin var jag nog ensam om. Tjurrusning från start och jag såg stora delar av startfältet pinna iväg framför mig. Lugn och fin Anna, du kommer igen när dom tröttnar, intalade jag mig själv.

DSC00637 DSC00638
Sista biten upp mot första toppen. Lillkillen framför plågade mig länge men jag kom ifatt honom på andra varvet.

Det jobbiga med det här loppet är att man ALDRIG kan vila. Är det inte uppför så är det nerför. Brant nerför. Med grästuvor, rötter och stenar på vägen. En sekunds ofokus och stukningen kan vara ett faktum. Därför vågar man aldrig någonsin släppa koncentrationen.

DSC00636
Jag VET att man inte ska bromsa nerför… meeeen, ibland måste man…

Jag var orolig att benen inte skulle vara helt återhämtade efter helgen, men det hade jag inte behövt bekymra mig över. Steget kändes lätt, benen var pigga. Att jag flåsade som en blåsbälg är en annan historia…

DSC00639 DSC00640
Min och Vivecas målgång

DSC00641 DSC00642
Och så resultatlistan. Först kom jag tvåa. Men det var fel. Slutade trea och vann en kokbok.

DSC00643 DSC00644
Prisutdelning. Ca 1,5 timme efter målgång. Halvt ihjälfrusen men glad ändå.

Race reports Tävlingar

Hur gick det där till?

Har forfarande inte riktig fattat vad som hände igår. Varifrån kom min kraft och ork att springa i 4:57-fart så länge? Fast mannen och coachen vet… för när han i julas la upp mitt träningschema enligt FIRST, lade han marathonmålet på 3.30. Men det har han aldrig berättat för mig, utan sa att han la det på 3.45!!! Han känner mig och vet hur man lurar mitt psyke.

Vi tar det från början (hoppas ni inte har bråttom för det här kan bli långt!):

Började dagen med en stor härlig hotellfrukost. Hela tiden med en nervös,pirrande och glad känsla i kroppen. Studerade folket på hotellet. Skulle de också springa? (konstaterade att de flesta var alldeles för bakfulla för det och förmodligen skulle hinka vidare på Elitloppet istället…)

Upp på hotellrummet för att klä om. Kunde inte bestämma mig för tröjan (ville ha rosa för att synas, men den vita kändes tunnare). Gjorde blåsexperiment för att undersöka tröjornas luftgenomsläpplighet… Det blev rosa.

Lättlunch och sen upp till starten. Hela tiden med en glad och förväntansfull känsla i kroppen. Tio varv på bajamajorna och en halv burk vaselin både här och där och sen var jag redo. Redo att slåss mot de 42 långa kilometrarna. Temperaturen visade 24 grader.

Start. Gick över startlinjen. Folk överallt och det gick fruktansvärt sakta. Ändå visade klockan första kilometern på 5:07 (hade Garmin inställd på 5:19) och då förstod jag att det här kunde bli bra…

Det var ett raskt tempo i gruppen jag startade och jag fick flera gånger fundera om det verkligen skulle hålla. Fokuserade på att slappna av och ha en lätt löpning. Och beredskap att lugna ner mig vid första tecken på ont/trött eller mjölksyra.

Kilometrarna trillade förbi i ganska rask takt. Förvisso lite raskare på Garmin än på markeringarna på banan. Lurigt, men jag beslöt mig för att lita på banan…

Visste att det skulle stå folk runt banan och heja så jag letade vilt bland publiken. Första jag hittade var Fredrik strax innan Västerbron. Detta beryktade berg som inte heller i år knäckte mig. Här är låten som spelades på vägen upp och som tillsammans med SJ:s ”NI ÄR GRYMMA NI ÄR BÄST”, fick mig att känna mig precis så:
Grym och bäst! Jag sjöng hela vägen uppför bron. Har aldrig känt mig starkare.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=JGGum5OP_zo&hl=en&fs=1]

Drack sportdryck vid varje station och fyllde på med tre geler längs vägen. Duschade i varje dusch och doppade kepan när det behövdes. Hoppade dock över både buljongen och saltgurkan – någon måtta får det vara!

Vid 28 km översköljdes jag åter igen av en enorm positiv känsla. Hela jag kände mig PARTY och jag började fundera vad de egentligen hade blandat i sportdrycken. Med ett självförtroende som man annars bara har efter ett par glas vin sjöng jag mig fram en bit till. (fast jag sjöng tyst. För även om jag har självförtroende vad gäller min fysiska prestation så är jag insiktsfull nog att INTE ha det gällande min sångröst…).

Såg Fredrik en gång till på Söder mälarstrand och jag blev så glad att jag bara viftade och viftade! När de dessutom ropade upp mitt namn i högtalaren strax därefter kände jag mig så stolt så jag nästan frös. Västerbron varv två var också helt ok, men musiken var inte lika kul så jag fick springa istället för att sjunga.

Strax innan centralen såg jag Fredrik för tredje gången (han får verkligen godkänt som hejarklack den här gången!). Han såg stolt och glad ut! Kanske han ännu inte insett att det skulle bli dyrt för honom….

Vid 36 km började benen kännas lite tunga, men huvudet var fortfarande klart nog att övertala sig själv om att ben kan inte vara olika tunga från en timme till en annan. De väger vad de väger helt enkelt. It’s all in your head, snygging, de väger precis lika mycket som igår! Det funkade och jag sprang vidare.

När 3 km återstod insåg jag att jag skulle behöva ligga en bit under 5-km tempo för att nå 3.30. En drömgräns som jag fram till igår trodde jag skulle behöva flera år att nå. Jag manade på benen, fokuserade och körde. Sved lite lätt i hamstrings nu. Tog fram marathonmias mantra från förra året: snygg, snabb, stark. Ett ben i taget. Ibland la jag till smart också…. smart för att jag lyckats lura mina ben att dom inte var tunga..

När jag ser Stockholms stadion blir jag glad i hela mig. Snart är det över. Ser Malin i publiken och blir jätteglad! Får lite extra krafter, piskar på lite till. Strax innan målgång står ett helt bloggargäng och hejar. Jag hinner se Sara och Sofy medan jag sträcker ut benen. Man kan ju inte se trött ut inför en sån publik! Letar febrilt efter ingången till Stadion. Ska den inte komma snart????

Jodå, där var den. Sent om sider kom den. Jag glider in på gummimattorna och tittar upp på läktarna. Folk som klappar. En speaker som ropar upp mitt namn. Jag viftar igen. Ser klockan ovanför målet och inser att jag sprungit under 3.30. Stapplar i mål, gladast i hela världen!

Benen värker när jag tar mig bort till starten där jag ska träffa Fredrik. Jag har svårt att ta mig ner för trappan men det går. Sätter mig på en gräsplätt och försöker äta en korv. Korven blir en hel bulldeg i min mun. Den får vänta.

Hittar Fredrik som köpt en present till mig. Han är rörd över min prestation. Jag har ännu inte fattat den. Är mest tom i huvudet.

Vi glider (ehhh, kanske fel ordval) över området och hittar Andréa. Även hon har gjort en jättefin tid och ser nöjd och glad ut.

Ska jag göra det igen? Klart jag ska!