Browsing Category

Race reports

Ultravasan 90 – race report

Posted on 20 augusti, 2017

Att försöka sammanfatta 90 kilometers tankar och upplevelser i ett inlägg känns som en utmaning värd namnet. Kanske större än själva bedriften att till fots avverka sträckan. Men jag gör ett försök. Med risk för att det blir långt… Ladda upp med sportdryck så ni orkar läsa! Eller korv…

Innan start

Klockan ringer 03.00. Det är som att kroppen är helt inställd på vad som ska ske. Det är ingen som funderar på snooze. Jag går från sovandes till att smörja in skavsårsbenägna områden med vaselin, på en millisekund. Lite väl slarvigt ska det visa sig!

Vatten kokas upp och gröt på påse tillverkas medan de sista förberedelserna görs. Sen är vi redo att möta dagen. Och regnet. Fast då tänker jag inte på vad regnet gör med underlaget, och att det är ett 90 km långt gyttjebad som väntar.

Starten

Vi sitter och kurar lite för länge i bilen för att slippa bli blöta. Det resulterar i värsta stressen så där innan kl 05. Efter avklarat toabesök och inlämnat bagage har vi bara några minuter tillgodo innan starten går. Det är då jag inser att Fredrik lämnat in min väska med min mobil i öppet ytterfack. Jag la den ju bara där medan jag knäppte jackan, den skulle jag ju ha med! Gör om gör rätt. En minut kvar.

Det är fortfarande mörkt ute och man känner ladd i församlingen. Pepp, förväntan, och ett visst mått av nervositet och liniment. Hur ont kommer det att göra? Musik spelas, himlen färgas rosa av bengalisk eld, vi är på gång! Och regnet har för tillfället uppehåll. Det ska inte vara så länge…

Sälen-Smågan 9 km

Första depån är i Smågan. Det vet alla som kan sitt Vasalopp. Vägen dit är lättsprungen sånär som på den backe som ska inleda hela tjottaballongen. Den tar aldrig slut. Många väljer att gå men jag är inte sugen på att gå. Vill bli varm.

Vi springer upp i sakta mak och kroppen känns ok trots den arla timmen. Vid markeringen som visar 89 firar vi den första kilometern, och några kilometer senare tycker Fredrik att jag ska ge mig av. Vi säger hejdå och ” vi ses i Risberg” för jag är helt övertygad om att han kommer att ta in på mig när det blir svårsprunget i terrängen. Men jag har fel.

Smågan-Mångsbodarna 15 km

Delsträcka två mäter 15 km och känns som en evighet. Stigen går i vackraste skog men kräver lite mer fokus från den hjärna som ännu inte helt har vaknat. Längtar efter asfalt men inser att jag kanske är på fel ställe… Börjar dagdrömma om den första depån som serverar mat. Utbudet är pasta, korvmacka och pannkakor. Jag har siktet inne på pannkakorna. Synd att man inte får grädde till… Jag har fått rådet att äta och dricka mer än jag tror och fyller på kontinuerligt med sportdryck. Vill inte få soppatorsk och tappa humöret. Att huvudet är med är liksom en förutsättning för att ens komma i mål en sån här dag. Skål.

Den mage som inte hann komma igång innan start börjar göra sig påmind. Jag siktar in mig på toalettbesök i Risberg. Men först ska jag tampas med rötter och stenar sägs det. Hur farligt kan det vara?

Mångsbodarna-Risberg 10 km

När jag svalt den sista pannkakan och ger mig ut för nästa delsträcka har ALLA försvunnit. Antingen struntade de i pannkakorna eller så tog de långlunch. Jag är ensam. Men i den tekniska terrängen som väntar känns det skönt. Att kunna snubbla omkring utan att känna stress från den svans av löpare som vanligen bildas bakom när jag totalt stoppar trafiken. Jag är som alltid SÄMST på det här underlaget. Min egen mormor hade tagit sig ner fortare över stenarna.

Och precis när stenarna är avverkade och jag tror att jag ska få andas ut öppnar sig himlen. Den öppnar sig inte lite heller. Vi snackar vid gavel. Öppna spjäll. En minut och sen börjar det strila under bh:n. En minut till och jag känner hur det rinner innan för trosorna. Hallå! Kissar jag på mig? Fast det är kallt som kommer. Iskallt! Jag har regnvatten överallt. En funktionär skriker ”DET ÄR BARA VATTEN, SKIT I DET”, och jag inser att det är precis det jag behöver göra. Att inte låta det ta fokus eller förstöra mitt humör. Jag skiter i det hela vägen till RIsberg.

Risberg-Evertsberg 13 km

I Risberg unnar jag mig ett bajamajabesök och tillfälligt skydd från regnet. Gloffar i mig Blåbärssoppa och vetebullar innan jag matar vidare. Den sträcka som väntar är mer lättsprungen. I vanliga fall. Men nu börjar det bli blött, lerigt och sumpigt. Det är som att springa på en sån där tjock matta man hade på gymnastiken i mellanstadiet. Varje steg liksom sjunker ner 10 cm. Det suger i benen.

Det här är sträckan där viktiga landmärken passeras. Vi passerar marathondistansen där Asics smält upp stora bågar och skyltar med pepp. Vi passerar HALVA VÄGEN som ingen gör något väsen av. Hallå var är raketerna, skumpan och partyfeelingen, vi är liksom halvvägs till Mora? Jag saknar festen. Två kilometer till Evertsberg, det är som sträckan mellan bron över Kävlingeån och hem. Snart mat.

Evertsberg-Oxberg 15 km

Jag börjar tröttna på sportdryck. Mår nästan illa av den. Vill ha salt. Och grädde till pannkakan. Sött växer i munnen men det får gå. Jag är genomblöt men tycker inte det är värt att byta om eller byta skor. Min dropbag förblir oöppnad när jag slänger upp den på lastbilen för transport till målet. En torr tröja hade hållit sig torr max en halv minut. Och jag vill behålla mina trailskor, det är lerigt out there. Ödslar min tid på att leta efter försvunna bajamajor istället. Hittar dem liksom inte. Frågar en funktionär som snällt pekar men jag hittar de i alla fall inte. Hjärnan har checkat ut.

Hittar en vanlig toalett där jag kan lätta på trycket inför nästa etapp, dagens längsta!

Vi snackar 15 km lervälling. Med tio centimeter halvtorrt på kanten av vägen. Ibland till höger, ibland till vänster. Vi snackar slalomlöpning. Från sida till sida. Benen börjar kännas nu och jag är trött på plasket och leran. Till och med spängerna ligger under vatten. Allt är blött. Håller humöret uppe med vetskapen att när jag når Oxberg har jag mindre än ett Lidingölopp kvar. Nästan ingenting!

Börjar fundera över var Fredrik är. Kommer han att fixa det här? Han brukar ju få ont i benen efter tre mil. Så blir jag sentimental och saknig. Undrar varför vi inte springer tillsammans. Delar upplevelsen istället för att svära över leran på olika håll? Fast delad lera är kanske dubbel lera. Inte värt att chansa…

I Oxberg väntar dagens roligaste bajamajabesök. Men det är långt dit.

Oxberg-Hökberg 9 km

Oxberg och dags för dagens sjuhundrafjärde bajamajastopp. Vet inte varför jag blir så kissnödig? Brukar aldrig kissa på lopp. Å andra sidan brukar inte loppen vara i en och en halv arbetsdag heller…

Regnar fortfarande och allt är blött. När jag drar ner brallorna och sätter mig på ringen (nej, jag orkar inte med papper och sånt) halkar jag runt och får liksom inte stopp på mig själv. Är glad att jag inte halkar ner i själva hålet, och skrattar hejdlöst åt upplevelsen. Hur roligt är det inte att åka karusell på en bajamaja liksom?

De är de små upplevelserna som håller humöret uppe nu. 28 km kvar och vid nästa depå är vi under 20. Nedräkningen kan börja.

Det gör ont i benen nu. Framför allt nerför. Jag har lite svårt att bromsa mig själv i de branta nerförsbackarna men vågar heller inte släppa på. Osäker om benen håller för sånt. Ultralöpare går i regel uppför. Jag gör tvärtom. Springer uppför, för det är det enda som funkar. Lunkar nerför. Och på platten går traktorn in. Den tröttnar aldrig när det är platt. Ge den lite asfalt också och lyckan är fulländad!

Men det är nerför mer än platt. Och varje gång tänker jag på Ultravasacyklister och skidåkare, som liksom vilar i nerförsbackarna. Slipper trampa och staka. Bara kan chilla och ha det gott. Så himla orättvist. Jag förringar ingens insats, men vad fasen, det här är lite mer hard core…Eller lite mer ont om man så vill!

Jag kräks en smula vid tanken på mer sött nu och drömmer korvdrömmar inför sista matstoppet. Jag som typ aldrig äter korv ser flygande falukorvar för min inre syn. Ge. Mig. Korv. Tänker mig en hönökaka med ett tjockt lager bregott och tunnskivad falukorv. Vad jag får är en helt ny kulinarisk upplevelse…

Hökberg-Eldris 10 km

När jag kommer fram till matbordet i Hökberg ser jag inte tillstymmelsen till Hönökaka med korv. Går all in på en mugg chips medan jag letar vidare. Frågar mig fram och får svaret att jag får bygga min egen korvmacka. På en sötad vetebulle. Men vad fasen, det funkar fint. Det var den godaste korv jag någonsin ätit. Funderar på en pannkaka med korv till efterrätt men håller mig till två muggar buljong. VI snackar fine dining på hög nivå nu.

Sen springer jag. Typ. Tror till och med det börjar spricka upp. Fast jag minns mest lera. När det för en gångs skull blir platt underlag, utan en enda rot eller sten, utan en enda lerpöl, DÅ väljer jag att slå i backen. Flyger raklång och landar på hakan. En sekunds huvudvärk som försvinner lika fort som den kom. Grus överallt. På båda mina vätskeflaskor. Kan inte dricka mer. Tuggar tillräckligt grus som det är. Knastrar mellan tänderna.

Men mobilen klarade sig…

Eldris-Mora 9 km

Vägen ut från Eldris är den taskigaste möjliga. Uppför på sunkigt underlag. Vem hittade på det? 9 km kvar. Sen ska jag glida under den där portalen. Höra hejaropen på upploppet. Känna historiens vingslag. I fädernes spår liksom. I fädernes jäkla lervälling. Det är asfalt på intågande. Jag längtar. Drömmer om att skogen ska ta slut och att jag ska se skymten av det där kyrktornet, men skogen tar aldrig slut. När jag äntligen känner city-vibbar kopplar jag in autopiloten. Traktorn. Och matar mig fram i en fart som känns som att jag springer istället för den här ultralufsen jag sysslat med i nio mil. Fast klockan visar annorlunda!

Upplopp. Målportal. Lättnad. Jag gjorde det. Jag tamejtusan gjorde det. På nio timmar och femtiotre minuter. Med dryga timmen tillgodo på tjejernas medaljtid. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig men detta var mer än jag vågat drömma om.

Jag är i mål. Men var är Fredrik…? Och hur gick det med cappuccinon?

Fortsättning följer.

Österlen Spring Trail 2017 – en nära-döden-grej

Posted on 15 april, 2017

Stockholm marathon 2012 blev precis nerpetad från förstaplatsen i kategorin ”det värsta jag gjort”. Loppet idag var sju resor värre och handlade väldigt lite om löpning och väldigt mycket om överlevnad.

Det regnar i starten och vi står och kurar under tak ända till startskottet går. Temperaturen snålar med plusgrader och jag har klätt på mig typ allt jag äger. Eftersom Fredrik tvekar på om han överhuvudtaget kommer ta sig i mål, har vi valt att springa var för sig. Jag hittar en liten klunga jag kan glida med i och allt känns bra. De första 15. Sen börjar kylan tränga sig på.

Det regnar oavbrutet och inte ens de tjocka goretex-vintervantarna lyckas stå emot vattnet. Vantarna fylls långsamt av kallt, blött obehag som kyler ner händerna till obrukbarhet. Kan inte komma åt min medhavda mugg för vätskepåfyllning och svär över loppets miljötänk. Ge mig en plastmugg liksom, jag måste ju dricka. En annan dag tycker jag initiativet är hedervärt, men inte idag…

När vi kommer ut på Brösarps backar, med milsvidd utsikt och utan skydd från vinden, blir blåsten påtaglig och kall. Då tycker någon att snö är en bra idé! Här någonstans börjar jag frysa på riktigt. Tappar kontakt med mina fötter. Klockan visar 20 kilometer och jag inser att det kommer att bli en lång plåga mot mål.

Plötsligt är fokus inte själva löpningen. Jag blir rädd för min hälsa. Jag känner att kroppen stänger av. Jag fryser så jag mår illa. Det slår lock för öronen och varje fotisättning ekar som oljud inuti mitt huvud. Snön letar sig in under jackan via en glipa mellan mössan och buffen men det är bara en gradskillnad i helvetet. Blött som blött.

Jag är livrädd att hamna ensam. Inser att jag inte har mental förmåga att reda ut ett eventuellt vilsespring. Hjärnan är bortkopplad. Jag vill också att någon ska se mig om jag plötsligt svimmar av köld. Så jag inte förvandlas till en översnöad hög någonstans på Österlen. Jag njuter inte av den fantastiska naturen. Jag njuter inte av påskhelgens enda löpning. Jag njuter faktiskt inte alls. Jag har bara fokus på att ta mig i mål levande. Och målet är inte själva målgången. Målet är bilen. Värmen.

Sista milen är upptrampad av alla som sprungit det kortare loppet. Leran är massiv. Jag glider omkring, och tar mig mer i sidled än framåt. En hopplös känsla när allt jag vill är att komma fram. Slutar äta och dricka då jag helt enkelt inte kan få upp grejerna ur ryggan. Det finns inte en kroppsdel på kroppen som fungerar i kylan.

När jag vid Vantalängan behöver gå på toa håller det på bli min ändstation. På toan regnar det inte och den känslan är så underbar att jag överväger att stanna där tills jag torkat. Men jag rycker upp mig själv. Svär över mina värdelösa händer som varken lyckas slita av toapappret eller dra upp brallorna efteråt. Golvet gungar.

Får i mig några koppar varm blåbärssoppa varav ungefär hälften hamnar över hela ansiktet pga min sladdriga medhavda mugg. Kunde inte bry mig mindre. Springer vidare. Tuggar kilometer. Faller platt i leran, slår upp ett knä. Blir glad för varenda människa jag ser, löpare som funktionär. Tänker att de kan ta hand om mig om jag håller på frysa ihjäl. Känner mig liten och ynklig. Men jag gråter inte. Inte än.

Går upp för trapporna mot målgång. Koordinationen räcker inte till annat. Har ingen känsel söder om naveln. Snubblar fram över kullerstenarna mot mållinjen och tar emot min medalj. Önskar det vore en filt. Får be om hjälp att öppna väskan och hitta min bilnyckel och beger mig nästan omedelbart vidare mot mitt mål. Min bil.

På vägen dit tänker jag tanken att jag inte ska hitta den. Får panik vid tanken, men som tur är står den synlig och väntar på mig. Låser upp och tappar nyckeln på marken. Den försvinner i snön. Livet känns hopplöst. Jag kan inte leta den. Jag fryser ihjäl. Lämnar den och går in och sätter mig. Skruvar på värmen och försöker ta av skorna.

Det är lera i hela bilen. Jag vill inte röra mina skosnören. Vill inte bli lerig på händerna också. Dubbelknutar funkar inte för ihjälfrusna händer. Jag sätter mig apatisk. Vet inte var jag ska bli av.

Så knackar Fredrik på rutan. Han har haft ett jättebra lopp och är i mål bara 15 minuter efter mig. När jag ser honom brister det. Jag gråter, skakar tänder och vet inte hur jag någonsin ska bli varm igen. Han blir orolig när han ser min blick. Okontaktbar kallar han den. Han går in i vårdarläge, virar in mig i filtar och hjälper mig av med de blöta kläderna. Jag bara skakar. Har aldrig skakat så okontrollerat någonsin.

Säger att det var synd att vi inte sprang tillsammans då han ändå sprang på så bra. Fast vid närmare eftertanke är vi överens om att vi nog aldrig hade kommit i mål då. Jag hade förmodligen inte bitit ihop på samma sätt i hans sällskap. Och han hade aldrig låtit mig fortsätta i mitt skick.

Österlen Spring trail ÄR ett fantastiskt lopp. Regn, blåst, snö och plus EN grad är allt annat än fantastiskt. Jag kommer aldrig springa under sånna förutsättningar igen. Påminn mig om det. Jag var fasen rädd.

Aktuellt Race reports

Race report: Helsingborg marathon 2016

Posted on 3 september, 2016

Helsingborg marathon tredje upplagan kan inte gjort någon besviken. För egen del hade jag kul från start till mål och saknade faktiskt inte ens serpentinbacken…

Bästa pacern. I år släppte jag inte!

Jag är på plats en timme innan start och hinner många gånger på bajamajan. Det finns liksom ingen kö. Jag springer uppvärmningsjogg-intervaller mellan de två ställena i startområdet som har bajamajor. Jogga-kissa-jogga. Uppvärmning och blåstömning, allt i ett. Börjar känna mig taggad trots att jag är lite osäker på vänsterbenet. Ska det hålla ihop? Om allt funkar vill jag in under 3:30, men med tanke på att jag gått baklänges i trapporna senaste veckan vågar jag inte hoppas…

Minglar runt bland kända ansikten och kommer sent till fållan. På grund av kravallstaket kan jag inte komma in där 3:30-ballongerna står. Akrobatik har aldrig varit min starka sida. Glider in längst bak och plogar mig fram genom fältet. Med fem minuter till start hittar jag mina ballonger och bestämmer mig för att INTE släppa dem i år. Benet har jag redan glömt.

Bästa arrangörerna försöker hålla undan för tjurrusningen

Det är motvind första biten. Kenth må vara en jätteduktig farthållare men han tar inte mycket vind. Var är bodybuildarna liksom? Jag konstaterar snabbt att motvind i starten kommer betyda motvind på målrakan också. Attans.

I Råå ( 7-8 km) var det värsta partyt förra året. ”Hej och hå, kämpa på, välkomna till Råå”. Ramsan sitter än och jag laddar för att få höra den. Men hejarklacken struntar brutalt i sin vinnande hejaramsa och jag blir lite ledsen i ögat. Den var ju så bäst! Råå-bor, ni får en ny chans nästa år, missa inte!

Same outfit as last year. Same outfit as every year James…

Jag känner av mitt vänsterben. Inte så att det gör jätteont men det stramar och känns lite skumt. Väljer att fokusera på andra saker. Som en sten i skon och två ballonger bumpandes i huvudet. Alla distraktioner är bra.

Milen passeras på 48 minuter och tempot känns stabilt och lugnt. Stundtals känns det FÖR lugnt men vis av erfarenhet från förra året vet jag att det inte är lönt att lämna gruppen. The farthållar-gang äter alltid ikapp.

Ballonggänget har tunnats ut vid 35 sprungna

I Ramlösa brunnspark vid 13 km finns en av loppets ösigaste klackar. Känner mig som en rockstar. Folk hejar med namn och med PIGGELINA. Suger åt mig av energin och fattar verkligen varför man springer maraton, det här är ju kul för tusan!

Kilometrarna tickar på i ett flygande tempo och när vi passerar halvmaran på 1.43 är kroppen fortfarande pigg och glad. Nu är det nedräkning, hälften passerad.

Banan är mer kuperad än jag kommer ihåg det, även om den berömda serpentinbacken är borttagen i år. Men det är bara hänga med i bergochdalbanan.

Förra året hade jag en turkos rygg framför mig under hela loppet. Ryggen tillhörde en Malin fick jag veta senare. Jag sprang om henne i Serpentinbacken då hon var nere för räkning. Men hon fick eld i baken och spurtade från mig på upploppet. I år ligger hon långt före mig och jag har egentligen ingen tanke på att kunna slå henne.

Vid 35 km får jag rapport från Fredrik att jag tagit in tre minuter på henne under den senaste milen. Strax därefter ser jag hennes rygg och säger till gruppen att henne ska vi ifatt. Problemet är att farthållarna har en fart att hålla. De kan liksom inte bara rusa iväg efter mina hemliga önskemål…

Vi kommer ikapp henne tillslut ändå och hon berättar att benen är körda. Jag säger att jag väntar mig att bli omkörd i spurten och smyger sedan förbi. Vi befinner oss på Sofiero vid 38 kilometer när jag bestämmer mig för att lämna ballongerna bakom mig. Jag har krafter kvar och 4 km ska nog gå att uthärda. Det hade ju varit så fint att få revansch från förra året…

Jag rullar på i nerförsbacken och passerar många löpare längs vägen. Vid 2500 meter börjar de retsliga markeringarna i marken. Varje 100 meter blir man påmind om hur långt det är kvar och det känns som det aldrig ska ta slut.

Kan man vara annat än glad på kilometer 39?

Som omväxling är jag fortfarande pigg i benen och jag njuter av den fantastiska stämningen som råder längs målrakan. Motvinden märker jag inget av, jag bara matar. Långt fram ser jag klockan på målportalen och ser att det finns en chans att gå under 3.27. Jag ökar farten och lyfts fram av den grymma publiken som skriker så marken gungar. Under de sista femhundra metrarna hör jag inte mina egna steg i larmet. Jag får gåshud och vill inte att det ska ta slut.

Så kommer jag på det där med målgesten. Med gels i båda händerna blir ju inte ens ett V-tecken snyggt på bild. Petar ner dem i fickorna för att få fria händer. När jag närmar mig målgången står fotografer på båda sidor. Vem ska jag titta på liksom? Och NÄR ska jag höja mina armar?

Det blir en ospontan och något krystad höjning av armarna mot skyn. Blir spännande att se resultatet!

Kommer i mål på 3.26.49, min näst snabbaste maratid ever, och jag är så sjuhelsickes nöjd. Det kändes bra hela vägen och benet nöjde sig med en mild protest. Förmodligen får jag äta upp det ett tag framöver, men det är det värt. Det finns ju massa annat kul att träna medan benet läker.

Pratar med Andreas efter mål. Han utan skor. Han som tillsammans med Simon ordnar så fint. Som gör att jag har Sveriges bästa marathon på krypavstånd. Han undrar om jag saknade serpentinbacken och njae.. det var ju ganska skönt utan.

Minglar runt i målgången och träffar många kända ansikten. Postmaramingel kan vara bästa sortens mingel. Sån gemenskap, så mycket samförstånd, samma lopp, olika upplevelser.

Saltig och snygg…

Plockar på mig vatten, frukt och den berömda chokladen innan jag beger mig mot hejarklacken. Men delar av hejarklacken är i upplösningstillstånd pga stress till barnkalas. Och jag som tyckte jag sprang fort…

Den stressade delen av hejarklacken skyndar vidare medan jag och Fredrik bänkar oss på Koppi. Två cappuccino på två minuter. Det sa bara klunk.

Jag är lite postmara-hög när jag skriver. Har glömt stenen i skon. Drömmer redan om nästa år och är glad att jag har bokat in 27 gånger till i Helsingborg. Alltså maraton. Da shit.

Race reports Tävlingar

Midnattsloppet 2016 – race report

Posted on 28 augusti, 2016

Varje gång jag springer millopp undrar jag varför. Det är ju tamejtusan jobbigt. Även om man försöker ta det lugnt och njuta av stämningen….

Det är en fantastisk kväll för löpning. Temperaturen ligger på 20 grader och det är sommarfeeling i luften. Men jag hittar ingen tagg. I startfållan spelas ösig musik men jag tänder liksom inte till. Står och känner mig ensam. Ingen att prata med.

Två minuter före utsatt tid går plötsligt starten. Fröken Ur måste haft semester just ikväll men det spelar liksom ingen roll. Jag står ju ändå där och hänger. Ett fyrverkeri kickar igång festen och förutom partystämningen får jag plötslig nattblindhet… Jag ser ingenting. Utom stjärnor. Vill starta lugnt men fältet drar iväg i en helt galen fart.

Jag kämpar för att inte ryckas med, men det är svårt när man inser att man är typ sämst, sist och hopplösast. Jag ser inte klockan i mörkret men det känns som fyraminutersfart. Hallå, ska ni ta död på mig eller?

Hänger på efter bästa förmåga innan jag bestämmer mig för att falla in i min egen fart. Det kommer väl upp folk från startgruppen efter som kan göra mig sällskap när alla andra lämnat mig i sticket…

Strax efter 1 km-markeringen blir det beckmörkt. Två gatlampor har slocknat och jag ser ingenting. Livrädd för att stuka fötterna ber jag till asfalteringsgudarna att de gjort ett gott jobb med markarbetet.

Det är tredje året i rad jag springer och nu börjar jag känna igen banan. Jag vet att efter mörkret kommer uteserveringarna, musiken och peppen. Parken, marschallerna och hejarklacken.

Ja, den hejarklack jag brukar ha. Dagens hejarklack är ny och består av Fredrik och äldsta dottern. Dem ser jag inte skymten av på hela loppet. Misstänker att de sitter och fikar, och vem kan klandra dem. Hur gott hade det inte varit med en cappuccino liksom? Efteråt får jag bildbevis på att de sett mig vid flertalet tillfällen och enligt egen utsago även hejat ljudligt. Jag har varken hört eller sett. Det brukar kallas att vara fokuserad va…?

Det är jobbigt att springa milen och jag drömmer om maraton. Längtar efter att få springa lugnt. Men ett millopp är snabbt avklarat och med kilometern kvar kommer vi in på gågatan. Och gatstenarna, det svåraste underlag som finns. Stapplar fram, blir omsprungen av äldre herrar, svär en smula i tystnad och springer över mållinjen på en tid som är 36 sekunder bättre än förra året.