Race reports

Bakgrunden är en strulande fot sedan i december och en veckovolym på 1-2 pass i veckan och max 8-9 kilometer. Dessutom i form av mysjogg på knallplatt underlag. Med det i bagaget fick jag byta ner mig från 60K till 14K på helgens ÖST. Beredd att gå sista 6….

Österlen bjuder på det mest fantastiska vädret och klädvalet är enkelt. Det svåra är huruvida man behöver dricka på 14 km eller inte. Och om man alltså behöver väst. Den åker på och sen av igen. Efter råd från instafriends som påpekar att loppet heter ÖST och inte VÄST….

Placerar mig hyfsat långt fram i starten. För att undvika köbildningen vid Mount Alunbruket som jag sett på bild från gårdagens lopp. Glömmer lite min fot och min avsaknad av löpning. Det kanske hade varit skönt och till och med lite bra för mig med köbildning.

Tutar iväg alldeles för fort och långt i från den joggfart som var planen. Flåsar som en blåsbälg och varenda muskelfiber undrar vad som händer. Och det enda de drömmer om är köbildning och paus. De får de inte. Det är fritt blås upp för första branta backen och lika fritt nerför i rullgrus. Helt utan fäste. Ber för mitt liv och kommer ner utan att åka på rumpan!

Skogen är full av vitsippor och doften av Ramslök slår emot mig precis som varje år.  Det är så himla fint men av min plan att stanna och fota blir inget. Enda gången jag orkar lirka upp telefonen svarar den med ”IPhone är inaktiverad. Prova igen om 7 minuter”. Iphones mest sjuka funktion. Det är ju NU jag vill ta en bild. Om sju minuter finns varken vitsippor eller knallgröna kullar.

Tar halva loppet innan jag kommer i balans med min ansträngning. Hittar en fart som känns överkomlig och som gör att jag kan njuta lite av utsikten och inte bara längta i mål.

Foten samarbetar över förväntan och det är egentligen bara under den ganska långa sträckan på skrå som jag blir lite orolig. Tassar lite lätt för att inte riskera nått. Stoppar upp flödet och får halva Skånes traillöpare som en otålig svans bakom. Men när traktorn går ut på grusvägen är det ingen springer om. Älska grusväg!

Någonstans efter hälften börjar jag känna skavsår på friska foten. Tror jag lyckats lägga iläggssulan snett och glipan klämmer skinnet. En vanlig dag hade det stört mig men idag är det fine. Att känna ont i högerfoten gör att jag inte tänker på vänstran. Och skavsår är ju inget man dör av. Embrace the skavsår och tuta på bara.

Glädjen när jag hör speakerns röst och vet att målet är nära. Den taktiska löpningen för att komma ensam i målgångstrappan. Sen fullt fokus på att hålla ihop knäna och inte se ut som den vanliga ankan i trappan. Några stappliga steg över kullerstenarna, hejaropen, målgången och medaljen!

Första loppet sedan oktober. Längsta distans sen december. Och en sjundeplats av 296 damer. Behöver jag säga att jag får gåshud vid tanken!

Tack Österlen Spring Trail  för ett helt magiskt lopp i grymt vårväder! Underbart (och lite plågsamt) att springa och minst lika härligt att hänga kvar efteråt. Mingla med löpare är förstaklassigt söndagsnöje. Speciellt för den som känt sig utanför löparbubblan ett tag!

Vi ses igen nästa år! Jag tänkte 60, men hur ska man någonsin överleva det igen? Time will tell…

Folk pratade om jobbig sandstrand i Åhus men jag minns bara hur roligt det var att springa nerför alla sanddyner. Igår kväll slog det mig att förra årets bana var omdragen pga försvunnen strandremsa. 2023 var Åhus light, där sanden var ersatt med grusväg. Insikten ger mig ångest kvällen före race day. Sand är ju jobbigt!

Vi kommer till starten i Friseboda 45 minuter innan start och vädret är till skillnad från förra året bästa möjliga. Shorts och tisha den 19 oktober – det är lätt att bli lycklig av sånt!  Mängden bajamajor är exemplarisk och jag klarar av både toabesök och väskinlämning utan att köa många minuter. Joggar runt fem minuter för att väcka benen. Mer hinner jag inte innan det kallas till start!

Starten går lugnare till än på Hven och tjurrusningen där. Hittar min plats i ledet och kör på skön känsla. I typ en kilometer. Sen viker stigen obönhörligen ner mot havet.

Det är fint så man dör men mest av allt dör benen. Sanden är djup och blöt. Längst ner vid vattnet något mer packad men också stundtals ordentligt sluttande. Pulsen slår i taket och HELA startfältet springer om. I alla fall känns det så. Hur gör folk ens? Finns det en hemlig teknik? Jag springer på stället och laddar om för en lång dag…

Med fast mark under fötterna kan jag passera en del av strandgasellerna innan vi leds in på smal stig med få omkörningsmöjligheter.

Hittar min plats bakom en man i grön tröja. Han verkar springa på förutbestämd fart. Därför är det lite slött på flacken och nerför, och galet jobbigt uppför. Men okej, jag orkar inte tränga mig förbi.

Springer om strax före första vätskan men dricker för långsamt och hamnar bakom igen! Nu gör det inte jättemycket för nu börjar Åhus Hinderbana och där är jag ingen stjärna. Över stigen ligger fallna träd och med korta mellanrum förväntas man spänstigt studsa över dem.

På det femtioelfte skuttet börjar jag bli trött och sätter ner foten på stammen för att slippa hoppa så högt. Dum idé. Stammen är glashal och jag glider i sidled tills jag nästan står i spagat. Det hade kunnat sluta där men jag lyckas parera och komma på fötter utan brustna ljumskar!

Springer om gröna tröjan och ett par killar som nu ligger i släptåg bakom. Så går skosnöret upp och jag är åter längst bak i kön. Hinner inte komma ifatt dem innan andra skosnöret går upp. Här snackar vi orutinerat!

Via ett par fantastiska utförslöpor i djup sand är det snart dags för stranden igen. Jag svär i tysthet och kan inte låta bli att skrämmas av tanken att jag ska göra samma strand en gång till om 6 kilometer!

Stannar till i varvning för energipåfyllning. Då kommer de första löparna på 11 kilometer i mål. Jag sprungit fortare än alla dem! Får lite extra boost som verkligen behövs inför det avslutande sexkilometersvarv som ska ta mig tillbaka och i mål.

Skrattar i sanddynerna och njuter av utsikten vid havet. Det är så vackert att det pirrar i magen. Och sanden känns hårdare nu. Det funkar. Råkar bli överspolad av en våg och skrattar när det iskalla vattnet når mina knän.

Med skor som väger ett par kilo extra klättrar jag upp för den sista sandbacken upp mot målet. Går i mål på 1:34:53 och exakt 27 sekunder fortare än förra året. Trots sanden. Sjundeplaceringen är densamma som då med enda skillnaden att jag har en Mikael framför mig i damresultatetl i år…

Lite mingel i målgång med diverse löparbekantskaper och instafriends. I ett väder som medgav lite häng utan risk att frysa ihjäl. Världsklass!

Tack Åhus Trailrun för ett kanonlopp!

Självförtroendet fick en törn efter Helsingborg. Trodde jag hade mer i mig men fick se mig besegrad av värmen. Eller åldern. Tänk om jag aldrig skulle ta mig under 3:30 igen? Men det skulle bara dröja tre veckor…

Vi går vilse mellan stadion och nummerlappsutdelningen. Hittar en ensam toalett som det efter 20 minuters köande blir stopp i. Vattnar Odenses buskar i panik innan vi ställer oss i startfållan till tonerna av The final countdown.

Jag har ingen strategi. Ska jag springa med 3:30-ballongerna eller joina Saras försök på 3:25? Jag gör lite av varje. Springer med Sara i ca 12 km innan vi blir omsprungna av ballongen som springer alldeles för fort!  Jag stressas av att ha dem före och hänger på. Sara håller sig till sin plan. Jag kommer få äta upp det här sen! Tänker jag. Men så ska det inte bli!

Ballongmannen är galen. Han skriker så det hörs över hela Odense. Han drar igång publiken och går igång på sin egen pepp så till den milda grad att vi plötsligt springer i 4:30-fart.

Som tur var blir Ballongmannen kissnödig och kliver in i en buske. Farten återgår till normal. Jag har nu varken Sara eller Ballongmän omkring mig, det är dags att sätta min egen plan.

Jag känner mig stark men vet att vad som helst kan hända. Men så här långt bara njuter jag och låter benen bestämma. Börjar drömma om 3:25, som skulle bli pers i modern tid. 3:22 från Stockholm marathon 2011 är preskriberat. Det är tretton år sedan och tretton årsringar skojar man inte bort!  3:22 är bortom all rimlighet, och jag tänker inte ens tanken!

Strax innan varvning får jag sällskap av en dansk kille som gör sin första mara. Våra steg är synkade och rytmen driver upp farten. Vi pratar men förstår inte varandra. Lyckas ändå uppfatta att vi ligger 5 minuter före 3:30-ballongerna. 3:30-ballong som ju faktiskt är det enda danska ord jag kan.

Fortsätter prata obegripligt med varandra ett par kilometer innan jag glider ifrån och går in i min bubbla.

Det finns sträckor som är som gjorda för bubbel-löpning. Långa sköna asfalt-rakor där ljudet av trummande steg försätter mig i galna runners high. Och jag älskar det. Monotonin. Lika mycket som jag älskar sträckorna med party, hög musik, trummor och levande sagofigurer.

Vid 25 km vet jag att det kommer att hålla. Allt klaffar. Steget är lätt och det finns inget som kan stoppa mig. Men jag tar ändå en extra gel för att inte riskera energitorsk och humörsväng!

Det finns oväntat många backar på den bana som ska vara jätteplatt men belöningen är nerför mot mål. Och jag rullar!

När jag kommer in på stadion står klockan på 3:21-nånting och jag känner lukten av pers. Pers-pers that is. Inte bara tant-pers!

Spurtar. I 4:18-fart springer jag mot mål med ett stort fett leende och korsar mållinjen 46 sekunder snabbare än 2011!

Än kan tant.

10 minuter senare skuttar Sara i mål. Med samma härliga känsla i kroppen!  Så himla grym! Och därhemma väntar champagnen!

Att persa på min 20:e marathon är galet. Marathon är galet. Jag älskar tamejtusan marathon.