Färdvägsplanering modell Old School:
Vi cyklar norrut från Hällefors mot Sävsjön, Gravendal, Fredriksberg, Lindesnäs, Nås med lunchstopp i Järna. Därefter drar vi nordost på småvägar till Leksand och följer sedan Siljan till Hotell Dalecarlia i Tällberg. Det blir en fin tur med viss grusvägsvarning…Efter två oförskämt lättcyklade dagar kom väggen idag. Med besked.
Redan när jag går till frukosten känner jag hur tunga benen är. Det känns som träningsvärk i låren, och skaven gör sig påminda för varje steg.
Frukosten är helig för mig. Jag måste ha mycket frukost, och jag är kräsen på vad den ska innehålla. Dit hör inte sötad fruktyoghurt och lättmargarin! Frukosten blir mikroskopiskt liten ( i mina mått, säkerligen helt normal för de flesta). Jag är hungrig…
Vi har bara 10 mil framför oss och det borde kännas som en barnlek. Men benen är inte med. Jag får kämpa för varje meter. Skaven skriker i brallan och det finns miljoner ställen jag hellre hade varit på än just på denna eländiga cykel.
Dagens orm
Fredrik försöker vara snäll. Frågar om jag vill ligga bakom. Men jag vill inte ligga bakom. Då kan jag lika gärna ta bussen. Jag vill kämpa för egen maskin, när inte trafiken tvingar mig till annat. När jag har svurit över mina skav frågar han snällt om jag vill byta cykelbyxor eftersom Craft-brallorna är lite snällare mot min arma stjärt. Jag fräser åt honom att man minsann inte kan stanna efter fem kilometer FÖR DÅ KOMMER MAN ALDRIG NÅGONSIN FRAM!!!
Sen skäms jag lite för att jag är så arg. Rullar ner för en backe och blir glad igen. Är glad fram till 20 km, då vi som av en händelse rullar in på en grusväg. Den ser fin ut, hårt packad. Det borde ha ringt en varningsklocka men det gjorde inte det. Vi gör en favorit i repris. Grusvägen blir sämre och sämre för att slutligen vara en enda hög av stenar. Jag kasar om kring bland stenarna och får inget fäste. Att i det läget sitta fast med fötterna framkallar inga roliga känslor i kroppen. Jag är rädd. Vill inte slå mig. Jag hatar att slå mig. Låter några mindre väl valda ord sippra ur min mun. 6 km senare blir vägen bättre igen och jag återfår humöret.
Grusväg!!! (Patrik, din varning kom för sent…)
Vi cyklar, tar lite energi och cyklar vidare. Vi planerar lunch i Loka Brunn efter 80 km, men vägen dit känns mycket längre än så. Från 60 km pyser all energi ur min kropp. Jag är inte grinig eller så men musklerna fungerar inte. Jag kommer ingen vart. Och varje motlut, varje vindpust gör att jag knappt går på styrfart. Jag räknar ner, men kilometrarna verkar aldrig vilja försvinna.
Tillslut är vi framme. Vi väljer lunchbuffé på Loka Brunn. Bland vita dukar och tygservetter slår vi oss ner i våra svettiga kläder, i vanlig ordning utan skor. Lunchen är underbar, förmodligen den godaste i hela världen. Jag äter nog tre portioner från buffén och inser att jag är en sån där kund som de inte tjänar så mycket pengar på…
Efter lunchen är det bara 24 km kvar, men jag har svårt att hitta motivationen. Fredrik föreslår en promenad i området men jag orkar inte gå. Slänger mig på gräsmattan istället och blundar. Hade jag fått välja själv hade jag somnat på två röda. Är grymt trött, inte bara fysiskt utan lika mycket i huvudet.
Samlar kraft och sätter mig på cykeln igen. Vi cyklar genom Grythyttan och hittar en glassbar med hemmagjord glass. Kan inte motstå utan tar en kula hasselnötsglass innan vi rullar sista biten fram till Hällefors.
Imorgon är sista dagen innan vila och den är lång. 17 mil och jag känner att jag behöver ägna lite tid åt mental träning ikväll…
Total sträcka sedan start: 56 mil.
Idag var det dags för en återhämtningsetapp, endast 120 km. Trodde jag. Ända tills Fredrik igår kväll avslöjade att han mätt fel och att det förmodligen skulle landa på 157 km…
Rent cykelmässigt hände inte så mycket idag. Inga ormar, inga älgar och definitivt inga grusvägar. Hyfsat flyt i benen och trots mina mindre smickrande blåsor i rumpan gjorde de inte särskilt mycket väsen av sig.
Fina kor…
Dagens problem var istället maten! Hade bestämt oss för att äta lunch efter 94 km. Där låg världsmetropolen Tidan och en restaurang som verkade helt ok när man läste på internet. Man ska inte tro på allt som står på internet. Här fanns bara gatuköksslabbig mat och pizza. Fredrik tog en pizza och jag testade pyttipanna och stekt ägg med äggskal i…
På lunchstoppet upptäckte Fredrik att han räknat fel – igen. Vi hade 7 mil kvar istället för 6 som vi trodde…Vi beslöt att dela upp de återstående 7 milen i två etapper: fyra mil, sen glasspaus och sen sista tre milen. Aldrig slog det oss att det kanske inte finns glass mitt ute i skogen… Vi fick slå oss ned bland myrorna och äta lite medhavda cashewnötter istället.
Insåg att restaurangen på hotellet skulle hinna stänga innan vi kom fram och bestämde oss för middagsstopp strax innan målgång. Bara för att upptäcka att denna fashionabla restaurang också var ett gatukök! Här serverades en totalt kärlekslös kycklingwok med nudlar, ris och tomatsås på burk. PÄCKLIGT!
På glatt humör!
Med 12 km till hotellet fick jag oanade krafter. Kände mig stark och uthållig. Kunde ha fortsatt hur länge som helst, men blev ändå väldigt glad när hotellet dök upp framför mig! Slängde mig raklång på golvet och bara låg ner. Sen låg jag ner och ringde barnen. Låg ner och stretchade. Och låg ner när jag gav kommando till Fredrik att fixa glass.
Nu har jag kommit upp till sittande och njuter av vetskapen att morgondagens etapp bara är 10 mil. Om inte Fredrik har mätt fel…
