Aktuellt

Av schematekniska skäl fick veckans långpass bli på en torsdag. Och det var inte vilket pass som helst…

I Helsingborg marathons marathonprogram hittar jag en rolig utmaning: 33 km med 4 x 5 km fartökningar som ska gå i tänkt marathonfart + 10 s/km. Why not liksom?

Programmerar klockan och ger mig ut. Känner mig helt nervös. Passet är jättelångt och jag har aldrig kört så mycket fart i ett långpass tidigare.

Första intervallen går i rak motvind. Vi snackar FEM kilometer i motvind. Jag misströstar en smula men tänker att det blir gott på hemvägen sen. När jag är trött och sliten. Nu ska jag ju ändå vara pigg väl?

Andra intervallen går ganska obemärkt förbi. Det blåser från sidan och det känns ok. Men är det inte små regndroppar jag känner? Lagom till andra återhämtningen öppnar sig himlen. Och den öppnar sig inte lite. Människor i människokläder tar skydd, gör roliga skrikljud och skyddar frisyren med sina handväskor. Jag och den enda löpare jag möter skrattar högljutt och i samförstånd. Tar armarna rakt ut i sidan och låter regnet piska bäst det vill. Ösregn är kul i löparskor. I alla fall om man hunnit få upp värmen först.

På tredje intervallen är det payback time. Medvind i ryggen de första tre kilometrarna känns riktigt najs. De avslutande två på grus, not so much. Nu börjar det kännas i vaderna och jag uppskattar asfaltens gratis-studs. Men nu är det snart bara en intervall kvar.

Några säger att Malmö är platt. Det kan hända att jag också gör det. Jag brukar ju inte skramla mer än 30 höjdmeter på en random runda. Men alltså, lagom till fjärde intervaller har någon lagt dit backar, och till och med berg. Plötsligt ska jag in i tunnlar och under varenda väg som finns. Vägen från Hyllie och hem har aldrig varit så här kuperad. Någonsin.

Utanför Stadion piper klockan för intervallslut. Jag är klar. Med intervallerna…

Men passet är inte klart. Jag behöver skramla ihop 4 km till för att komma upp till 33. Och jag har bara 700 meter hem…

Stannar klockan för ett par sekunder. Andas. Försöker peppa liv i det som mest känns som en trasa.

Sen snurrar jag runt-runt i Pildammsparken. Nästan sovandes. Tills dess att klockan tycker jag är klar.

Slänger mig på hallgolvet och ångrar två saker. Att jag bokat tvätt-tid och att jag planerat stark koreansk bowl med kimchi. När magen skriker efter något lätt-tuggat och fett. Alternativt müsli och mjölk.  Hur tänkte jag ens?

Anyway. Så nöjd. Med springet, om än inte med matval och tvätt-tid.

Men be mig inte förklara hur jag ska lyckas hålla den här farten dubbelt så länge i Helsingborg. För det begriper jag inte!

Min blogg har tydligen blivit för stor. Inte i antal läsare såklart, för det är ju inte så många som läser blogg nowadays. Men i innehåll. Jag har dubbelt så mycket bilder uppladdade jämfört med vad jag betalar för, och och nu vill wordpress ha MASSOR med pengar för att jag ska få fortsätta ha det så. Så jag behöver rensa….

Tänker att ingen läser mina taffliga inlägg från 2007, så att de bilderna tas bort kommer ingen att sörja. Men alltså, när jag länkar tillbaka till mina gamla race reports och mina brudklänningar blir det ju aptråkigt utan bilder. Och mitt mest lästa inlägg om löparknä från 2010. Hur ska man förstå den stretchen utan bild?

Ett supertrist tisdagsproblem. Hoppas det snart är onsdag….

Jag skulle bara riva av ett par trösklar. Hade dealat till mig en sen lunch på hemmakontoret och brett en ostmacka för att Fredrik skulle överleva så länge. Men så hände det nått…

Trösklarna är tio minuter långa och fyra till antalet. Jag checkar av allihopa lite snabbare än tänkt. Får till och med beröm av en förbicyklande man som tycker att det går RIKTIGT bra. Någonstans på tredje intevallen regnar det lite, men inte mer än att det är skönt. Någon söker skydd under ett träd men jag tycker det mest är småstänk.

När fjärde intervallen är gjord känner jag mig inte alls tillräckligt avsvalkad utan unnar mig ett dopp i havet. Med lite dåligt samvete för att lunchen nu blir ÄNNU senare, men tänker att han inte märker nått. Det blir ett blixdopp innan jag springer hem med halvknutna skor, byxorna på halvstång och spi-beltet bakåfram.

Glad över medvinden som tar mig hem i ett hyfsat tempo trots att benen är trötta efter trösklarna. Hoppas han inte är hälften så sur över den sena lunchen som jag skulle ha varit….

Kliver över tröskeln (många trösklar nu…) och försöker låta så där charmigt trevlig. Göra mig omöjlig att bli sur på. Tänker ändå att kläderna ska avslöja mig. Och det blöta håret. Men icke.

Lokalt över vårat hus har det tydligen ÖSREGNAT och han säger:

– Du kom inte undan regnet ser jag?

Och jag bara instämmer. Det var jätteblött därute…

Sen får jag erkänna mitt tilltag. Men inga hard feelings. Den där mannens blodsockerkurva funkar inte som min. Han dör inte om han inte äter klockan 12….

Jag springer väldigt sällan 8 kilometer. 11-12 km är någon slags normalrunda, och när jag tänker efter händer liksom inte ÅTTA. Och jag vet varför!

Det är på fredagens löpning från Bjällerup till Lund som polletten trillar ner. Sträckan är just åtta kilometer, och varje steg känns som att flytta en betongkoloss framåt. Allt är jobbigt. Smygstannar för att fota och för att dricka vatten. Alla chanser att få vila en stund. Åtta kilometer är en EVIGHET och jag tvivlar om jag någonsin ska komma fram.

När jag kommer in i Lunds stadspark vrider någon på en knapp. Skruvar upp duracellkaninen. Benen börjar trumma och allt känns så lätt. Jag har sprungit åtta kilometer och har väl 500 meter kvar till kaffebaren som är dagens ändstation. Men alltså. Har jag plågats i åtta kilometer kan jag väl inte sluta när allt känns som bäst.

Det blir ett bonus varv i parken. Jag flyger plötsligt fram med fjäderlätta steg. Det bli ett varv till. För att allt känns som party i kroppen. Hade kunnat fortsätta hur många varv som helst men har ett tåg att passa och en kaffe att hinna med. Slutar på 10 kilometer, med en fantastisk känsla i kroppen.

Om jag hade slutat på 8 kilometer hade minnet varit att det är jobbigt att springa. Jag hade bara haft negativa minnen och hade förmodligen inte varit sugen på att springa igen.

När jag plussade två glidarkilometrar på slutet är det en glassig känsla som jag tar med mig. Och jag längtar till nästa pass.

Så för en trögstartad traktor är det helt uppenbart varför jag inte springer åtta kilometer. Det är ju därefter det roliga börjar.

Nu fattar jag varför folk tycker det är jobbigt att springa….