Aktuellt

Det finns dagar då kroppen inte vill springa. De är inte jättemånga men de finns. Idag är en sån dag. Efter 3,5 timmes sömn och ett jobbigt avsked av dotter på flygplatsen klockan 05.00, är varken kropp eller huvud på humör för träning. Att tröstäta croissant och läsa Spring känns som en mycket bättre plan. Därför gör jag det.

(Jag tror hon velat förtydliga att outfitten inte är självvald. STS har valt färgen…)

Sen ställer jag in Funbeat på nerräkning mot Stockholm marathon 2016. Inte för att jag vet om jag ska springa. Utan för att jag vet att det är min dotters födelsedag och att jag äntligen får se henne då. 309 dagar. Snart där.

Och medan jag knaprar min croissant tänker jag på hur fort Stockholm marathon alltid kommer. Paniken när man inser att man inte hunnit träna så mycket som man ville. De där fartpassen som aldrig blev av, de där veckorna som förkyldes bort. Pang är loppet bara någon vecka bort. Och det tröstar mig.

Idag deppar jag lite. I morgon blir bloggen pepp igen. Då vankas långpanna. Stay tuned!

Backintervaller är en av de intervallformer som jag är någorlunda kompis med. Man ser liksom slutet. Igår harvade jag mig upp med cykeln och idag blev det löparskorna som fick bära mig.

Nio vändor upp för backen till Dagstorp kyrka och när jag når Pärleporten efter den sista känner jag mig nästan redo att äntra himmelriket. Tassar nerför backen och återuppstår någonstans längs vägen. Får ny energi. Tänker på Amanda och hur mycket jag kommer att sakna henne. Det känns bättre när jag ökar farten. Benen matar mig fram. Det känns tamejtusan som sommar dessutom.

Tuffar fram genom fälten. Känner mig ledsen och glad på samma gång. Ledsen över det avsked som väntar, glad för att jag förärats med världens finaste barn. Glad för att jag kan springa och glad över att känna pulsen och andningen. Att känna livet i mig, som Madicken skulle ha sagt.

Jag står inför en utmaning. Det är inget marathon eller något galet lopp med start mitt i natten. Det är något mycket värre och mycket mer utdraget.

Min stora tjej åker till USA i övermorgon. I tio månader ska jag överleva utan hennes närvaro. Utan hennes träningssällskap och hennes stökiga rum. Utan hennes goda kakor och hennes dåliga brittiska humor.

Hon bestämde sig när hon var tio och har aldrig vacklat. Hon skulle till USA efter nian. Hon har jobbat och sparat ihop stora delar av resan själv. Det finns liksom ingen återvändo. Klockan 05.00 på fredag är vi en person kort. 

Så frågan är vem jag nu ska diskutera mellanmål och styrkeövningar med här hemma? Vem ska göra min cappuccino när förste-baristan är bortrest? Vem har tålamod att fika med mig i timmar? Och vem åker med mig till Stockholm när resten av familjen envisas med att åka skidor?

Jag vet hur man hanterar ett marathon men det här vetetusan. Jag har hört att det är bra att springa. Så ser ni någon på byn som springer runt runt i tio månader utan att sluta så är det bara jag…

Hashtag jobbigt.