Aktuellt

Det ösregnade när jag skulle ut på dagens löprunda och det tog minst sagt emot att ge sig ut. Men har man 60 minuter att spela på finns inget utrymme för tvekan. Ju mer tvekan desto mindre springa för pengarna. Och det är ju dumt.

Så. För att mobilisera kraft och lura mig själv:

1. På med buff. Så länge jag inte blir blöt om huvudet är det lugnt. Då känns det inte lika läskigt med regnet. Inom sin tid blir jag såklart blöt trots buffen men då har jag hunnit bli varm inifrån.

2. Plockar fram mantrat “av lite blött har ingen dött”. Låter det eka i huvudet. Gång på gång på gång…

3. Tänker på hur gott cappuccinon ska smaka efteråt, när jag är blöt och kall.

Sen springer jag. Låter regnet blöta ner varje millimeter av mig. Det går fort när det regnar. Som om benen vill springa ifrån regnet. När jag passerar folk i sina bilar tänker jag att jag det måste vara mycket härligare här ute i regnet. Jag blir glad av regn.

Tänker att det är dumt att jag glömmer bort den här känslan varje gång. Därför spelar jag in en video som visar hur glad jag blir av regn. Att titta på till nästa gång när jag tvekar…

Vissa folk har ingen hyfs i kroppen.

Som damen som kliver in mitt under Body Pumpen för att fråga instruktören var vattenkokaren på ovanvåningen är. Hallå!?!?

Eller ortopedingenjören som har mage att skriva så här i en tävling där jag tävlar ut en plats till min löpteknik-kurs:

Alltså vad är det med folk?

Idag var det dags. För det DÄR löppasset. Det där passet som är så fruktansvärt segt att man inte kan förstå att folk springer frivilligt. Det som är jobbigt fast inte på ett skönt sätt. Jobbigt men utan att få den där lyckokänslan som belöning efteråt. Bara jobbigt. Punkt.

 Ingen löparglädje i dom ögonen…

Jag har en standardrunda. När jag började springa för 12 år sedan tog den 48 minuter. Jag brukar skratta åt den tiden. Tänka tillbaka och förundras över hur långsamt det kunde gå. Nuförtiden kravlar jag mig runt på 45 minuter om jag har en riktigt dålig dag. Idag tog den 50…

Här följer ett neggoinlägg. Söker du löpinspiration, var god blunda…

Tragglar mig fram i fyra kilometer. Benen är tunga och luften är kvalmig. Det går så sakta att klockan nästan går i autopaus, men ändå är det så jobbigt.

Plötsligt tappar jag fokus. Stannar och fotar. Springer ett par hundra meter. Stannar och kissar. Några hundra meter till och så plingar det i mobilen. Stannar och kollar (ALLTSÅ SÅNT HÄNDER INTE NÄR JAG SPRINGER!). Lite till. Ha! Ett björnbär. Stanna och smaka lite kanske…

Som grädde på moset får jag sura uppstötningar. Det hade jag senast när jag var gravid. Försöker att springa de sista två kilometerna utan att stanna men det är segt.

Kommer hem. Slänger mig på soffan. Åtta långsamma kilometer och jag är tröttare än efter vilken långpanna som helst. Tröttare än efter intervaller. Men inte sådär skönt intervalltrött. Bara trött på ett oskönt sätt.

Löpning är roligt nästan jämt.

Börjar strömma till folk på gymmet igen. Årets andra nystart har precis börjat. Kalorier räknas och förbränns. Solstolen blir spinningscykel och badtofflorna byts ut mot gympaskor.

Jag älskar nystarterna. Inte för att jag själv nystartar utan för att det blir lite fart på bygget. Mer folk på passen och träningsivern lyser.

Gott så. Men det finns en baksida. För när folk nystartar är det alltid ALL IN. Från inga träningspass till sju dagar i veckan. Från kanelgifflar på stranden till att inte våga äta en potatis. Och jag vet att när jag kliver in i gymmet i december lyser nystartarna med sin frånvaro. För någonstans på vägen blev det för oöverstigligt. För komplicerat och tufft. Projektet lades ner.  Men snart är det januari och då jäklar!

Så till er som nystartar. Ta det med måtta. Hitta en väg som fungerar. Året om.

Fast nu ljög jag lite. Jag ska också nystarta. Med mina Body Pump på onsdagsmorgnarna. Passet har haft uppehåll på sommarschemat och jag har blivit klen(are). I morgon återgår jag till rutinen. Och behåller den ända fram till julschemat…