I morgon är det midnattsloppet. Förra året sprang jag det som en kul grej med dottern. I år vet jag inte riktigt varför jag springer… Årets tröja. Fin men lite stor. Kanske fungerar som segel i medvinden…
För milen är ju den läskigaste distansen av dem alla. Även om jag ska lyda Anders Szalkai himself och spara lite på krutet inför Helsingborg marathon nästa vecka.
Vad ändå lite värre är, är starttiden. Som gudskelov inte är midnatt utan lite mer modesta 21.30. Men ändå. Vid 21.30 har min kropp intagit sleep mode. Soffan är min bästa vän och filten vilar mjuk och fluffig över mig. Teven är på men jag småsover. Om jag får välja själv. Nu ska jag göra stan med tusentals andra. Blöta ner mig i ihållande regn och undvika att snubbla på trottoarkanter dolda i mörker. Allt helt frivilligt och till och med betalt dyra pengar för.
Crazy är bara förnamnet. Men jag vet att jag kommer att älska det. Efteråt!
Är förväntansfull och nyfiken när jag kliver in genom dörren på SATS. Det är något med namnet ”yoga for athletes” som tilltalar mig. Jag förväntar mig russinen ur yogakakan, de som kan göra mig till en bättre löpare ur ett styrke- och rörlighetsperspektiv. Jag vet att ”yogaflummet” är bortskalat för att passa gymfolket och det ska bli spännande att se vad resultatet blir.
45 minuter senare är jag förvirrad. Har svårt att formulera vilken typ av klass jag precis gått på. Var det verkligen yoga? Men vi tar det från början…
I väntan på att passet ska starta tittar jag mig omkring. Alla har skor utom jag och Sarah. För mig är yoga barfota och jag blir osäker om vi gått fel. Det har vi inte. Yogafröken kommer. Det är en vältränad muskulös kille med mycket skägg. Jag tänker crossfit och är glad att jag dubbelkollat salen.
Vi får en beskrivning av passet: 5 solhälsningar, 5 intervaller och så nedvarvning. Intervaller? På yoga? Mismatch i mitt sinne. Ser för min inre syn solhälsningar med burpees-inslag och hunden goes grodhopp. Blir förvirrad men det är väl bara att hänga med.
Solhälsningar är yoga. Så långt är jag med. Många av övningarna är yoga. Men helheten andas inte yoga. När passet är signerat Monika Björn och Johanna Andersson tänker jag mig ett pass med mycket inlevelse och känsla. Tyvärr hittar jag inte känslan. Det känns som ett corepass med stretch. Musiken är låg och instruktören är inte på något vis dålig, men levererar inte yogakänslan jag vill ha om ett pass ska kallas yoga. Han levererar styrka och stretch.
Jag förstår tanken med passet. Att skala av och gymanpassa. Och jag är säker på att vissa instruktörer lyckas göra det och ändå behålla någon form av yogakärna i passet. I det här fallet fanns ingen yoga. CoreFlex hade passet hetat på Friskis.
Träningsblogga-Ida gick på motsvarande pass tidigare i veckan och här är hennes rapport. Sett från en annan synvinkel. Från en som inte yogar alls i vanliga fall. Intressant med olika perspektiv!
Jag hade velat testa passet med upphovsmakarna själva. Det skriver jag upp på min önskelista!
Ibland hör jag folk säga att de inte springer marathon för att de inte har tid att träna till det. Då slår det mig att jag kanske borde träna till mina marathon…
Jag gör ju liksom inte riktigt det. Jag springer ju bara.
Med det inte sagt att jag är otränad eller gör dåliga marathon. Jag har ganska bra tider i mitt cv. Men jag har aldrig tränat specifikt för marathon, aldrig toppat formen. Min marathonform är typ likadan året om. Jag hade kunnat springa ett marathon vilken dag som helst och farten hade väl blivit ungefär densamma. Alltid i hyfsad maraform men aldrig riktigt vass.
Inför Helsingborg marathon nästa lördag kom jag igång med långpassen extremt sent, då jag liksom glömde bort dem hela sommaren. Med tre veckor kvar hittade jag ett gammalt maraprogram och hoppade rätt in på vecka 18 av 20… Så jo, jag har maratränat. I en och en halv vecka.
Borde jag vara nervös?
Eller ska jag bara glädjas åt vetskapen att alla får choklad i målgång?
Jag sökte en anledning att åka till Stockholm och tror tamejtusan att jag hittat en…
Jag älskar ju Springtime och deras training camps till Portugal, det kan inte ha undgått någon. Att jag varit där fem gånger och smygfunderar lite på en sjätte, talar väl sitt tydliga språk… Nu har de i alla fall gått bananas och arrangerar ett training camp i Stockholm.
Så värst bananas är det ju egentligen inte. Samma grymma instruktörer. Billigare resa. Och så Stockholm. Genialt om du frågar mig.
Vi pratar Anders Szalkai, Cecilia Gustafsson, Malin Berghagen, Magnus Hagström, Anna Lindh och många många flera. Jag har inte sett schemat men tänker mig en härlig mix av löpning, yoga, SOMA och funktionell träning.
Och i november, när saker är som gråast. Nu återstår bara ett problem. Jag fattar verkligen inte hur man bokar. Har irrat runt på sidan i en halvtimme men får bara upp endagsbiljett. Och tur är väl det. För jag har inte hunnit förankra mina planer med resten av familjen…
