Det jag minns från förra årets midnattslopp är att det kryllade av rosa tröjor i starten. Att hela Stortorget känns som en enda stor gemenskap. Att toalettkön tar 45 minuter och att “Run to the hills” ger gåshud i starten…
I år öser regnet ner. Det är inte en människa som går omkring i bara t-shirt. Man kan nästan inte ana att det är något stort på gång. Det skulle kunna vara en vanlig lördag kväll på stan. Bajamajakön är dessutom obefintlig 15 minuter innan start. Ett faktum jag inte klagar det minsta på. Folk hänger på Espresso House och inne på MAX i väntan på start. Ingen vill frysa.
Ställer mig i startfållan 10 minuter innan start. Hoppar i takt till musiken iklädd en snitsig regnsponcho i plast. Ska man vara ful kan man vara det med stil… Förundras över att startgrupp 1A-C är försvinnande liten. Hittar dessutom bara en handfull tjejer och undrar vad jag egentligen gör här…
Starten går och fältet ger sig av. Förra året var det tjurrusning, i år går det i ett behärskat tempo vilket passar mig mycket bättre. Jag ska inte gå på max idag utan håller mig i ett bra flyt-tempo. Vädret är underbart att springa i och jag känner mig lätt i steget. Det måste vara raketbränslet som gör det:
Ute i Västra Hamnen är vinden galen. I motvinden tar det stopp och jag kommer ingen vart. Som vanligt tajmar jag det med att inte ha någon framför mig. I medvinden lyfter jag fötterna och blåser som en plastpåse fram i fältet. Fjädervikt har både för och nackdelar.
Vid 3 km börjar högerskon att kännas lös. Tittar ner men skosnöret sitter där det ska. Skon känns lösare och lösare och jag ställer in mig mentalt på att behöva stanna och knyta. Frågan är bara när. Vill inte stoppa mitt flow.
I fem kilometer fokuserar jag nästan uteslutet på min sko vilket gör att jag dels spänner foten konstigt och dels glömmer bort att jag springer. Det första ger lite kramp i hålfoten medan det andra gör att loppet känns snabbt avklarat.
Strax innan 8 km måste jag stanna och knyta skon. Slänger upp foten på en bänk och inser att själva knuten inte har gått upp helt. Jag för börja med att knyta upp innan jag kan knyta. Med stressiga och kalla händer är det typ hjärnkirurgi. Av kilometertiderna att döma förlorar jag ungefär 25 sekunder här.
Sista 2 km går genom stan och vi passerar folk på uteserveringar som hejar och tjoar. Här kommer också gatstenen, mitt värsta underlag alla kategorier. Resten av fältet verkar vara hur bekväma som helst och glider förbi mig medan jag stapplar fram. Trots att jag försöker öka och jobba in mitt skosnöre. Öka på gatsten fungerar helt uppenbarligen inte för mig.
Plötsligt uppenbarar sig målportalen. Musiken och röken. Som en rockstar glider jag fram och hör mitt namn ropas. Åtminstone känns det så nu när jag glömt bort min ful-feeling. Jag har en hejarklack bestående av svärmor och svärfar men jag hör betydligt fler skrika efter mig. Känslan är cool.
Regnet har tilltagit. Jag är knallblöt och tiden står på 44.08. Jag har sprungit med kontrollerad ansträngning och knutit en sko på vägen. Jag är jättenöjd. Det är dessutom bara två stycken i tantklassen som sprungit fortare. Kvällslöpning är inte så pjåkigt ändå.
Blöt och lycklig i väskuthämtningen
