Det här är race-reporten jag inte trodde jag skulle få skriva. Därför njuter jag lite extra av att göra det, och blir på köpet lite rörd så här på kvällskvisten. Så otroligt tacksam för att jag fick uppleva detta fantastiska lopp igen och så galet förvånad över en vad som inte ens sa pip. Till skillnad från resten av kroppen. Vi tar det från början.
Vi åt en brakfrukost. Den kommer att föräras ett helt inlägg. Den var så gudomlig att jag var beredd att hoppa över hela loppet för att kunna äta ett varv till. Mer om det sen alltså.
Med mat sprutande ur öronen beger vi oss mot Christinehof. Hoppas på en matsmältning i världsrekordtempo…
Att välja startfålla var dagens lättaste beslut. Jag körde rutinerat och Fredrik tog någon av vinnarskallarna. Den första tror jag…
När vi kommer till starten har jag ännu inte bestämt strategi. Ska jag sejfa eller chansa? När tre minuter återstår vet jag fortfarande inte svaret. Inte heller har jag helt bestämt mig om jag ska köra tights eller kjol och i tidsnöden som råder råkar det bli både och…
Plötsligt uppenbarar sig lösningen på alla problem. Jag behöver inte längre vela mellan att bryta och chansa. Nu VET jag svaret.
Jag vet hur jag reagerar på 11 km. Att bryta där gör mig inte klokare. Jag måste ju testa för att se. Jag har dessutom fått frågan om att följa med till Mallorca (bara sådär!) och springa nästa helg. Hur ska jag veta om vaden funkar om jag inte testar?
Jag bestämmer mig för att testa. Funkar det så firar jag på Mallorca. Spontanitet när den är som bäst.
Första 2-3 km snicksnackar jag mig igenom. Det känns som hela världen känner till min vad. Jag får pepp och frågor om vaden genom hela loppet. Har dom pratat om den på nyheterna eller…?
Anyway. Jag tar det slow. Lugnt och metodiskt. Min riktlinje är att jag varje gång jag kommer i fatt någon måste ligga bakom och chilla i 3 minuter innan jag får springa om. Ett sätt att bromsa mig som funkar klockrent.
I det behagliga tempo jag håller hinner jag uppleva varenda vitsippa, porlet i Verkeån, backarna, och den fantastiska naturen. Det här är verkligen det vackraste loppet som finns. Och vill du ha en bra anledning att åka till Österlen så boka in nästa års upplaga. Här kan verkligen ingen bli besviken.
Jag har klätt mig för varmt (hallå kjol OCH tights liksom!) och får sota lite för det men i övrigt är upplevelsen fulländad.
När jag passerar Vantalängan har jag 8 km kvar. Då bubblar det fram en tår. Lyckan är fullständig. Jag känner att det kommer att hålla. Jag älskar min vad.
Har ont i två rumpmuskler (jag lyckades ju dra på mig träningsvärk från gårdagens pass fast jag medvetet valde bort alla benövningar utom en…), och höger fot krampar. Trött i min friska vad men den andra säger inget.
Det här är mitt första långpass på nära två månader. Tro sjutton att det känns. Ändå försämrar jag mig bara med 4 minuter jämfört med förra året. Skuttar uppför trapporna och svär över kullerstenarna innan jag passerar målgången som sjätte tjej. Och med tanke på att Åsa på femteplatsen visar sig vara man, så räknar jag mig som femma.
Vad hände? Ska jag till Mallorca? Måste nog ha familjeråd…
