Wings for life är det coolaste coola. Jag älskade idén redan förra året och i år är jag ännu mer såld. Jag höll undan i 33.8 kilometer. Med en rafflande spurt sista tvåhundra, där jag tyvärr fick se mig slagen av en galet stark italienska.
Förra året hann jag 28 km och det är någonstans där jag siktar när jag står på startlinjen. Kommer sent in i fållan och lägger mig strax bakom 25 km-ballongerna. Tänker att jag kan njuta av deras sällskap, draghjälp och pepp en stund tills maskineriet kommit igång.
Men maskinen är pigg och jag lämnar dem ganska snart bakom. När jag kommit i fatt 30 km-farthållarna kan jag inte låta bli att hänga på. Farten känns helt ok, jag kan hålla deras fart och ändå känna mig avslappnad. Omformulerar mitt mål. 30 k hade varit grymt. Jag har ju inte sprungit så långt på länge!
Var 5:e km finns vätska och energi. Min strategi är att ligga bakom ballongen i 4 km, springa lite före under femte kilometern och därmed få extra tid att dricka innan ballongen kommer i kapp vid vätskestationen. Upprepar denna cykel t om km 20. Sen kommer de liksom inte i fatt och jag får förlita mig på mig själv resten av loppet.
I jämförelse med Zadar i Kroatien har loppet en mycket roligare bansträckning. Första 20 km går i centrala Milano med ett långt parti genom en park. I Zadar kom vi ganska direkt ut på motorvägen till ingenstans. Här passerar jag Il Doumo efter 20 km och blir helt till mig av det mäktiga i att springa förbi denna helt galet spektakulära byggnad mitt i alltihopa.
Il douomo
Kullerstenarna är lite jobbiga när Mortons tår ger sig till känna och jag längtar efter asfalt. Publiken är grym men medlöparna är ännu grymmare. Alla peppar varandra och stämningen är hög. VAI VAI.
En i publiken upplyser mig om att jag ligger sjua och killen bredvid mig peppar mig att jaga ifatt på tjejen framför. Jag tänker att det vore fint att fortsätta min svit av sjätteplatser och får eld i baken.
Mentalt är jag nu inställd på 30 km och på kilometer 29 får jag veta att bilen är fem minuter bakom. Men bilskrället kommer aldrig. Jag passerar 30. Vänder mig om och letar förgäves efter bilen. Jag passerar 31. Fortfarande ingen bil. Försöker mig på en omkörning av tjejen på fjärdeplatsen men hon svarar med pigga ben. Får låta henne gå. Jag passerar 32 och börjar misströsta. Kroppen går fortfarande som en maskin men huvudet börjar längta efter cappuccino. Efter 33 km börjar tjejen framför sacka och jag ser min chans. Gasar. Hon svarar.
Bakom tutar bilen. Vi spurtar mot varandra och mot bilen. Men innerst inne vill jag att den ska komma upp och säga att det är slut.
Ju mer den tutar ju snabbare vevar benen. Vill men villl inte bli fångad av bilen. Tillslut är hoppet ute. Bilen tutar högt och ljudligt. 33.8 km och loppet är över. Ett par meter senare är resan slut även för den starka italienskan. Vi slänger oss bredvid varandra i gräset och pustar ut. Enligt rykte på placering fyra respektive fem. Har dock inte sett resultatlistan.
Sen ligger vi där. Pratar marathon och löpning i allmänhet. Återhämtar oss inför den promenad som väntar till tunnelbanan som ska ta oss tillbaka till civilisationen. Till cappuccinon som väntar.
One is not enough….
Jag älskar det här loppet. Älskar hela idén. Man kan verkligen gå igång på att bli jagad. Undrar var jag ska jagas nästa år!?
