Aktuellt

Jag vet inte hur gamla ni är, men när man är i min ärovärda ålder börjar ens vänner bli femtio. När folk fyllde 40 hade alla fest, men femtioåringarna verkar sportigare till sin natur…

Mitt eget kalas firade jag med 50 kilometer i Sportstugan. Löparvännen Hanna firades på liknande sätt på Söderåsen. Men det finns ju andra upplägg. Som man säger på SVT.

Andreas fyller 50 idag och har haft ett späckat schema sen morgonkaffet. Helt utan sin vetskap är dagen minutiöst planerad, och jag och Fredrik har vår tidsslot mellan 10 och 12:45. Och det är fysisk aktivitet och vinterbad beställt.

Vi möts upp i Pålsjö skog kl 10:00. Då har han precis satt i sig en hotellfrukost med gamla kollegor och det är en av dessa som lämnar över honom till oss för att skaka ner äggröran och våfflorna.

Eftersom Fredrik inte är löpduglig får Andreas hänga med mig. Vi springer gula slingan medan Fredrik preppar del 2 – orienteringsmomentet. Fast ärligt: gula slingan är också orientering. Den som satt upp skyltarna har inte precis strösslat dem omkring sig. Och vi irrar lite fram och tillbaka innan vi hittar runt.

På plats vid bilen får Andreas en karta i hand med tio kontroller. Vid varje kontroll finns en fråga, och godkänt resultat krävs för att erhålla den åtråvärda femtioårspresenten…

Såklart fixar han biffen och belönas med present. Men först ska vi bada. Kallt.

Fredrik och Andreas tar killbastun medan jag och Malin trängs med damerna. Tiden går fort och vattnet är kallt. En timme senare får vi lämna honom vidare för lunch med släkten.

Jag och Fredrik tar en lunch på egen hand innan det är dags att åka hem och jobba. Nu taggar jag för nästa femtioårskalas. Jag har hört ryktas att ska innefatta löpning med väldigt trevlig avslutning…

Och för nyfikenhetens skull…. hur gammal är du?

Den första februari var en helt crazy dag. Hela kontoret gick i spinn i sin iver att komma över en plats till Broloppet 2025. 502 Gateway blev det nya svarta när vi alla slängdes ut ur kön och inte hittade in igen. Plötsligt står min kollega med en startplats. Hon som aldrig springer.  I det allmänna kaoset som rådde rycktes hon med. Nu var det bara en liten detalj kvar. Själva löpningen. Och jag lovade att coacha henne…

Vi börjar alltså från noll och första veckans schema består av 3 x 30 minuter promenad i träningskläder. Det officiella målet är alltså att Pia ska ÖVER den där bron. Men jag har så mycket viktigare mål i hemlighet. Jag vill lära henne allt jag kan om löpning. Jag vill få henne att förstå att man kan längta efter löpning, att man kan fylla år i kilometer och springa i tomteluva på julafton. Men viktigast av allt: att det finns något som heter fikalöpning….

Och nu så där ett halvår in programmet har vi kommit upp i sånna distanser att jag kan smyga in specialpass i schemat. Som det första långpasset, med upplägg: ”Spring till Bruket och ta en fika. Lägg in promenad när du behöver men aldrig längre än 2 minuter”

Och jag struntar i vilka tider och farter det går i. Men jag blir varm ända in i själen, när hon knäckt någon av löpningens hemligheter. Som att det är härligt att springa i regn!

Med ett par dagar till första december fick jag idag en present som tack för coachandet. Från Pia och hennes två vänner som liksom drogs med i bara farten. Kalendern jag drömt om i flera månader – en pralinkalender från Chocolatte. Så jag har något att mumsa på när hon är ute och springer. En helt fantastisk present med en medföljande lapp. Med alla de upptäckter de här halvåret av löpning har gett. Läs själva.

Att löphäng är roligare än soffhäng. Oavsett hur det går över bron har jag lyckats!

Ibland står stjärnorna rätt på en lördag förmiddag: jag befinner mig i Malmö utan något inplanerat. Då får man passa på att joina Lördagsturen, som jag envisas med att kalla Gubbklubben. För att den består av mer eller mindre skadade gubbar i åldern 50 plus/minus.

För den som behöver ett planerat upplägg och en ungefärlig hemkomsttid är Gubbklubben en dålig idé, här vet man aldrig vad som väntar…

Jag vet att vi ska ses kl 8:36 (!) och att vi ska springa lugnt i 8 kilometer, innan vi lämnar av Erik. Då har vi redan lämnat av (en annan) Fredrik och hunden Baloo vid starten. Vissa gubbar nöjer sig med 0 kilometer även om den stackars hunden protesterar högljutt när han inser att han inte ska få springa. Vem hade inte gjort det liksom?

Det är efter 8 kilometer den totala förvirringen startar. Vart ska vi? Hur långt? Vad är klockan? Vad heter jag? Och vilka gator saknar jag i Citystrides?

Jag har inga tider att passa och tänker att jag hänger på tills Olof tröttnar. Så skönt att slippa tänka, och bara glida med när han leder vägen.

Problemet är att han tror att det är jag som styr. Utan styrning cruisar vi på gator ingen behöver och när vi äntligen når ett för mig outforskat Kulladal tutar vi nästan rätt igenom med bara en enda gata till min Citysrides-samling.

Vid 17 km undrar Olof hur långt jag vill men jag har fortfarande ingen tid att passa så han får bestämma. Tänker jag. Men tydligen är det ändå jag som drar runt honom på en omväg utan att jag själv vet om det…

Det hade kunnat bli hur långt som helst men tillslut når vi ett rödljus från vilket vi har lika långt hem. Det blir en naturlig slutpunkt. Men först ska Olof bli tillsagd på skarpen av en äldre dam, för det olämpliga i att springa omkring i shorts mitt i vintern!

Själv har jag inga shorts och slipper försvara mitt klädval! Med Icebugs och tjockaste tumvantarna borde jag få guldstjärna av alla baskerdamer i världen! Och Olof får snällt sticka sig ett par mamelucker till nästa gång!

25 kilometer in på kontot. Oklart hur det gick till eller var vi var, men det var i alla fall trevligt! Allt utom Icebugsen…

Förr i tiden kom jag i håg att blogga. Nuförtiden kan jag upptäcka flera dagar senare att jag glömt att skriva om något jag faktiskt tänkt att skriva om. Som idag. Måndag kväll. Och jag har inte uppdaterat er på min lördag…

Datumet är spikat sedan länge. Jag ska träffa Ingmarie och roa mig medan Fredrik är och orienterar. Enkelt så. Men sen tillstöter allt möjligt. Vi går från att springa och fika, till att bara fika, till att en springer och inte den andra. Men sen ska båda ändå springa på olika håll, fast vi då ju lika gärna kan springa tillsammans. Men hur synkar man med en orienterare som inte vet här han är klar? Och var ska egentligen Anders parkera???

Det tar typ halva förmiddagen att reda ut allt. Samtidigt som jag rensar källaren i brf:en med vänster handen. Men tillslut har vi en plan!

Vi ses i Saxtorp. Jag är avsläppt i ena änden av sjön och Ingmarie i den andra. Vi möts på mitten och sen är tanken att jag ska guida henne runt det hemligaste av motionsspår – milen i Saxtorpsskogen. Det finns ingen början och inget slut. Förr har markeringarna varit orangea men nu är det vita och jag har ingen aning om det är rätt spår vi följer…

Men på ett av träden finns som alltid två pilar, en vänster och en rakt fram, och då vet jag att jag är rätt. Första gången man kommer ska man ta vänster och andra rakt fram. Det är jag bergis på…. Eller hur var det nu???

I mitt huvud snurrar tusen tankar! Är vi på rätt spår? I rätt skog? Åt rätt håll…? Men Ingmarie springer på som om hon litar på att jag har koll, så det är lika bra att låtsas!

Efter 15 km är vi tillbaka på vid sjön. Ingmarie ska bada men det ska inte jag.  Springer vidare för att hålla uppe värmen i väntan på Fredrik som ska ansluta.

Det blir lite hit och dit innan han äntligen dyker upp och det har blivit dags för själva efterrätten – kaffe och en bit mat på LoveCoffee i Lund.

En sån där härlig dag som förtjänar ett inlägg, även några dagar sent! Älska sällskapslöpning!