Nu är avsnittet ute. In och lyssna om du vill veta mer om semlor, brudklänningar och löpning i allmänhet:

Här är länken!
Fast jag tror ni vet allt redan…
Nu är avsnittet ute. In och lyssna om du vill veta mer om semlor, brudklänningar och löpning i allmänhet:

Här är länken!
Fast jag tror ni vet allt redan…
På onsdag åker jag norrut och det är dags att damma av mina Icebugs igen. Plocka fram vintertightsen och tjockvantarna. Det är dags för vinter!

Jag vet inte varför jag väljer att åka upp i februari. Helt ärligt är jag rätt mättad på vinterlöpning och inte alls sugen på att slira omkring på isigt underlag. Men jag väljer ju inte bara med utgångspunkt i löpningen. Eller var det möjligen precis det jag gjorde? För att inte missa allt roligt löprelaterat som händer här hemma när våren kommer.
I ren FOMO valde jag alltså att resa bort när inget händer. Och fick på köpet isen och minusgraderna. Skylle sig själv skulle man kunna tänka….
Löpning ger mig så mycket roligt utanför själva löpningen. Löpning är nämligen inte bara att riva av ett pass. Det är också så mycket förknippat med fantastiska människor, roliga utflykter och sammanhang. Det är liksom löpningen som skickar ut mig i radio, och som idag, ger mig möjligheten att få delta i en fantastisk podd.

Ann-Elise driver podden ”Every Mile Matters” som är en av få poddar jag följer. Hon intervjuar vanliga löpare. Sånna som jag. Och alla avsnitt hittills har varit grymt inspirerande. Så det var med en uns av ”vad kan lilla JAG bidra med?” som jag bestämde mig för att tacka ja till att medverka.
Jag är ju knappast speciellt spännande, men när Ann-Elise hintade lite vad hon ville prata om kände jag genast YES. Det här kommer att bli kul. Så det var med spänd förväntan jag joggade dit i morse.

Anledningen till att jag joggar är två. Dels går det ungefär lika fort som bussen, och dels vill jag komma i löparfeeling inför inspelningen. Jag har ett annat självförtroende när löparkläderna är på. I människokläder är jag obekväm med att prata inför folk, men ge mig ett par träningskläder så är det lugnt. Det visar sig vara ett smart drag och jag känner mig grymt avslappnad genom hela intervjun.
Samtalet flyter och tiden går superfort. Vi avhandlar allt mellan himmel och jord och plötsligt är det slut. Det är tur att Ann-Elise har koll på klockan annars hade vi nog pratat fortfarande.
Och under det efterföljande semmelfikat ramlar vi in på nya samtalsämnen som vi borde ha pratat om… Jaja, bättre så än att det blev krystat och tomt på ord!

Semlan landar som bomull i magen, och ger den perfekta energikicken för att jag ska orka ta mig hem igen. För nu har jag motvind. Rak motvind.
Men jag är så speedad av förmiddagen så det blir inget problem alls. En perfekt start på söndagen. Nu är det bara att vänta på resultatet. Om jag vågar lyssna!
Löpningens dag innebär provlöpning av Stävie Trail. Det är sen gammalt. Förra året startade jag en ny tradition. Att transportspringa från Lomma till provlöpningen. I soluppgång. Den här gången ska visa sig bli lite stressig…

Tar samma tåg från Malmö och har planerat samma rutt som förra året. Det borde vara ett säkert kort för att hinna fram i tid. Men då har jag inte räknat med att bli fångad i en photoshoot vid havet…

Jag har precis tagit några selfies i soluppgången när en man med riktig kamera kommer fram. Objektivet är längre en en kö till broloppet och han ser ut som han kan sin sak. Tydligen är min rosa stäviebuff precis rätt färg för hans fotografiska komposition och han undrar om han får fota några bilder. Som största linslus tackar jag ju såklart inte nej. Och tänker att jag kan be honom ta en bild med min mobil också som tack för hjälpen. Det vill han inte men lovar att skicka bilderna. (Oklart var, för han fick aldrig min mailadress. Men tydligen skulle det laddas upp på någon Lomma-facebooksida, så hör av er om ni ser dem!)
En kvart senare är jag på väg. Och inser att jag behöva pinna på lite för att inte missa själva tillställningen, där jag är arrangör och förväntas närvara…

Halva jag njuter av soluppgången och den fantastiska löpningen medan den andra håller piskan för att upprätthålla tempot. 19 kilometer senare är jag framme i Stävie. Lite småtrött i benen. Sveper en kaffe och laddar om för provlöpningen. Håller mig långt bak i klungan och bara snackar runt. Behöver vila benen lite för hemvägen.

I Stävie är det ett helt gäng som samlats. Alla är glada i vårsolen, och kanske extra glada av tanken på semmelgeneratorn som väntar i målgång. Med 50% vinstlotter är ju chansen helt ok.

Om en månad smäller vi av det riktiga loppet. Lite mindre relaxade då. För då ska allt klaffa. Och alla hjärnceller samverka. Men jag längtar. Det är alltid en urladdning och den bästa känslan efteråt. Lite som när man fått en plats till Broloppet eller tagit sig i mål på ett marathon. Ja ni fattar…
Men just ja. Jag är inte klar. Klockan står på 25 km och jag har stelnat till efter pratstunden i solen. Nu ska jag springa i riktning Lund. Tills Fredrik kommer i fatt mig med bilen. Han har två ärenden att fixa innan han börjar köra. Jag hoppas han är snabb…
Efter 3 km börjar jag vänta. Huvudet spinner rundor i min jakt på den svarta Volvon. Som aldrig kommer. Men nu har jag fått upp värmen och traktorn tuffar på. Klockan blippar 4 km, 5 km… Men nu är jag i ett flow. Tänker att jag nog kan springa till vägs ände. Det finns liksom inget stopp.
Efter 7 km ser jag bilen. Klockan visar ojämna 32,70 km men det är inte läge att pustsa resultatet. Jag stannar. Hoppar i bilen. Och är glad i hela kroppen för en fantastisk förmiddag. I vårsol. Det finns hopp!