Aktuellt

Jag kvalade in till Berlin och hade precis konstaterat att det är asdyrt att hitta boende en marathonhelg i september. Så kom ett mail…

Alltså det händer inte varje dag att man kvalar in till tantmästerskap i New York när man inte ens anmält sig.  Jag fick ett mail för några månader sedan där de noterat min tid från Odense och berättade att den förmodligen skulle räcka till en inbjudan till New York. Jo, tjena mittbena tänkte jag. Och nu kom alltså uppföljningen. Jag kommer få en länk i morgon och har då en vecka på mig att anmäla mig. Och det kunde inte kommit mer olägligt.

Precis när vi konstaterat att Berlin blir mycket dyrare än tänkt, och med slutbetalningen för Portugal liggande i pajpen.  Med fyra marathon redan inbokade och en fot som inte samarbetar. Man kan säga att Fredrik inte är lättflörtad just nu…

Så nu behöver jag er hjälp. Hur lurar man med sig sin man och får honom att tro att det är han som vill dit?  Hur får man New York att locka mer än fjällvandring i Norge eller en vecka på Madeira?

Alla tips mottages tacksamt!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är lite stiltje här.  Trots att jag borde ha mycket mer tid nu när jag inte springer långpass och sånt. Men det är inte lika roligt att skriva om Body Pump och virtuella spinningpass…

Vad som hänt i livet sedan sist är att jag har varit i Oslo utan att springa. Jag vet därmed inte hur Oslo ser ut i soluppgång eller egentligen inte hur det ser ut alls. När man liksom sover på jobbresan ser man ju bara hotellet och konferenslokalen. Fail.

Jag har också varit i Umeå utan löpning längs den bästa Umeälven av dem alla. Umeå fick jag dock se genom bussfönstren i min jakt på Nordic Wellness och gratis träning. På NW långt utanför stan spinnade jag i min ensamhet och tränade Body Pump i samma sal som tre pingisspelande killar. Udda it was.

Utöver det åt jag god mat på Köksbaren, umgicks med föräldrar och drack kaffe på bästa Costas. Sånt som man gör i Umeå!

På hemmafronten inget nytt. Har stötvågat foten idag och hoppas på underverk. Men inser att 2025 nog inte blir löpåret Löpåret. Och jag överlever med annan träning men saknar det sociala runtikringet med löpningen. Det som är halva nöjet med sporten. Det finns liksom inget community för spinnare. Sällskapsspinning och semmelspinning.  Orden finns knappast i Svenska akademiens ordlista…

Men jag kanske ska uppfinna dem…

Ni som följer mig på instagram vet att min fot har kraschat. Pajat. Checkat ut. Här kommer en liten statusuppdatering.

Foten har bråkat till och från sedan i december och jag har dragit ner ordentligt på löpvolymen. Korta lugna pass på 6-10 km har fungerat. Det har känts lite efteråt men släppt efter någon dag. Har haft löpvilor på mellan 7-10 dagar och trodde det skulle räcka. Men i fredags (efter en veckas vila) tog det stopp!

Det är morgonlöpningen med Malmö Gerillalöpare som blir droppen. Spiken i kistan. Foten känns lite i början, men efter någon kilometer släpper det och jag säger till någon att det faktiskt känns helt ok. Jinxar ni vet.

Så plötsligt från ingenstans smäller det till och foten börjar göra ondare. Vi är nära fikat och jag springer max 1 kilometer med den känslan. När jag ska ta mig hem efter kaffet kan jag knappt gå. Det smärtar i varje fotisättning.

Som tur var har jag en tid hos fysion samma förmiddag. Han konstaterar hälkuddes-insufficiens. Typ punka på hälen och att jag därför går på själva benet. Han ger mig laser men det verkar inte ha hjälpt  för smärtan sitter i nu två dagar senare.

Birkenstocks är numera min bästa vän och det enda jag kan gå hyfsat normalt i. I övrigt cyklar jag, överdoserar spinning och projektleder hushållsarbete från soffan.

Egentligen går det ingen jättenöd på mig. Men det är när jag scrollar runt på instagram som det stora FOMO-monstret attackerar mig. Långpass, tröskelpass, pass i solsken och till och med i snålblåst. Allt ser så förtvivlat härligt ut.
Mitt förnuft säger att jag ska hålla mig borta från insta. Att jag mår bättre av att inte veta allt skojigt folk har för sig. Men jag kan inte riktigt låta bli….

Fast tänk om nån kunde lägga upp tråkigt nångång! Typ en städsöndag, en döbakt kaka, ett utspillt paket fil, en tjurande make eller en p-bot. Vad som helst som får en eländig fot att kännas lite mindre misär…

Jag vickar på ett spinningpass och har ett helt nytt gäng framför mig. Det är läskigt, men ska visa sig gå bra. Åtminstone nästan.

Jag får bra kontakt med gruppen och alla ser trötta men nöjda ut. Det känns bra när sista låten fejdar ut och det är dags att gå hem. Någon frågar när jag har mina pass, någon annan berömmer för musiken. Men så kommer Bengt. Han heter inte Bengt men vi kan kalla honom så. Han spänner ögonen i mig och säger att jag cyklade för fort.

Jag ser nog lite undrande ut. För fort för vad?

Jag har visst fått upp hans puls i 132 fast han inte får ha högre puls än 130.

Dessutom var musiken dålig. Han brukar spinna till 50-60-talsmusik och det ska visst vara mycket bättre. Jag fösöker hålla god min men när han sen sätter spiken i kistan och säger att jag inte håller takten så får jag nog. Takt kan jag allt om. Men Bengt som är musiker säger att jag trampar för fort. Ord mot ord i rättegången om takthållarbrottet.

När Bengt har lämnat salen sätter jag på mitt sprillans nya pass för att testa ett par låtar. Takten dunkar. Jag kan inte missa den om jag så öronen trillar av. Men någon 50-tals musik är det inte. Och kommer aldrig att bli. Och jag är rädd att detta nya kommer driva Bengts puls till 135 minst…  Det var fasen jobbigt!