Bläddra i kategori

Aktuellt

Aktuellt

Att glida på bananskal

Postat 10 oktober, 2024

Köpenhamn marathon 2025 är fullt sedan länge och jag skulle inte dit. Efter nackspärren 2023 kände jag mig klar med spektaklet. Så kom meddelandet om 2000 extrainsatta platser. Platssläpp igår klockan 11.

Jag skakar av mig informationen. Jag ska ju ändå inte dit. Har bestämt mig sen länge.

Klockan 10 plingar det till i mobilen. Johanna. ”Ska vi slå till med en anmälan till CPH?”

Jag ber om betänketid, det är ju ändå en hel timme till platssläpp…

Klockan 10:45 frågar jag min allvetande guru till man om jag borde springa. Svaret blir förvånansvärt positivt och 10:48 ser jag mig tvungen att dubbelkolla om han skämtar.

”Man kan inte skämta 10 minuter innan platssläpp” svarar han, och jag loggar in!

Inte bara jag. Två av mina kollegor också. Försöker hitta infon om nya platserna, men står bara UTSOLGT överallt. Ena kollegan testar att trycka på en knapp och hittar vägen in. Hon visar mig och det är fritt blås.

Klockan är 10:50 och det borde inte vara öppet, man jag kan fylla i alla uppgifter och ta mig ända fram till betalningen. Där ska man uppge sina kortuppgifter och kortet ligger såklart hemma. Ett paniksamtal till dottern som sprutar siffror i en rasande fart. Knappar in dem 180 och får meddelande att det SKETET sig. Jag fattar ingen danska men jag fattar att det inte gick igenom. Dotter rabblar siffror igen men innan jag trycker OK kommer jag på att dubbelkolla saldot på kontot.

243 kronor. Räcker inte ens till en dansk cappuccino. Flinkt och rappt svingar jag pengar mellan konton och 10:58 får jag min bekräftelse. Och då har anmälan inte ens öppnat.

Hinner tänka tre gånger att jag förmodligen lyckats anmäla mig till något knattelopp, men bekräftelsen är tydlig. Marathon it is.

Klockan 11:00 går Johanna in. Blir plats 1952 i kön. Och det finns 2000 platser.

Spänningen är total i flera timmar. Ska jag behöva åka ensam till Danmark?  Broloppet-vibbar all over the place.

13:50 får hon sin plats. Tagga Köpenhamn!

Aktuellt Race reports

Race report: Skrylle challenge 13K

Postat 5 oktober, 2024

Jag har en fem veckors loppstreak som började med Odense marathon förra helgen. Idag hade turen kommit till Skrylle Challenge, 13 kilometer. En distans som kändes görbar med en veckogammal mara i benen.

Målet är att mest att ta mig runt och inte stuka några fötter. Dottern som står på samma startlinje efter en sen utekväll siktar mer på att överleva.

Loppet börjar skönt med en evighetslång nerförsbacke, stundtals till och med på asfalt! Tänker att jag får passa på att rulla bort någon kilometer i hög fart innan trailen kommer. Sen är jag liksom körd.

Men skräcktrailen kommer inte. I alla fall inte än på ett tag. Det är oväntat snällt underlag och jag springer på. Benen är lätta men jag har inte mental kraft att bli jättetrött. Långt där framme ser jag en instruktörskollega från mina forna dagar på Gerdahallen. Jag vet att hon är stark och tänker inte mer på det.

Banan är grymt fin. Längs Rögle dammar, och  efter ett par jobbiga backar upp på höjderna med magisk utsikt över fälten.

Fredrik som är utsänd att ta ett actionfoto från banan har valt det enda stället med riktigt trixigt underlag. Här behöver jag bestämma om det är viktigast att inte stuka fötterna eller bli bra på bild. Med tanke på Hven Seaside nästa helg prioriterar jag fothälsan och fotot blir därefter. Blicken i backen!

Vid 13-kilometerskylten borde loppet vara slut men ingen portal finns i sikte. Däremot ryggen på Gerdahallen-Lotta…

Jag vet att jag startade bakom henne så om jag ligger klistrad i hennes rygg över mållinjen kommer jag före i resultatlistan. Jag tänker att det är plats 38 vi slåss om. Hade jag vetat att det var plats 2 hade jag kanske vässat hornen en aning när hon plötsligt sätter fart.

Nu gör jag inte det. Plats 37 eller 38 är ju skitsamma tänker jag lyckligt ovetande…

Det är mentalt jobbiga bonusmeter i uppförsbacke innan målportalen äntligen uppenbarar sig!

Cashar in medaljen och snicksnackar i målområdet i väntan på dottern. Hon, som trots en förkylning i bagaget och en sen utekväll som uppladdning, river av värsta spurten mot mål. Det är liv och död i ögonen när hon kliver över mållinjen och fäller sig dubbelvikt därefter.

Jag borde lära av henne. Med den spurten hade jag kanske levlat ett snäpp på pallen.

Anyway. Jag är sjukt nöjd! Trail är inte min gren och ändå kommer jag trea. Med båda fotlederna i behåll!  Två lopp gjorda. Tre to go.

Aktuellt

Var var persklockan?

Postat 1 oktober, 2024

Två dagar senare har jag fortfarande inte smält mitt lopp. Förstår inte hur det gick till eller vad som hände. Men det grämer mig att jag inte hittade någon persklocka när jag som omväxling faktiskt persade!

Lite som när jag kom tvåa på Sydkustloppet och det inte fanns någon prispall. Eller när Kävlingeloppet saknade priser i damklassen (!). Lite snuvad på konfekten alltså.

Fast i övrigt har jag verkligen inget att klaga på. Odense marathon levererade på alla punkter. Smidig nummerlappsutdelning, tillräckligt stor mässa, möjlighet till ombyte och häng inomhus före och efter loppet. Och tillgång till buskar för akuta behov innan start.

Okej att farthållaren inte höll världsklass och att tanten i målgång hindrade mig från att stanna och heja på Sara, men sånt får man leva med. Det blåste fasen inte ens!

Så om du vill springa ett snabbt lopp med enkel logistik rekommenderar jag Odense varmt.  Men det kan vara en idé att ta en snabbkurs i danska om man vill förstå vad folk runt omkring pratar om…

Aktuellt Race reports

Race report: Odense marathon

Postat 29 september, 2024

Självförtroendet fick en törn efter Helsingborg. Trodde jag hade mer i mig men fick se mig besegrad av värmen. Eller åldern. Tänk om jag aldrig skulle ta mig under 3:30 igen? Men det skulle bara dröja tre veckor…

Vi går vilse mellan stadion och nummerlappsutdelningen. Hittar en ensam toalett som det efter 20 minuters köande blir stopp i. Vattnar Odenses buskar i panik innan vi ställer oss i startfållan till tonerna av The final countdown.

Jag har ingen strategi. Ska jag springa med 3:30-ballongerna eller joina Saras försök på 3:25? Jag gör lite av varje. Springer med Sara i ca 12 km innan vi blir omsprungna av ballongen som springer alldeles för fort!  Jag stressas av att ha dem före och hänger på. Sara håller sig till sin plan. Jag kommer få äta upp det här sen! Tänker jag. Men så ska det inte bli!

Ballongmannen är galen. Han skriker så det hörs över hela Odense. Han drar igång publiken och går igång på sin egen pepp så till den milda grad att vi plötsligt springer i 4:30-fart.

Som tur var blir Ballongmannen kissnödig och kliver in i en buske. Farten återgår till normal. Jag har nu varken Sara eller Ballongmän omkring mig, det är dags att sätta min egen plan.

Jag känner mig stark men vet att vad som helst kan hända. Men så här långt bara njuter jag och låter benen bestämma. Börjar drömma om 3:25, som skulle bli pers i modern tid. 3:22 från Stockholm marathon 2011 är preskriberat. Det är tretton år sedan och tretton årsringar skojar man inte bort!  3:22 är bortom all rimlighet, och jag tänker inte ens tanken!

Strax innan varvning får jag sällskap av en dansk kille som gör sin första mara. Våra steg är synkade och rytmen driver upp farten. Vi pratar men förstår inte varandra. Lyckas ändå uppfatta att vi ligger 5 minuter före 3:30-ballongerna. 3:30-ballong som ju faktiskt är det enda danska ord jag kan.

Fortsätter prata obegripligt med varandra ett par kilometer innan jag glider ifrån och går in i min bubbla.

Det finns sträckor som är som gjorda för bubbel-löpning. Långa sköna asfalt-rakor där ljudet av trummande steg försätter mig i galna runners high. Och jag älskar det. Monotonin. Lika mycket som jag älskar sträckorna med party, hög musik, trummor och levande sagofigurer.

Vid 25 km vet jag att det kommer att hålla. Allt klaffar. Steget är lätt och det finns inget som kan stoppa mig. Men jag tar ändå en extra gel för att inte riskera energitorsk och humörsväng!

Det finns oväntat många backar på den bana som ska vara jätteplatt men belöningen är nerför mot mål. Och jag rullar!

När jag kommer in på stadion står klockan på 3:21-nånting och jag känner lukten av pers. Pers-pers that is. Inte bara tant-pers!

Spurtar. I 4:18-fart springer jag mot mål med ett stort fett leende och korsar mållinjen 46 sekunder snabbare än 2011!

Än kan tant.

10 minuter senare skuttar Sara i mål. Med samma härliga känsla i kroppen!  Så himla grym! Och därhemma väntar champagnen!

 

Att persa på min 20:e marathon är galet. Marathon är galet. Jag älskar tamejtusan marathon.