Det var nångång i vintras. På någon av våra miljoner morgonpromenader ”till jobbet”. Klockan 07:30 och mörkret kompakt. Så säger jag till Fredrik: ”tänk, i somras hade jag cyklat i 1,5 timme så här dags”. En sjukt konstig tanke. Då.
För plötsligt är vi där igen. När klockan ringer 05:15 är hela huset ljust. När jag ger mig av en stund senare är jag ensam därute och har alla vägar för mig själv. Det här kan vara den härligaste stunden på hela dagen. Bara 45 minuter senare är bilarna igång. Skåpbilarna som börjar klockan sju. Men jag väljer små vägar och möter dem endast när jag korsar de större. Fortfarande är jag lycklig i min morgonbubbla.
Rejsar mot en kanin och kan inte förstå varför den envisas med att springa rakt fram istället för att hoppa ner i diket. På det här sättet blir den ju aldrig av med mig. Men kaniner är snabba djur…
När jag kommer tillbaka till Kävlinge strax före åtta möts jag av morgonstressen Allan. Genom hela byn ringlar en kö av stillastående bilar. Utnyttjar lyxen att kunna hoppa upp på cykelvägen när bilvägen blir för trång, och kör om dem alla. Konstaterar att de som cyklat med sina barn till skolan hade varit framme före de som tagit bilen…
Skriver ett präktigt inlägg på insta om slöa föräldrar som curlar sina barn. Sen sätter jag mig i utesoffan och tar dagens första cappuccino.
Jobbklar klockan 08:00. För hemmaarbete that is. På en riktig arbetsplats med riktiga människor hade jag nog duschat…


När jag ligger på rulle ser jag någons rumpa istället för de fantastiska rapsfälten. Och rumpor i all ära, men rapsen är finare. Alla dagar i veckan!
Jag har yoga direkt efter spinningen, och efter avslutad klass inser jag att jag inte fått med mig några rena strumpor. I min mysigaste yogafeeling ska jag alltså behöva hoppa ner i mina genomsvettiga spinningstrumpor. Ångesten är monumental. Så plötsligt när jag rotar runt lite i väskan hittar jag mina bättre begagnade spinningstrumpor från förra veckan! Lika svettiga men i alla fall torra..