Alltså mina stirriga raceweek-inlägg i all ära, men det är helt uppenbart att det är Fredriks race report ni vill ha. Rapporten från Idre Fjällmarathon – Järvens stig, och de 84 tuffa kilometrarna på not so fancy underlag! Efterfrågan har varit monumental, ni har bönat och bett. Ge. Oss. En. Race report. Och han blev smickrad så till den grad att han gav med sig. Läs. Förundras. Förfasas. Eller bara var avundsjuk. Jag är liksom lite av allt. Here goes:
Året är 2019. Jag hänger på låset när Idre fjällmarathon öppnar sin anmälan till Järvens stig och premiärupplagan som ska gå året efter. En 84 km lång bana som ska vara allt annat än snäll. Myrmark och obanad terräng. Toppar med fantastik utsikt, fjällskog, sluttningar och stenar. Tiden går och Corona händer. 2020-års lopp flyttas till 2021. Formen går upp och ner. Först till midsommar i år bestämmer jag mig för att ge det ett försök.
Jag delar husbil med Adrian som tagit Annas plats. Han ska springa 45 km och får sova längre. Mitt schema börjar med uppstigning redan 01:45 och buss till starten klockan 02:30. 45 minuter senare är vi framme. Alla sitter kvar. Det är kallt ute. Några enstaka plusgrader och stjärnklart. En kvart innan ställs vi upp på led för att ta oss till startplatsen där vi bjuds på den vackraste jojk innan vi släpps iväg. Den första timmen går i pannlampans sken uppe på kalfjället. Gryningen är på väg. En magisk stund. Ganska snart börjar vi springa utför och jag känner att det suger i låren. Redan!?! Pannlampan släcks och med en timmes marginal till ”repet” når jag första depån vid 15 km. Stoppet blir kort, men det är 23 km till nästa så det är bara att fylla på.
Efter en dryg halv mils enkel löpning och ett vad över en större å leds vi in på en 7 km lång myrmarkslöpning. Banan går i kanten av myren och det är mjukt och skönt för fötterna. Mestadels löpbart, men naturligtvis tungt. När vi lämnar myren har vi ytterligare en halv mil innan vi kommer till lunchstopp och drop bag efter totalt 38 km. Solen har börjat värma på ordentligt och klädbytet är välkommet. Passar på att läsa i banbeskrivningen om den kommande deletappen vilken beskrivs som kanske banans tuffaste. 13 km fjällskog och myr. Utan stig.
Beskrivningen är ingen överdrift. Vrickar fötterna i var och vartannat steg och är måttligt munter. Kan inte springa särskilt mycket då ljungen täcker de förrädiska stenarna och gör det riktigt svårt. Här börjar de första negativa tankarna dyka upp och det är först när fjällskogen byts ut mot mjuk, blöt myr som jag återigen får upp hoppet.
Vid 56 km går vår bana ihop med 45 km-banan och helt plötsligt finns det andra löpare i närheten. Energinivån går upp och det blir en del skönt snack med ett gäng skåningar som också undrar vad de gör där. Mer folk på banan leder också till större trängsel vid depåerna. Strax innan klättringen upp till Nipfjället finns en bonusdepå som jag hoppar över. Ett inte helt bra beslut då jag går tom på vätska ganska snart upp i den långa stigningen. Vätska är min akilleshäl och illamåendet kommer och går för att försvinna först när vi sprungit ner för fjället igen.
Utförslöpningen på skrå i fjällskogen är ordentligt utmanade. Liten smal stig. Stora stenar. Dåligt med plats för fötterna. Springa, gå, springa gå… Och loppet är på långa vägar slut. Klättringen upp till banans högsta punkt är den värsta. Städjans baksida är i det brantaste laget och vi är många som längtar hem. Att springa utför är tufft med 78 km i benen. Kroppen håller sig dock i ett välfungerande tillstånd och efter ytterligare en klättring upp till Idre fjälls topp är det äntligen dags för nerjogg till mål. Det finns inget att spara på de sista kilometerna och efter 13 timmar och 18 minuter är Järven besegrad.
Efter loppet kommer ansträngningen i kapp med blodtrycksfall och illamående. Tack vare eminent service av mitt resesällskap med inköp, tillagning av middag och disk efter maten kan jag inta ryggläge, äta chips och sakta med säkert komma till upprätt ställning igen.
Så här någon dag senare känner kroppen att den har gjort sitt på ett tag. Att ta ett enda steg känns som en större utmaning än den jag gjorde i lördags. Och ingen kan vara gladare för distansarbete än jag!
